Call of duty: Modern Warefare 2 inleds mycket blodigt med att man med sitt automatgevär i högsta hugg deltar i en massaker. Men lika plötsligt åker men i stället snöskoter i bästa James Bond-stil för att sedan gäspa åt allt för mycket militärbabbel.
Foto: Infinity ward
Betyg: 4 av 6
Det börjar med en varning. Disturbing content notice. ”Somliga spelare kan uppleva ett av uppdragen som stötande. Vill du ha möjligheten att hoppa över det uppdraget?”
Nej tack.
Fyrtio minuter senare kliver jag in på en flygplats tillsammans med ett gäng terrorister, iförd skottsäker väst, med automatgevär i hand. Vi startar en massaker. Folk springer hukande, försöker skydda sina huvuden med armarna, söker skydd bakom stolar och blomkrukor. Vi marscherar lugnt genom flygplatsen och avrättar dem en efter en tills det ligger drivor av kroppar runt oss. Inga uniformer i sikte, bara flanellskjortor och H&M-toppar. De är civila, oskyldiga offer, hela bunten.
Som titeln antyder vill Modern warfare 2 skildra det moderna kriget, eller rättare: det postmoderna kriget där alla gränser – såväl kartans som etikens – upplösts. Det är ett krig som bygger på terror och infiltration, som sicksackar mellan olika kontinenter, där gårdagens allierade snart förvandlas till fiender i oändliga spiraler av hämnd och våld.
Någon på Infinity Ward vill väldigt gärna borra i krigets mörka sidor, och göra något viktigt av Modern warfare 2. Flera av förstapersonsstriderna är så kaotiska att de knappt kan beskrivas som underhållning, och scenen i den ryska flygplatsen är det mest fasansfulla som har skådats i ett spel av den här kalibern. Men rätt vad det är åker man ändå snöskoter i galen James Bond-stil nedför kazakstanska bergssluttningar, för att i nästa stund gäspa åt den tafatta berättarkonsten i filmsekvenserna som försöker väva en tät geopolitisk thriller av ett virrigt collage av zoomande satellitbilder, och Tom Clancy-doftande militärbabbel.
Solodelen av spelet är med andra ord svajigt. Många av de korta, hektiska striderna är förstklassig adrenalinaction, men intressanta karaktärer som kunde injicera lite mänsklighet i historien saknas. Och medan tempot är konstant forcerat vacklar tonläget mellan gravallvar och ofrivillig humor, vilket gör att helheten knakar i fogarna. Det är inget fel i att tänja gränserna för vad krigsspel kan skildra men i den här kontexten, där inget sammanhållet försök görs att skildra krigets fasor, ter sig flygplatsmassakern bara snaskig och motbjudande.
Efter fem timmars solospel återstår flerspelarlägena, som för många är den största behållningen med Call of duty-serien. Föregångarens hyllade onlineläge med erfarenhetspoäng, belöningar och mängder av alternativ har matats med ytterligare godis men den bästa nyheten är samarbetsläget där två spelare tar sig an olika uppdrag i miljöer från solospelet.
För att vara ett spel om en ny sorts krig är Modern warfare 2 väldigt konventionellt, nästan gammeldags, rent spelmekaniskt. Men den som bara längtar efter en välgjord, klassisk shooter att kriga med kompisarna i har många timmar av uppsluppna eldstrider att se fram emot.
