Betyg: 3 av 6

Det är på modet bland spelutvecklare att lägga till moraliska vägval i sina spel. Genom att låta spelaren ta beslut som påverkar handlingen är tanken att en mer personlig upplevelse ska växa fram. Den som vill kan spela en ädel riddare. Den som hellre vill det kan ta sig fram som en kallblodig krigsherre. Det ger nyanser till berättelsen och tvingar spelaren att ta konsekvenserna av sina handlingar.

Sådant finlir finns det inte tid för i Prototype 2. Här spelar du en surmulen mördarmaskin oavsett om du vill det eller ej. I andra spel plockar du upp förbandslådor eller äter medicin för att få tillbaka förlorad hälsa. I Prototype 2 har du ihjäl oskyldiga fotgängare och suger i dig deras livsenergi.


Spelets introduktion tecknar bilden av James Heller, en krigsveteran nyss hemkommen från Irak som förlorar sin fru och sin dotter när ett mystiskt virus sveper genom New York. Men vad som hade kunnat bli en finstämd berättelse förfaller snabbt i en tunn och ganska obegriplig historia om ondskefulla mutanter och sadistiska legosoldater.

Anslaget är rått, kallt och gör inga försök att problematisera all blodspillan. Irritationen växer av att nästan varje replik är kryddad med svordomar, i ett valhänt försök att ingjuta något slags hårdkokt realism i berättelsen.

Gjort med humor och fingertoppskänsla kan enkelspårig superhjälteaction ha en viss charm. Men Prototype 2 är glädjelöst i sin våldsamhet. Resultatet blir snarare ofrivilligt parodiskt. Det är svårt att ta James Hellers dystra monologer om sin avlidna familj på allvar när han samtidigt plöjer fram genom folkmassorna så att blodet sprutar.


Själva plöjandet är däremot riktigt roligt, om man bortser från den trista inramningen. Faktum är att Prototype 2 rent spelmekaniskt tillhör de bästa i sin genre. Kaoset som uppstår ur James Hellers bärsärkagång ger en hisnande, berusande maktkänsla som få andra spel kommer i närheten av. Att plocka helikoptrar ur skyn och slå sönder pansarvagnar med sina bara händer är synnerligen tillfredsställande.

I sina bästa stunder känns spelet som att spela hjälten – eller snarare skurken – i en halsbrytande actionfilm. Dessutom belönas spelaren hela tiden med nya förmågor, vilket snyggt döljer det faktum att de flesta uppdrag följer en nästan identisk mall.


Med ett bättre manus hade Prototype 2 kunnat bli en fullträff. Men utan en vettig berättelse som ramar in våldsamheterna känns upplevelsen själlös. Efter några timmar blir det svårt att hålla intresset uppe, oavsett vilka actionspektakel som väntar runt hörnet.