Lars-Åke Larson ville undersöka hunddagiset Hundkojan för att få reda på hur hundar känner sig när de lämnas och hämtas av sina ägare. Stina Lavenius sändes ut för att studera hundarnas kroppsspråk.
Receptionen på Väduren doftar av nytorkade plastmattor och långvarig medicinering. Medan Karolina Palhén hänger upp svartvita foton av Sophie Calle, kommer Knut Rangner in med försiktiga steg.
Här på Väduren har konstkollektivet Mossutställningar startat ett projekt där de boende medverkar för att undersöka förhållandet mellan konsten och lokalen.
För några veckor sedan hade Knut Rangner Sophie Calles verk hängade i sin lägenhet – en serie porträtt från 1984, där 20 invånare i Los Angeles fick svara på frågan: Om Los Angeles är änglarnas stad, var finns då änglarna?
– Bilderna var inte så märkvärdiga. Men det var intressant att läsa berättelserna, säger Knut Rangner, när vi träffar de andra åtta som medverkar i projektet i ett av servicehusets samlingsrum.
Det ligger något förväntansfullt bland de pastellfärgad vävtapeterna och de rymliga, lättstädade korridorerna när blygheten inför andra hyresgäster blivit till uppsluppen premiärstämning. För några av de medverkande har utställningen blivit en isbrytare.
– Om det inte hade varit för utställningen hade du aldrig bjudit över mig, säger Ulla Tideström till Lars-Åke Larson, och ler.
Utställningen på Väduren består av tre delar. Den första delen är Sophie Calles fotoserie, som har valts av konstnären själv.
Den andra delen är dokumentationen av verken, när hyresgästerna Knut Rangner, Ulla Tideström, Bill Pardon och Lars-Åke Larson fick adoptera fotoserien en vecka var.
Den tredje delen är ett konstprojekt där fem elever från St Eriks gymnasium har engagerats som agenter. I Sophie Calles anda har de gett sig ut på stan och utfört och dokumenterat uppdrag som de äldre hittat på.
Hos Kurt Rangner hängdes verken upp i sovalkoven. Det var det första och sista han såg morgon och kväll.
– Jag blev hemmablind. Till slut tänkte jag inte på dem, säger han.
– Man kan fundera, vad är konst egentligen? De här bilderna sa mig inte så mycket. Jag har andra tavlor hemma som känns positiva när man ser på dem. Det ger mig någonting.
Arrangören Mossutställningar är en grupp konstproducenter utan permanent utställningslokal, som ordnar utställningar i Stockholmsområdet ofta utifrån konstnärernas önskemål. Utställningen på Väduren är producerad på uppdrag av Micasa Fastigheter och Stockholms kulturförvaltning.
– Istället för att fylla samma lokal med verk efter verk, är det intressant att se konsten i en ny miljö, testa gränserna och låta den formas av kontexten, säger Stella d'Ailly, som är en av grundarna till Mossutställningar.
– Vi vet inte var nästa projekt hamnar.
Mossutställningar uppstod i en pampig Stureplansvåning för tre år sedan. De erbjöds gratis hyra mot kreativ verksamhet i den tomma lokalen medan fastighetsägaren väntade på högre hyrespriser.
I mars i år arrangerades Dot dot dot dot, en happening i den japanska prickkonstnären Yayoi Kusamas anda som lockade hundratals besökare till den pampiga våningen under ett livligt dygn.
Men eftersom Mossutställningar inte ska vara knuten till ett specifikt ställe, behöll man ett litet kontorsrum och hyrde ut resten av våningen till ett 60-tal grafiska formgivare, designers, skribenter och konstnärer. I sommar börjar ett nytt projekt med det österrikiska konstkollektivet Gelitin, som i samarbete med Skärgårdsstiftelsen och Fortifikationsverket ska adoptera en öde skärgårdsö.
Eftersom det inte var någon som kände till konstnären Sophie Calle före utställningen, har Mossutställningar arrangerat föredrag för de boende.
– När vi kom in i den här miljön så försvann hela auran kring Sophie Calles konstnärsskap, säger Karolina Pahlén medan hon fortsätter hänga upp de inramade bilderna i samlingslokalen.
– För mig var det väldigt givande att gå tillbaka till grunden och fråga sig vad man önskar sig av konsten.
Men trots att utställningen inte bara strukit medhårs menar servicehemmets samordnare Kristina Olsson att det viktigaste med utställningen är att väcka tankar – och även locka anhöriga att komma och hälsa på.
– Det här blir något samtida, något nytt och fräscht att prata om. Men en sådan här utställning kan leda till att man bryter en isolering, så att man känner sig mindre ensam och mer trygg, säger hon och tillägger att det till och med kan spara in pengar på andra sätt.
Kristina Olsson menar att en annan viktig del har varit samarbetet över generationsgränserna.
– Många unga förstår inte de äldres situation utan tycker bara att de är i vägen, säger hon.
Även Maria Ehn-Notrica, informationschef på finansiären Micasa Fastigheter, är inne på samma spår.
– Visionen för oss är att erbjuda ett bättre boende för de äldre, säger hon.
– Vad är då ett bättre boende? Vi har kommit fram till att det är någon form av mervärde, som aktiverar och involverar så många som möjligt.
I en annan del av servicehuset sitter tre kvinnor som inte vill ha sitt namn i tidningen. De tycker att hela idén med utställningen är dyr och onödig.
– Hur kan de lägga pengar på det här och samtidigt spara på blöjor och påsar för oss som har kateter, så man får gå runt och lukta gammalt urin? säger en kvinna.
– Jag är blind, säger en annan.
Varför det blev just Sophie Calle som fick turnera på Stockholms servicehus, förklarar Stella d‘Ailly med konstnärens arbetssätt. Hon skapar ett fiktivt liv, parallellt eller sammanblandat med sitt eget.
– Hon intresserar sig för skillnaden mellan det personliga och offentliga, säger Stella d‘Ailly. Genom att vi har knackat på hos folk och haft utställningen hos dem blir frågan även aktuell på ett annat plan.
När de tjugo Sophie Calleverken sattes upp på Bill Pardons vägg kände han direkt att det blev fel.
– Jag såg verken som inkräktare. De var värdelösa 80-tals foton. Ska man kalla det konst?
Trots att 75-åriga Bill Pardon har bott på Väduren i fyra år, kände han inte så många andra hyresgäster.
– Jag såg det här som ett sätta att lära känna fler i huset. Men förutom mina vänner var det bara en från huset som kom, säger han.
– Det hade varit bättre om hela utställningen var i samlingssalen.
Men trots att adoptionen var en besvikelse tycker Bill Pardon att det har varit ett mycket intressant projekt.
– Jag tyckte illa om konsten, men det var intressant att ta sig en funderare på varför jag tyckte illa om den, säger han och beskriver de livliga konstdiskussionerna som kom igång på vernissagen efter några glas sherry.
