Betyg: 6 av 6
Länge har Beatles framstått som ängsliga gubbar som vägrat acceptera det digitala tidevarvet. De vägrar både Itunes och Spotify, och har på så vis lagt krokben för den unga publik som skulle kunna vara nyfiken på musiken. Men allt det är nu förlåtet. The Beatles: Rock band kommer att göra spelare Beatlesintresserade och Beatlesfans spelintresserade.
Berättelsen om hur gruppen gick från klubbspelningar i Liverpool till totalt världsherravälde berättas i collageliknande animationer, men framför allt berättas den genom musiken. Många klassiska scener finns med, från The Cavern 1963 via amerikanska och japanska arenor till farvälspelningen på taket till skivbolaget Apples kontor 1969. Gruppen tillbringade flera år i studio utan att uppträda, och den musiken bildsätts med psykedeliska drömlandskap influerade av Heinz Edelmann och andra grafiker som jobbade med bandet. Varje ny scen representerar nya steg i bandets karriär, och musikens utveckling är, i den här kompakta kronologin, hisnande. Även de digitala Beatlesfigurerna är fint skulpterade – stiliserade, ikoniska, välbekanta och föränderliga – och gör storyn till en digital bladvändare.
Spelet låter fyra spelare greppa bas, gitarr, mikrofon och trumpinnar, och grunden är samma lekfulla jammande som i tidigare Rock band-spel. Men presentationen får unik skärpa och koherens tack vare utsökt grafisk design, trohet till källmaterialet och förstås de 45 låtarna som tecknar bandets historia. Det ska nämnas att flera av de mest älskade listettorna lyser med sin frånvaro. Help, Hey Jude, Penny lane, Let it be och All you need is love är bara en handfull exempel. Så visst kan man önska sig mer. Fler låtar. Fler spellägen. Mer extramaterial. Inte minst hade det varit intressant att få veta mer om hur de olika låtarna kom till. Spelandet ger nämligen en helt annan närhet till musiken än passivt lyssnande gör och göder intresset för själva hantverket. Men suget efter mer är bara ytterligare ett kvitto på spelets kvalitet.
Om beatlarna var oroliga när de kastade sig in i spelens värld tror jag att de ler saligt när de till slut står där med plastgitarr i hand. Det här är ett spel gjort med vördnad och fingertoppskänsla som har större möjligheter att föra ut bandet till en ny publik än en remastrad cd-katalog har. Det vore konstigt om inte resten av rockhistoriens giganter just nu köar utanför Harmonix kontor för att bli förevigade på samma sätt.
