Betyg: 3 av 6
Spel anklagas ibland för att sällan ta upp allvarliga teman och att enbart behandla lek och underhållning. Men det handlar snarare om att genren drama – en vanlig genre att skildra i film, litteratur eller teater – inte är vidare utforskad i spel.
2010 års interaktiva drama Heavy rain är ett av få spel som har lyckats att berätta en gripande historia och samtidigt undvika de värsta flosklerna. Utvecklarna Atlus vill åt något liknande med Catherine, som marknadsförs som ett spel för en mogen målgrupp. Premissen är klart intressant: ett otrohetsdrama med bisarra undertoner.
Det handlar om Vincent, en programmerare vars 32-åriga liv och relation med flickvännen Katherine har stagnerat. När hon nämner giftermål står Vincent plötsligt inför ett livsavgörande beslut. Hans vänner på kvarterskrogen försöker ge honom råd, men så träffar han Catherine, en blond ung kvinna till synes rena motsatsen till Katherine.
Det blir en rörig romantisk affär och mitt i sin livskris får Vincent mardrömmar där han kan falla och dö – på riktigt. Samtidigt börjar rykten gå om mystiska dödsfall, män som alla har dött i sömnen.
Det är i dessa bisarra mardrömmar som en stor del av spelet utspelar sig. Väggar av block flyter i luften, och dessa måste man styra Vincent uppför genom att dra ut blocken för att skapa avsatser och trappor. Väggarnas nedersta block bryts kontinuerligt bort och är man inte snabb nog faller man handlöst ned och dör.
Även om själva lösningarna är smarta är dessa plattformspussel riktigt svåra och alltid stressande. Dessutom är det snålt med sparpunkter och gör man fel får man ofta klättra om stora delar av banan. Det blir snabbt otroligt frustrerande.
Den övriga spelmekaniken består dels av relationsval som indirekt påverkar hur Vincent tänker om Katherine respektive Catherine, dels av samtal med vänner och bekanta på kvarterskrogen. Det är intressanta element, men spelet vågar för lite med dem. I stället blir det för lite spelande och för mycket berättande i långa filmsekvenser.
Därtill är karaktärerna platta. Både Katherine och Catherine är enkelspåriga, den tidigare är en självständig karriärkvinna som beter sig som Vincents mamma, den senare en kokett tjej som skickar sms med halvnakna bilder på sig själv. Men mest osympatisk är Vincent, som personifierar karikatyren av den krisande 30-åringen: passiv och oförmögen att ta några beslut.
Trots allt detta har spelet sina ljusglimtar. De mystiska dödsfallen och de bisarra drömmarna är tillräckligt engagerande för att hålla mig kvar. Den snygga grafiska stilen är också värd beröm. Catherine är ett säreget spel med ett intressant koncept, som vågar tar upp ett annorlunda ämne. Men utförandet är långt ifrån perfekt. Och jag ställer högre krav på seriösa berättelser i spel än vad det här levererar.
