Betyg: 5 av 6

Beatlesmani i all ära, men vad är en liten trallvänlig popkvartett från Liverpool mot en supergrupp bestående av Kurt Cobain, Johnny Cash, Carlos Santana och Shirley Manson? En klunga lättviktiga pottfrisyrer.

Utgivarna av både Rock band och Guitar hero har insett värdet i popikoners dragningskraft. Harmonix säkrade till slut rätten att göra The Beatles Rock band, medan Activision har kämpat hårt för att få återskapa Kurt Cobain som tv-spels-zombie. Spelets karriärläge handlar mest om att träna och att låsa upp gamla rocklegender som man sedan kan spela med, vilket är en god motivation – om man nu bryr sig om figurerna i fråga. Annars kan man gott hoppa över karriären. Den gamla gig-strukturen och bossfajterna är nu borta, och rockbandssimulatorn är en mer lättsam och social spelupplevelse än någonsin tidigare.

Redan innan huvudmenyn dyker upp får man chansen att välja en låt och bara dra i gång, utan vidare val och inställningar. Borta är också kravet på att man ska låsa upp låtarna innan man får äran att spela dem. Här ligger hela låtskatten – 85 låtar – utrullad från första början. Dessutom kan spelare hoppa in och ut hipp som happ, byta instrument och justera svårighetsgraden. För partybruk har spelet med andra ord blivit betydligt mer användarvänligt.

En rad underhållande tävlingsmoment har tillkommit, som ”elimination” där den sämsta spelaren slås ut efter en given tidsintervall tills bara en är kvar, och ”momentum” där svårighetsgraden höjs varje gång man träffar 20 noter i rad. Varje låt har också en särskild utmaning, som att gitarristen ska träffa 100 noter i rad eller att sångaren ska fixa hela avslutningen i David Bowies Fame. Sådana påfund gör att man gärna spelar låtar om och om igen i jakten på perfektion.

Men i grunden är det en sak som alla sådana här spel står och faller med: de måste skapa illusionen av att man faktiskt spelar med i låtar man tycker om. Ett problem här är att hård amerikansk machorock får lite för stort utrymme och att låtvalen inte alltid är klockrena. I karriärläget kommer man ibland till en ny arena för att upptäcka att ingen i bandet är särskilt sugen på att spela någon av låtarna, vilket blir en antiklimax. Vad gäller själva illusionen fungerar den nästan alltid utmärkt, men då och då tvingas man spela en slinga man inte kan identifiera, eller en som plötsligt slirar iväg på egen hand utan spelarens assistans. Där finns utrymme för ytterligare putsning.

Neversoft tycks vara självsäkrare än någonsin och levererar ett strålande partypaket som också är en bra ingångspunkt i Guitar hero-världen. Men som gammalt Nirvana-fan är det svårt att smälta att Cobain ofrivilligt förvandlas till tv-spels-fraggel. Jag får mardrömmar om framtida expansioner där han spelar dansbandsdängor tillsammans med Ian Curtis, Elliot Smith och Richey Edwards.

Att bevittna när Cobains digitala gengångare rockar loss i Blink-182-dängor är hur som helst makabert. Även om Courtney Love och Dave Grohl gett tummen upp är det ett solklart fall av virtuell likskändning.