Sommarteater brukar vara på bra humör, helst en glad komedi med lärksång som fond och lyckliga slutapplåder. Möjligen är man rädd att tragedier skär sig mot den ljusa sommarnatten.

Shakespeare på gräsgården har enträget spelat dennes pjäser på gräsplanen mellan det gamla Bjälbopalatset och den heliga Birgittas klosterkyrka under 16 år. En fast kärntrupp har under åren aktivt letat sig fram bland pjäser, spelstilar och uttryck. Så också detta år, om än mer drastiskt än vanligt

Möjligen är det så att Stormen passar bäst att spelas inomhus, särskilt om man förlägger till den en skadad själ – som regissören Magnus Munkesjö gjort. Han låter dramat vara en saga, en fantasiprodukt som huvudrollen/spelföraren Prospero berättar för dottern Miranda vilken är allvarligt sjuk – idén liknar Oskaras Korsunovas tolkning på Bergmanfestivalen.

Stormen är flyttad till Vadstena slott, den gamla grå Vasaborgen från 1500-talet. Teatertruppen har fått låna Västra valvet som fått såväl sandstrand som publikplatser. Allt under tungt tak av granit, eventuella sommarregn göre sig icke besvär.

Munkesjö har skapat en ramhandling där en sliten Prospero kramar en till synes livlös Miranda – sagan som följer fungerar som fri fantasi över en man som är avsatt av själva livet och som nu använder sin diktarkraft för att hämnas och drömma sig en lycklig framtid. Ibland får fiktionen eget liv, liksom alla gestalter Prospero har skapat som sina egna agenter. Hämndlystnad kan ta över all vett och sans, som bekant.

Scenen består av sand, en strand full av skräp. Vid sidan av står två musiker. Aminah Al Fakir Bergman spelar cello och Ariel medan Glenn Fransson agerar en musikalisk sida av Caliban, ”monstret” som också vill hämnas, fast på Prospero. Båda dessa representerar ljus och mörker hos trollkarlen som också styr över sju andra andar som för skeendet hit och dit.

Magnus Munkesjö låter också Caliban bli en skugga av huvudrollen. Andreas Forner Lindal spelar honom med en knivskarp energi, en galenskap på väg att brisera. Det är mycket bra gjort och ger Prospero en tydlig, svart dimension.

Det positiva med Munkesjös tolkning, trots att scenerierna är väl stela, är att iscensättningen fungerar som ett poetiskt och välfunnet uttryck för en djup sorg. Per-Johan Persson som Prospero ger smärtan skärpa, en uppgiven närbild av förlust. Musiken lägger stämningar, ibland också oväntat smarta – som när Glenn Fransson himmelskt tolkar Du är den ende på bas eller när ensemblen uppsluppet sjunger Mirakel av Björn Ranelid som uttryck för kärleken och dess spralliga väsen.

Humorn är nedtonad men en roll har behållit sina absurda kvalitéer: Jonas Granström som Trinculo blir ett slags galen non-serviam. Han vägrar, gömd och skyddad av sin fylla.

Shakespeare på gräsgården 2012 vågar vara dystra och subtila. Stormen blir en skildring av psykisk kris men också en beskrivning av dikt – det är ett mycket intressant vågspel. En vältänkt iscensättning om att gå bort sig och via konsten hitta hem.