Betyg: 5 av 6
Nej, återkomsten till undervattensstaden Rapture blev aldrig lika omvälvande som premiärbesöket. Hur skulle den kunna bli det, när det första Bioshock tog så många oskulder från oss vanligtvis omyndigförklarade tv-spelare?
Handlingen lånar objektivismens tankegångar från ryskfödda författarinnan och filosofen Ayn Rand: i ett alternativt 50-tal grundar idealisten Andrew Ryan staden Rapture på Atlantens botten. Där samlar han en skara liktänkande övermänniskor för att forma sin utopi: den statslösa staten, fri från snokande myndigheter och lata parasiter.
Till en början är det gränslös nybyggaranda och art deco-lyx i överflöd åt alla. Sedan går det som brukligt och utopin förvandlas till dystopi. I det här fallet delvis för att man finner nyckeln till snabb, billig och radikal genmanipulation.
Med råmaterialet adam kan snart var man injicera sig med DNA-förvrängande droger som ger valfria superförmågor. I uppgraderingshetsen förvandlas invånarna till våldsverkande pundare och plötsligt finner Andrew Ryan att han måste införa undantagstillstånd och börja avrätta dissidenter i samhället som skulle bygga på individens totala frihet.
Det var det kaoset vi kastades in i 2007, och spelets många filosofiska och politiska frågeställningar gjorde att det ensamt slog in portarna till finkritikens salonger.
Bioshock 2 tar plats tio år senare, men det mesta är tråkigt nog redan känt för oss. Rapture ligger fortfarande i ruiner och hemsöks fortfarande av dementa DNA-missbrukare. Den ursprungliga fascinationen har lossat sitt järngrepp en smula.
Skillnaden nu är att istället för en besökare utifrån tar man rollen som en ”Big daddy” – en tungt bepansrad försvarare av de hjärntvättade flickor som genomsöker staden på jakt efter det värdefulla DNA-materialet adam.
Om spelet är likt sin föregångare så delar det tack och lov också dess styrkor. Det krackelerande paradiset är precis så spöklikt vackert som när vi senast lämnade det. Långa stunder kan man bara storögt beskåda den magnifika arkitekturen och de 50-talskitschiga planscherna som glatt saluför någon ny genmodifikation.
Men Bioshock 2 är i allt väsentligt ett actionspel, om än ett ovanligt taktiskt sådant. Man beväpnar sig med skjutvapen i högerhanden, DNA-magi i vänsterhanden och kämpar sig så genom horderna av före detta rationella människor i jakten på ens försvunna dotter och skyddsling.
Att hitta fungerande attackkombinationer för varje distinkt fiendetyp är som förr hetsigt och tillfredsställande, och om Bioshock 2 bara erbjudit actionmomenten utan det tankeväckande ramverket hade det ändå stått jämsides med genrens giganter.
Bioshock 2 var alltid dömt att leva i skuggan av sin föregångare. Men för den som vill veta mer om vad som hände före, under och efter Raptures fall är det ändå ett nervkittlande återbesök.
Det är inte så mycket en helt ny upplevelse som chansen att fördjupa sig i ett ämne man redan är såld på. Och till skillnad från vad man hade befarat så gör den här uppföljaren inte våld på sitt ursprung. Det i sig är stort nog.
