Måndagens Kobra, på besök i Moskva, var ovanligt fullmatat. Här fanns en framgångsberättelse som den om Dimitrij Gluchovskij – en ung författare som ”lever den ryska drömmen”, övertygad om att just i Rysslandär allt möjligt. Han har hittills skrivit två succéromaner om Moskvas tunnelbana, som Josef Stalin lät bygga på 30-talet. Onekligen har den mytiska dimensioner – inte minst genom den sägenomspunna Metro 2; påstådda hemliga utrymmen i anslutning till tunnelbanenätet, med förbindelser direkt till maktens boningar.
Fascinationen för sådana utrymmen tycks vara universell – som i den aktuella SVT-serien Hemliga svenska rum. Själv kommer jag osökt att tänka på Luc Bessons 80-talsfilm Subway, som skildrade det underjordiska livet i Paris på platser som knappast någon visste fanns, men med sin alldeles säregna lockelse.
Men i Kobra fanns också inslag som mer berörde den politiska vardagen, som när det handlade om filmen. Vladimir Putin, fick vi veta, är ordförande i ett nyinrättat ryskt filmråd. Tydligen har inte så mycket hänt sedan Lenin utropade filmen till den viktigaste konstarten. Problemet idag sammanfattades lakoniskt: förr hade landet – bland mycket annat – en Eisenstein. Nu råder demokrati men det finns inga genier.
Denna filmsyn ter sig inte minst fascinerande ur svenskt perspektiv, där en filmutredning just befinner sig på remiss. Vem kunde någonsin tänka sig att ett ledande statsråd här på eget bevåg skulle ta rollen som ordförande i ett filmråd? Tilltron till mediets betydelse i Ryssland är ojämförligt mycket större.
Det mest problematiska kulturområdet i landet tycks dock, om man får tro Kobra, vara bildkonsten. Här visades exempelvis en grupp som av all kraft strävar att provocera –men som inte nått längre än till ett liknöjt intresse från maktens korridorer. Toleransen är uppenbarligen bara alltför stor så länge inga ekonomiska realiteter står på spel – och, kanske man borde tillägga, inga för makthavarna okränkbara värden.
Ty den mörkaste historien i programmet var nog Anna Alchuks; en konstnär som åtalats för sin kritik mot vissa yttringar av ryskortodoxin, vilken idag tycks ha ingått något av en ny ohelig allians med makten. Hon frikändes i brist på bevis, men emigrerade ändå, bruten, med maken till Berlin. Där hittades hon en dag i Spree, floden som härbärgerat så många frivilligt eller ofrivilligt döda. Rysslands inte sällan tragiska historia förgrenar sig in i samtiden.
