Vladimir Sorokins ”Blått fett” är bland annat en uppgörelse med den ryska litteraturen. ”Den ryska litteraturen är den största myten av alla. Den har fungerat som kyrkan där man ska be och bara beundra” säger han.

Det är en stor rysk författare som är på plats på bokmässan i Göteborg. Kanske ännu inte lika stor som de författare han behandlar skoningslöst i sin bok ”Blått fett”. Men ändå.
Vladimir Sorokins ”Blått fett” har sålts i 220000 exemplar i Ryssland. Hans nya bok ”Ljod” (Is) ska översättas till åtta språk.
Men större än försäljningsframgångarna är kontroverserna som uppkom kring ”Blått fett” något år efter att den kom ut.
Boken är kortfattat en framtidsskildring som berättar om det blåa fett som utvinns efter experiment i ett laboratorium när man klonar gamla ryska klassiker: Dostojevskij, Tolstoj, Tjechov, Achmatova, Nabakov. Av dem gör Vladimir Sorokin nya egna varianter på klassikerna. Han väjer inte för att vräka ur sig en massa olika namn på könsorganen och att ge ett oändligt antal sexskildringar.
Av kritikerna har hans bok betraktats som en uppgörelse både med den rysk-sovjetiska historien och med den ryska litteraturen.
Med så heliga ämnen är Vladimir Sorokin inte helt förvånad över de reaktioner som uppstod.
– Det var ganska väntat, jag bryter ju ner många myter och den ryska litteraturen är den största myten av alla. Den har fungerat som kyrkan där man ska be och bara beundra. Jag hugger ner den med en yxa, säger han.
Av författaren till en bok som ”Blått fett” skulle man kunna vänta sig ett mer hetsigt och snabbt sätt att tala än Vladimir Sorokins. Han pratar istället sakta, i början nästan ord för ord.

När boken kom ut agerade den kremltrogna ungdomsorganisationen, ”Vi går tillsammans”. De ville göra en rening av samtida rysk litteratur. På särskilda platser kunde folk byta in sina ”dåliga” böcker mot ryska klassiker. Men få kom.
– Det slutade med att någon kom dit med en biografi över president Vladimir Putin och sa att han ville lämna tillbaka den för att den inte var bra.
Dagen efter var inlämningsställena borta.
För ett år sedan slog organisationen till igen. Vladimir Sorokin fick ett samtal från en bekant hem till sin lägenhet i Moskva. Vännen berättade att det var folk framför Bolsjojteatern som till toner av Tjajkovskijs ”Svansjön” höll på att slänga hans böcker i en stor toalettstol av trä.
- Jag trodde inte honom men han sa: Tv är här, så sätt på din tv så kan du se själv.
Efter det följde ett år av diskussioner. Vladimir Sorokin polisanmäldes för pornografi och för att ha besudlat den ryska litteraturen.
– Det är inte rättvist. Gå ut på vilken gata som helst i Moskva och titta i kiosker och affärer, där det säljs hur mycket pornografi som helst.
– Anklagelserna mot mig var mer ett försök att även börja censurera litteraturen.

För det är så, säger han, att även om medierna och många andra sfärer i det ryska samhället är censurerade så är litteraturen fri. Den är det enda som inte står under statlig kontroll.
- Det är ett under. För första gången i den ryska historian är litteraturen fri. Aldrig förr har författare fått skriva vad de har velat och kunnat ge ut det utan censur.

Varför är just litteraturen oberoende?
– Litteraturen har fått lida så mycket. Så många författare har dött utan att få se sin bok komma ut. Nu har Gud äntligen förbarmat sig över den.
Men även om det inte blev något straff för Vladimir Sorokin, åtalet lades ned i april i år, så är aktionerna mot honom ett tydligt tecken på de krafter som inte vill att han ska få skriva vad han vill. Författarna kommer alltid att vara farliga för Ryssland, säger han. Det är rysk tradition.
Själv tror han att det i slutändan var någon annan än ungdomsrörelsen som låg bakom.
– Jag har hört olika versioner från olika människor, men en är att det skulle vara en man i presidentens administration, att det var han som tog initiativet. Hur det än var så fick han mediadrevet efter sig under tiden han var åtalad.
– Det var ingen trevlig period. Alla medier kastade sig på mig. Telefonen ringde var tionde minut.
Efter någon månad var han så trött att han tog med sig sin fru och körde norrut. De hamnade i Estland där de stannade i en knapp månad. Skogarna i norr gjorde honom lugnare, berättar han.

Men trots att det var en jobbig tid har han aldrig ångrat vad han skrivit.
– Antingen skriver jag som jag skriver eller inte alls. Det är som en förlossning. Du föds, det finns ingen annan väg tillbaka, säger han enkelt.
Nu är han aktuell med sin senaste roman, ”Ljod” som just kommit ut i tysk översättning och som ska översättas till åtta olika språk. Men om innehållet i den vill han helst inte prata eftersom han ännu inte har lyckats distansera sig helt ifrån den. Men att den inte påminner om ”Blått fett” kan han säkert säga.
– ”Ljod” är mer traditionell. Blått fett är ju ett litterärt fyrverkeri och en formens högtid.
Just nu har han ingen ny roman på gång.
– Jag samlar kraft, säger han.