Ett matpaket släpps ner i den ödelagda staden och fastnar högst upp i ett torn. Inga problem. Med mina superkrafter plockar jag ner det och mejar sedan ner ondingarna som kommer för att sno det. Därefter ett moraliskt dilemma: Vill jag dela med mig till resten av befolkningen, eller sparar jag maten för mig själv och mina närmaste? Moraliska val är alltid övertydliga i spel, som i exemplet från Infamous men även i föregångare som Fable och Knights of the old republic. Kritiker påpekar gärna att valen borde vara mer som i verkligheten: svårare, med mindre uppenbara konsekvenser. I själva verket är det verkligheten som borde justeras. Vi behöver inte mindre feedback från spelen, vi behöver mer feedback på Ica när vi funderar på om den ekologiska mjölken är värd pengarna.

I spelen får omoraliska val omedelbara effekter. Folk dör. Andra vill inte tala med mig. En mätare talar om att jag har blivit ondare, och ofta förvrids dessutom mitt utseende. Vad blir resultatet av oetisk shopping? Jag sparar pengar. Det är en dygd i sig, som det dessutom är lättare att se värdet av än krav-, svan-, utz-, och rättvisemärkning. I tv-spel väljer de flesta altruistiskt hjältemod. Som konsumenter är vi däremot fullblodsegoister. Antagligen för att vi inte förstår konsekvenserna av våra val. Hur förklarar man annars att bara någon promille av alla flygresor klimatkompenseras och att lika få varor som säljs i handeln är rättvisemärkta?

Men spelen bär på en lösning. Om inte någon kan utveckla en Iphone-app som tillförlitligt mäter vår karma kan vi tills vidare hålla tillgodo med en liten anmärkning längst ner på matkvittot där summan av alla snålval skrivs ut, svart på vitt, så att ingen kan ducka för domen: Du har blivit en liten aning ondare. Välkommen åter!

Upp: Eden – Ett spel baserat på Lars von Triers Antichrist kan inte bli annat än… intressant.

Ner: Apple säger nej till Commodore 64-emulator till Iphone.