Försvarare av djurens rätt framställs inte sällan som lite löjliga. Oförglömlig är Per Gudmundsons kommentar i denna tidning, då ett par miljöpartister hade lagt en motion i riksdagen om att även fiskar bör betraktas som individer och behandlas därefter.

Den kvicke kolumnisten sköt från höften och förutsåg: ”Handikappvänliga räcken i laxtrappan, sikens rätt att bära traditionell dräkt, allmän tilläggspension för gammelgäddor, samt undantag från principen sist in först ut i mindre och medelstora mjärdar”.Lika vanligt är att djurrättsförespråkare anses vara misantroper. I en värld full av svält och diktaturer ter det sig stötande att medelklassens barn, som förr var med i FNL, nu samlas under andra fanor och ägnar sig åt att befria marsvin och höns. Som hade Astrid Lindgren fyllt luckan efter Ho Chi Minh.

Denna kritik hämtade länge näring ur det faktum att radikala djurvänner ibland var kriminella. Anlagda bränder förekom, och mordhoten som riktades mot pälshandlare och forskare med försöksdjur framfördes med en halvt religiös hårdhet som inte stod fanatiska abortmotståndare långt efter.

Det är lugnare nu. De hobbyanarkister som dras till alla uppror har antagligen tröttnat på att bränna ner korvkiosker. Kvar finns de skarpare tänkare som inte låter sig avfärdas lika lätt, och längst fram står Pelle Strindlund. Med sin ytterst välskrivna bok ”Jordens herrar” lyfter han debatten om djurens väl och ve till en högre nivå.

Bokens bärande idé är en jämförelse mellan forna tiders slaveri och behandlingen av djur i våra dagar. En vansklig parallell, men den håller tack vare författarens handlag och hedervärda uppsåt. Han jämställer inte människor och djur, utan låter bara olika förtryck belysa varandra.

Strindlund slår fast att ryggradsdjur kan just som vi känna ångest och smärta, samt att närapå vem som helst kan avstå från att äta dem. Dessa utgångspunkter är svåra att vederlägga. Att människan är ett rovdjur som måste ha animalisk föda stämmer inte. Men ändå. Hur skulle det gå om alla slutade äta kött?

Slaveriet blir liksom en spegel. Samma argument användes då; ekonomiska, moraliska, historiska, nationalistiska, religiösa och så vidare. Slavhandlarna sa att en hel näring skulle gå överstyr. Slaveri var något naturligt; en urgammal tradition. Svarta levde i nuet, sa man, och led inte som vita. Glada var de också, inte trots ofriheten, utan tack vare.

Om engelsmän och amerikaner gav upp hanteringen skulle bara andra ta över och göra allt värre, så det var meningslöst. Mot slutet av sin hopplösa kamp försökte man rentav blidka opinionen genom att byta ordet slav mot ”plantageassistent”.

Lugnt och metodiskt arbetar sig Strindlund igenom argumenten för människans rätt att utnyttja och döda djur. Och jag delar inte hans livshållning, men ser gång på gång bristerna i mitt försvar. Ofta är det obefintligt, för mycket går av gammal vana. Jag är i gott sällskap, men det förringar inte bokens värde, tvärtom.

”Jordens herrar” är ett respektingivande verk. En användbar bok, inte minst för jägare, bönder och andra som vill gymnastisera sin självbild. Det kan göra ont, men det får man tåla, eller tänka om.

Och skjutglada ledarskribenter har här en guldgruva. Somliga figurer formligen ber om stryk i spalterna, däribland broileruppfödare vars deformerade djur kallas glada, medarbetare, kompisar tätt instuvade i tortyrredskap av typen ”trivselburen”.