Utbudet av film blir allt större samtidigt som biograferna blir färre. Epitaph (av Jung Brothers) visades på Seoul-Stockholm.
Alltsedan biografkedjan Astorias konkurs för ett år sedan har Filmsverige debatterat en fråga: Vart ska kvalitetsfilmen ta vägen?
Begreppet är trubbigt, men avser film som görs utanför Hollywood med mellanstor eller liten budget; filmer som i väntan på biografdistribution turnerar på det allt större nätverket av festivaler världen över. Men i takt med att biograferna blir färre, när intäkterna från film för mediabolagen inte längre ligger i biografvisningar utan i dvd-försäljning – och snart i legal nedladdning – så kommer allt fler av dessa filmer bli utan biodistribution.
Redan i dag är marknadsandelen för utomeuropeisk film på svenska biografer försvinnande liten och krympande. Samtidigt blir dessa filmer allt fler, i takt med att det blir billigare att göra och distribuera film med hjälp av digital teknik. Idag kan vem som helst beställa udda filmhistoriska skatter eller ny film från hela världen på nätet.
Men om utbudet plötsligt är större än någonsin – hur skall gemene man veta vad han eller hon skall se? Filmer utan en marknadsföringsapparat i ryggen försvinner lätt i mängden om de inte går på bio.
Svaret ligger kanske i de allt fler specialiserade filmserier och minifestivaler som har dykt upp de senaste åren. På biografen Zita kunde man häromveckan se sydkoreansk film – ett land som tills för något år sedan var någotsånär representerat på biograferna, för att sedan helt försvinna – och senare i höst har man tunisiska filmdagar och Klandestinos filmfestival om exil och migration.
På kommunala Klarabiografen drar film- och samtalsserien Psykologer tittar på film fulla hus och i samma lokaler håller filmtidskriften FLM en endagsfestival den 4 oktober.
Jonas Holmberg som är redaktör på FLM berättar att intresset för festivalen – som bland annat visar filmer av thailändske regissöreren Apichatpong Weerasethakul – har varit stort, och menar att det finns en längtan efter smalare filmer på bio.
– Smalfilmstittandet har flyttat hem, men biografen är överlägsen för koncentrationens skull, så det finns ett tydligt behov.
Han menar också att det är viktigt att man erbjuder ett sammanhang för filmen med en tydlig och trovärdig, avsändare.
– Vi visar filmer som vi skriver om i tidningen, men som kanske är svåra att hitta, så det blir som en läsarservice.
Jonas Mosskin, som driver Psykologer tittar på film tror att folk i en fragmentariserad värld, ”där film finns överallt”, har ett större behov av sammanhang och att få saker förklarade för sig.
– För mig handlar det om att göra det jag alltid har gjort när jag gått på bio med en kompis: sitta ner och prata om filmen efteråt. Nu gör jag det inför en publik.
Båda han och Jonas Holmberg tror att filmfestivaler och serier kommer att bli vanligare.
–Jag är förvånad att det inte finns fler, säger Jonas Mosskin. De senaste åren har ju allt fler institut, som det rumänska, börjat visa film, även om det fortfarande känns lite vilset. Men snart tror jag vi kommer att ha en kommersiell bionäring för Hollywoodfilmer, och mängder av små specialiserade filmvisningar drivna av olika intressen. Det kommer att bli mer uppdelat, men väldigt roligt.
FLM: festival i Klarabiografen, Kulturhuset, 4 oktober.
Nästa Psykologer tittar på film 30 oktober: Water lillies, (Frankrike 2007), av Céline Sciamma. Gäst är Fredrik Livheim, leg. psykolog.
