(Utdrag ur tidningen Levande Historia)

En frän stank av multnande likdelar stack den pensionerade läkaren Johan Hultin i näsan. Ändå fortsatte han sitt envetna grävande i permafrosten. Det var sommaren 1997 och han befann sig i byn Brevig i nordvästra Alaska, med fyra inuiter arbetande vid sin sida.

Intill den vinpinade kusten sökte sig männen inte bara ned i marken, utan också tillbaka till 1918, spanska sjukans år. Då hade 72 bybor lagts till vila i denna massgrav, en bråkdel av influensans miljontals offer.

Hultin var på jakt efter de dödas baneman – det förintande virus som gäckat världen sedan pandemin brutit ut, 79 år tidigare. Chansen fanns nämligen att permafrosten bevarat offrens mjukdelar, förhoppningen var att finna djupfryst virus som övervintrat i lungorna på något av liken.

Då skulle virusets RNA, motsvarigheten till vårt DNA, kunna kartläggas. Kanske kunde Hultins yngre forskarkollegor med hjälp av detta få fram ett vaccin, att sättas in om och när en liknande influensa slog till igen?

Det var inte första gången Hultin var här och letade lik. Förra gången, 1951, hade kvarlevorna han hittat varit i ett helt annat skick. Då hade han bland annat funnit en liten flicka klädd i duvgrå klänning, med svart flätat hår som var prytt med röda band. Trots detta hade han misslyckats med att återuppliva de virus han funnit 1951.

Nu hoppades han på bättre tur, men det såg illa ut. Efter alla år som gått hade det ytliga skiktet av permafrosten tinat och smält, om vartannat, och påskyndat kropparnas förruttnelse.

Byborna i Brevig hade varit lika oförberedda och hjälplösa som alla andra, när spanska sjukan slog till 1918. Oavsett om den smittade befann sig där, i Bombay eller Borås följde sjukdomen samma mönster.

De sjuka hostade blod

Vad som till en början bara verkade vara lite huvudvärk, byggdes på med feber och frossa. Från sjuksängarna hördes yrande mardrömsröster och jämranden från sjuka med värkande kroppar. Efter ett par dagar fick ansiktet en mörk blåviolett ton och lakanen fläckades av blod som den sjuke hostade upp. Så småningom blev fötterna svarta och då förstod man att slutet var nära.

Men först ett sista utdraget lidande: lungorna fylldes med blod och den smittade drunknade så småningom i sina egna vätskor. Många som insjuknade drabbades också av lunginflammation, som ingen läkare kunde rå på eftersom antibiotika ännu inte var uppfunnet.

För vissa kom döden efter över en vecka, för andra tog dödskampen bara några timmar. Det märkliga var att varken små barn under fem år eller åldringar verkade drabbas särskilt hårt. I stället dukade män och kvinnor mellan 20 och 40 år under.

I desperation började människor bära munskydd och undvika folksamlingar. Teatrar och biljardhallar stängdes – men allt var förgäves. Smittan spreds från stad till stad och från by till by.

Dödssiffrorna bara steg och steg. Det blev brist på likkistor, från klocktornen hördes ständiga själaringningar och föräldralösa barn drog omkring på gatorna. Influensan gjorde ingen skillnad på fattig och rik.

Tidigare trodde forskarna att mellan 20 och 40 miljoner människor dog mellan åren 1918 och 1920, men nya beräkningar ger betydligt högre siffror än så. Det är inte otänkbart att så många som mellan 50 och 100 miljoner miste livet i denna plågsamma sjukdom.

Spanska sjukan drabbade världen i tre vågor. De första rapporterna om sjukdomen kom redan under våren 1918, då den dök upp i mild form och kallades ”tredagarsfebern”. Smittan gjorde livet extra besvärligt för första världskrigets skyttegravssoldater som redan var svårt ansatta av granater och senapsgas.

Sjukdomen verkade ebba ut under sommaren 1918, men i augusti slog den till på nytt. Denna gång hade den fått förnyad och dödande kraft – viruset hade förändrat sin karaktär. Kanske skedde spridningen så fort eftersom många truppförflyttningar var på gång, både i Europa och i USA. Skräckrapporter kom från militärläger i USA, där unga män i uniform staplades utanför obduktionssalarna.

Smittan kom från Norge

Spanska sjukan slog till nästan samtidigt över hela världen – ingen befolkad kontinent skonades. Och förloppet var snabbt. Den som gått kry till jobbet kunde kollapsa i spårvagnen på vägen hem.

Ett av de första fallen i Sverige dök upp vid midsommartid 1918 i skånska Hyllinge, dit en smittad arbetare rest från Kristiania (nuvarande Oslo). Ett par dagar senare hade ett femtontal av hans släktingar också insjuknat. Inom bara ett par veckor hade viruset nått stora delar av landet – totalt skulle cirka 38 000 svenskar dö i denna farsot.

Vanliga influensavirus brukar ta kål på 0,1 procent av de sjuka – spanska sjukan 25-dubblade den siffran till 2,5 procent. Just avlägset belägna platser som Brevig, eller för all del svenska Arjeplog, drabbades extra hårt. I Brevig överlevde bara fem av ortens 80 invånare. Varför vet forskarna inte, kanske levde invånarna där så pass isolerat att de inte byggt upp någon immunitet alls. Ett annat skräckexempel är Västra Samoa i Stilla havet, där 20 procent av befolkningen dog.

Arjeplog i Lappland var den plats i Sverige som hemsöktes värst. Där dog 87 av de 3 225 invånarna, vilket motsvarar 3 procent av befolkningen. Först trodde invånarna att orten skonats, men så slog sjukdomen till i slutet av sin tredje och sista våg 1920.

Smitthärden var den årliga vintermarknad som hölls i Arjeplogs kyrkby den 12–14 februari. Alla var där, Pitebor kom farande liksom handelsmän från kusten. Men det som brukade vara årets högtid fick ett sorgligt slut. Snart låg folk däckade med feberrosiga kinder och blodfyllda lungor i sina hyrda rum. Vissa hann hem innan sjukdomen bröt ut och spred smittan vidare.

Så här beskriver diakonen Arvid Svanberg ett av sina sjukbesök:

”Elva personer ligga därinne i sängar och på golvet. En orerar i vildaste yrsel, en annan håller på att förblöda av näsblod, en tredje kräktes – smuts, stank och oreda omgiver dem alla. Hustrun i gården, även hon sjuk, skulle gå upp och hjälpa mig, men svimmade och föll på golvet.”

I andra hem kunde man finna spädbarn, som fortfarande låg vid sin döda mammas bröst.

Värre än digerdöden

Spanska sjukan var en katastrof av bibliska mått, ingen annan sjukdom har tagit död på så många, inte ens diger-döden som härjade vid mitten av 1300-talet. Då dog visserligen kanske en så stor andel som en tredjedel av befolkningen i Europa, fast på den tiden var européerna betydligt färre än nu.

Inga exakta dödssiffror finns, för spanska sjukan, vissa menar dock att influensan utplånade fler människor än alla 1900-talets krig tillsammans. Men när sjukdomen försvann, lika plötsligt som den kommit, verkade mänskligheten göra allt för att glömma. I historieböcker kan vi läsa om krig, kungar och politik – men hur många meningar har ägnats denna förintelse?

Under pandemins härjningar försökte forskarna förgäves få fram ett vaccin, men ingen hade tillräckliga kunskaper om virus. Vetenskapsmännen trodde först att sjukdomen orsakats av bakterier, och var därmed inne på helt fel spår. Elektronmikroskopet, som gör det möjligt att över huvud taget se ett virus, kom först under 1930-talet. En historiker har därför jämfört virologernas hopplösa arbete med att de letade efter en nål i en höstack, en nål som till på köpet var osynlig.

Hultin gav inte upp

Under åren som gick dök nya virus upp, som HIV och fågelinfluensan, och forskarna fick annat att tänka på.

Men en som inte gav upp jakten på spanska sjukans extremt aggressiva virus var läkaren Johan Hultin, som fötts i Sverige 1925. Han hade emigrerat till USA som ung student och drömde om att lösa spanska sjukans gåta. Varför hade viruset varit så våldsamt? Det var av den anledningen han hade begett sig till Brevig redan 1951, men då fann han alltså inget virus som gick att återuppliva.

I mars 1997 väcktes Hultins intresse på nytt. Det var när han läste en artikel i tidskriften Science av den framstående virologen Jeffery Taubenberger, som också försökte lösa viruset gåta. Till sin hjälp hade Taubenberger lungvävnad hämtad från några amerikanska soldater som avlidit hösten 1918. Från vävnaden, som hade legat dränkt i konserverande formaldehyd, gick det att läsa delar av den genetiska koden för spanska sjukan-viruset och jämföra den med andra virusstammar.

Nu såg Hultin sin chans. Han skrev ett brev till Taubenberger, där han erbjöd sig att åka till Brevig och försöka ta lungprover från de offer för spanska sjukan som begravts i permafrosten. Mer vävnad skulle ge möjlighet att avläsa större delar av virusets arvsmassa.

Detta var en välkommen nyhet för Taubenberger – samtidigt planerade nämligen en konkurrerande kollega till honom en resa till Spetsbergen i samma syfte. Resan till Spetsbergen hade planerats i fem år och hade en budget på 500 000 dollar. Hultin ville betala allt ur egen ficka, för honom var det bara flygbiljetten som skulle kosta något. Och han kunde ge sig av veckan därpå!

I augusti 1997 landade Johan Hultin återigen i det lilla samhället Brevig, där de flesta av invånarna är inuiter, och påbörjade grävningen med hacka och spade tillsammans med några inhemska medhjälpare. Lik efter lik träffades på, men utan de nödvändiga mjukdelarna bevarade.

Fettet skyddade viruset

Men så, i skymningen den tredje dagen, fick de syn på något intressant. Två meter ned i jorden, inklämd mellan flera skelett, låg en fetlagd inuitkvinna i 30-årsåldern. Det rådde inget tvivel om att fettet legat som ett skyddande hölje och bevarat hennes lungor under de 79 år som gått sedan hon dött.

Hultin tog fram den trädgårdssax som han lånat av sin fru. Med hjälp av den klipptes bröstkorgen upp och de begärliga lungorna kunde avlägsnas. Sedan plockades en skärbräda fram och lungorna skars i prydliga skivor. För att inte viruset skulle komma till skada placerades lungbitarna i en konserverande lösning.

Det enda skyddet mellan Hultin och det virus som dödat kanske uppemot 100 miljoner människor var ett par handskar. Men dem hade han mest på sig för att skydda händerna mot jord, han ville inte smutsa ned sin kamera. Risken att viruset fortfarande levde var visserligen liten, men den fanns. Fast den 72-årige Hultin resonerade som så att eftersom viruset han hittat för 46 år sedan varit dött, borde även detta ha gjort det.

Väl hemma i San Francisco packade han ned lungvävnaden i fyra olika försändelser som han skickade i väg till Taubenbergers laboratorium med fyra olika budfirmor, för att vara säker på att de oersättliga proven inte skulle försvinna på vägen.

Forskarna fann generna

Återigen var viruset i rörelse, men denna gång för att sprida ljus över spanska sjukan – inte ödelägga världen.

Efter en vecka kunde Taubenberger ringa upp Hultin, med den glädjande nyheten att han hittat influensavirusets gener i lungprovet. Under åren som följde lyckades forskare återskapa virusets fullständiga arvsmassa. Tack vare en fetlagd kvinna från Brevig och envisa forskare är förhoppningen nu stor att nya influensamediciner kan utvecklas. Mediciner som kan förhindra en ny pandemi, när den nu kommer. För att världen förr eller senare hemsöks av en större infektionssjukdom, som drabbar miljontals människor, det är forskarna överens om.