Betyg: 5 av 6

Det första Assassin’s creed kan bara beskrivas som ett vackert misslyckande. Den grundläggande spelmekaniken – parkour-springande över hustaken i Jerusalem och Damaskus – skötte sig själv bara man pekade spaken i rätt riktning, stridssystemet var tunt, uppdragen enahanda, storyn tillkrånglad, och efter några timmar tappade man helt enkelt spellusten. Men snyggt var det. Och där fanns potential som tiggde om en ny chans att förvandlas till ett lysande spel.

Assassin’s creed 2 är nästan det spel vi hoppats på. Flera av föregångarens problem finns visserligen kvar, men den här gången finns också många fler förmildrande omständigheter.

Efter en trevande inledning (dessvärre obegriplig för dem som inte spelat föregångaren) ikläds jag rollen som Ezio Auditore da Firenze, en ung man av bättre börd i 1400-talets Florens. Jag introduceras raskt för Christina Vespucci, Leonardo da Vinci, Lorenzo di Medici och andra historiska figurer men så plötsligt omkullkastas Auditore-familjens ställning och så rasslar spelet i gång på allvar med en thriller rotad i Pazziklanens konspiration och kuppförsök mot Medicifamiljen.

Epoken och miljöerna är ett fantastiskt källmaterial att ösa ur, och utvecklarna har uppenbarligen njutit av att förvandla sin research till fiktion. Florens, och senare San Gimignano och Venedig, känns omedelbart igen, och för den historiskt intresserade är de underbara virtuella turistmål. Kända (och även många obskyra) platser är försedda med digitala fotnoter där man kan läsa om deras verkliga historia, och det är ett fascinerande pussel att försöka bena ut exakt var fakta slutar och fiktionen tar vid.

Ezio förvandlas snart till en fruktad lönnmördare och hans huvudsakliga sysslor är att springa, klättra och hugga ihjäl folk. Inget av de spelmomenten är särskilt upphetsande i sig, men insvept i en fängslande story och magnifika miljöer blir även ganska prosaiska lönnmördardåd spännande. Utvecklarna har också fläskat på med mängder av sidouppdrag och distraktioner för den som inte vill låta sig styras in i en linjär berättelse. Man samlar skatter och utrustning, och får även hjälp av Leonardo da Vinci att uppgradera vapen och stridsfärdigheter, vilket sammantaget skänker liv och djup till spelvärlden.

Assassin’s creed 2 är en mäktig demonstration av hur spelmediet kan förmedla historiska fakta, men framför allt hur det kan smitta med nyfikenhet som driver spelaren att själv söka sanningen om verklighetens maktkamper i renässansens Italien. Synd bara att berättelsen förutsätter att man spelat igenom ettan, för det här är ett spel som skulle kunna tilltala många utanför den klick som normalt dras till actionpackade lönnmördarhistorier.