Betyg: 5 av 6

1950-talets science fiction-filmer var för det mesta riktiga b-rullar. Det var inte tal om något högt produktionsvärde. Men filmerna fick kultstatus. De hade nästan orubbliga konventioner som än idag är lätta att känna igen, en nästan löjeväckande övertydlig stil.

Flygande tefatsmodeller där snöret som håller upp dem är synligt eller varför inte utomjordingar med enorma insektsögon? Det är samma varma anda som det indiespelet Unstoppable Gorg presenterar i sin version av 50-talets sci-fi. Det är egentligen grundläggande strategi, men med en charmig retroprägel.

Spelet sätter tonen på en gång. Skurkarna Gorg – en insektsliknande utomjordingsras – invaderar Vintergatan med karaktäristiska flygande tefat. De får hjälp av två andra raser – robotar och hjärnor – som också vill ha sin bit av kakan. Det berättas i svartvita filmsekvenser där allt material är filmat på riktigt.

Ibland är det skådespelare som överdrivet agerar som de arketypiska skurkarna. Andra gånger berättar en käck mansröst om hur Jorden förbereder sig för invasionen, och i bakgrunden rullar genuin arkivfilm.

Det känns sannerligen som autentisk lågbudgetfilm på allra tjusigaste sätt. Samtidigt är det här ett klassiskt Tower defense-spel: det vill säga, man skyddar sin bas från vågor av fiender genom att bygga ett försvar av artilleri eller liknande. Här är basen planeter eller rymdskepp och artilleriet kommer i form av satelliter som man placerar ut i flertalet omloppsbanor.

Det knepiga är att endast ett visst antal typer av satelliter – offensiva, defensiva eller resursgenererande – kan väljas ut till varje bana, och antalet platser att placera ut dem på är begränsat. Därför kan man rotera omloppsbanan för att skydda de svagare satelliterna eller föra fram de starka.

Att man också behöver ge plats för satelliter som exempelvis gör att man kan köpa fler eller uppgradera sitt försvar gör det stundtals väldigt taktiskt besvärligt. När premisserna för omloppsbanorna ändras på högre nivåer – när de inte längre går att rotera eller konstant snurrar – är balansen mellan att vinna eller förlora ofta sytrådstunn.

Det är ett gediget strategiskt pussel som genom hela spelet pressar mig till att vara snabbtänkt, fingerfärdig och planerande. Att fienderna består av klassiska flygande tefat, hjärnor i glaskapslar och robotbilar med lysmasksögon är dessutom den perfekta moroten för att fortsätta spela.

Även om spelmekaniken är stabil och ändrar form i svårare nivåer, arkadläget och bland extrautmaningarna är genren svår att hålla konstant rolig. Det blir lätt för mycket av samma sak. Men med sin retrostil och detaljrikedom i såväl filmsekvenser som speldesign känns Unstoppable Gorg som det fräschaste i genren på länge. Dessutom är det en varm och knäpp pastisch på lågbudgetfilm, och det borde vara nog så stor anledning att spela det.