Betyg: 3 av 6

Föreställningen om det exotiska Hongkong, platsen där öst möter väst, är en fantasieggande fond för kulturyttringar. Åtminstone om man kan bortse från de uppenbara klichéerna. Actionspelet ”Sleeping dogs” navigerar inte helt smärtfritt mellan dem, men när berättelsen breder ut sig glömmer jag bort dem.

Kriminalpolisen Wei Shen infiltrerar ett gäng av den kinesiska maffian med syfte att montera ned stadens nätverk av organiserad brottslighet. För att bevisa att han inte har några band till polisen måste han göra allt vad gänget säger åt honom. Snart är han djupt insyltad i ett eskalerande gängkrig, där brott mot hierarkikoder i bästa fall straffas med döden.

Men även under hotet att bli utpekad som polisens mullvad, finner Shen vänskap och identitet. Samtidigt som han försöker maskera sin lojalitetskris genom att lösa fall åt polisen handlar han allt mer utanför lagens gränser. Intrigen, som påminner om Hongkong-filmen ”Infernal affairs”, är ”Sleeping dogs” största styrka. Det finns en psykologisk nerv i storyn som gör att spelet trappas upp till en allt tajtare thriller.

Men utanför berättelsens ramar följer spelet alla konventioner som ”Grand theft auto”-serien har etablerat. Gränssnitt och uppdragsstruktur följer standardmallen för Gta-spelens öppna värld, där det enda som sticker ut är enstaka sekvenser av undersökande polisarbete. Annars handlar det om att köra snabba bilar, slåss mot andra gangsters och undvika att bli tagen av polisen. Ramverket Hongkong är förvisso fullt av neonflärd, men designen är av Monet-snitt: tjusig på avstånd men på nära håll så suddig att kulissen syns.

Visst finns en, om än schablonartad, östasiatisk touch, med kantonesiska dialoger, karaokesjungande och tempelbesök. Men det hela är oinspirerat och ambitionslöst. Slagsmålsfajtandet är egentligen det enda som står för någon typ av nytänkande i spelmekaniken. Istället för skjutande fokuserar spelet på kampsport, något som konsekvent blir bättre och mer dynamiskt spelet igenom.

”Sleeping dogs” har även gjort ett försök att tillämpa rollspelselement genom att dela ut färdighetspoäng baserat på hur man agerar, på maffians eller polisens sida. Problemet är att eftersom man ökar båda färdighetspoängen samtidigt, behöver aldrig spelaren göra något moraliskt val. Att man kan äta kakan och behålla den gör att även berättelsen tappar sin udd.

Shens historia är fortfarande intressant. Att hans initiala hämndlystnad mot maffian förvandlas till en längtan efter gemenskap, identifikation och makt är en personlig utveckling som skiljer sig från den gängse endimensionella spelkaraktären. Men spelets stora behållning väger inte upp den tröstlösa plagiatparad som präglar resten av spelet. ”Sleeping dogs” är måhända en robust kopia, men en Gta-kopia är det likväl.