Betyg: 6 av 6
Tågvagnen hänger över ett brant stup, riskabelt balanserad och redo att rasa hundratals meter ner i en tibetansk ravin. Längst ut, i en arm, hänger jag. Så börjar det.
Femton timmar senare har jag kastat mig handlöst mellan klippavsatser och höghus, klättrat på skenande expresståg, sprungit över rasande broar, fajtats med helikoptrar, stridsvagnar och elitsoldater samt, förstås, räddat världen. Och jag har njutit av varje svindelframkallande minut.
Det är uppenbart från första filmsekvensen: Uncharted 2 liknar inget annat actionspel. Visst, Naughty Dog har plundrat spelhistorien på många av dess skatter, från scener ur Broken sword-spelen till mängder av Tomb raider-ögonblick. Men resultatet är exempellöst, som om spelen som gått före – inklusive det första Uncharted – varit skraltiga prototyper.
Nate Drake är en modern Indiana Jones, som den här gången jagar en artefakt känd som Cintamani-stenen. Det uppdagas under resans gång att några gamla nazister varit ute efter stenen tidigare, men spelets ärkeskurk är en ärrad krigsherre från Balkan som förförts av sägnen om att stenen förlänar sin innehavare gränslös makt.
Storyn är kort sagt en bruksthriller som rör sig mellan strålande vackra miljöer i Borneo, Turkiet och Tibet. Men det som ger spelet nerv och angelägenhet är karaktärerna som befolkar det. Mellan actionsekvenserna utspelar sig ett litet relationsdrama som gör att ensemblen faktiskt känns värd att bry sig om. Nate och bifigurerna runt honom har uttrycksfulla ansikten, naturliga rörelser och trovärdiga, ofta roliga dialoger.
På punkt efter punkt är spelet snäppet bättre än sina konkurrenter, vilket sammantaget ger en skarp kontrast mot de forcerade scener man alltför ofta får ha överseende med. Det tackar vi för då filmsnuttarna sammantagna blir en hel långfilm.
Naughty Dog briljerar också i variation och tempo. Kompositionen av olika actionmoment, rumsliga pussel, dialoger och gåtor är så superbt balanserad att jag sitter naglad i spelfåtöljen långt in på småtimmarna.
Det enda smolket i bägaren är att Uncharted 2 inte bara får mig att fascineras över hur välgjort det är. Det får mig också att grubbla över hur mycket skräp vi spelare fortfarande matas med i form av sladdriga manus, stereotypa karaktärer, godtyckliga designbeslut och cyniska slentrianjobb.
Här bjuds inte på några revolutioner, i stället tar Naughty Dog en enkel, väl beprövad formel och exekverar den med en hantverksskicklighet som inte bara drar ner byxorna på närmaste konkurrenten Tomb raider utan höjer ribban för actiongenren i stort.
