Först är jag tveksam till att intervjua Per Holknekt om hans nya tidning. Jag har inte tid, dessutom känns han lite massmedialt sliten. Men pr-kvinnan ger sig inte, tipsar om kolumnen som finns med i premiärnumret.

- Han skriver att han börjat dricka igen.

Minnet glimmar till från när vi råkade sitta vid samma bord på Rosa Bandet-galan förra året och jag i ögonvrån såg hur han tog en slurk ur hustrun Lena Philipssons vinglas. Efteråt tänkte jag att jag kanske såg fel. Den som en gång supit sig ner till parkbänkernas totala förnedring – ja, han vet väl vad han gör. Åtminstone om han, som Per Holknekt, så högröstat talat om sin övervunna kamp mot alkoholismen.

Jo, nog vet han:

”Jag har just begått ett moraliskt brott. Hederskoden bruten... Mitt eget aktiva beslut, vid sund vätskor, i durtoner och harmoni. Jag är en idiot”, skriver han i sin kolumn.

I en folktom hotellobby kan han berätta mer om varför han, efter nio år och nio månader i total nykterhet, lade upp fötterna på ett balkongräcke i Los Angeles, öppnade en flaska vitt vin och satte glaset mot munnen. Fast han börjar med sin egen häpnad:

- Om någon dagen före sagt att jag skulle ta mitt första glas hade jag inte trott det. Beslutet föddes i stunden.

Och efteråt fick du total ångest?

- Tvärtom kände jag ren eufori, blev inte ens berusad och efter två, två små, glas satte jag på korken igen. Det var allt, och det var härligt.

29 månader har gått, nu står det utanpå hans egen tidning att ”Per Holknekt kommer ut”.

- Den enklaste förklaringen är att jag i ett starkt, inte svagt, ögonblick fattat det svåra och kontroversiella beslutet att återgå till ett normalt leverne. Mest för att jag vill höra till.

Höra till vad?

- Vanliga människor, vanliga rutiner. Som nu-läges-analytiker har jag kommit fram till att den Per jag är idag är tillräckligt stark och normal för att våga skåla på bröllop. Vem ska ta ifrån mig rätten att vara som alla andra?

Inte behöver jag protestera, komma med farhågor. Han slår själv fast, om än med ett snett leende:

- Naturligtvis är det ett oförståndigt beslut. Jag är ytterst medveten om riskerna. Men när jag satt på den där balkongen kände jag ett ögonblick av eufori. Ren lycka. Nu har snart två och ett halvt år gått och än har inget farligt hänt.

Vinglasets njutning hade du väl känt förr?

- Absolut, men det var när det gick från ett glas i eufori till många glas i sorg, när alkoholen blev ett medikament, som jag gick fel. Jag kunde ha valt att dricka i dur i stället för att börja supa i moll, men jag hamnade i situationer som för stunden behövde dövas.

När förstod du att du var missbrukare?

- Dagen efter att det var för sent. Då hade jag, genom en väns försorg, kommit till Maria polikliniken i Stockholm. Och sedan rasade brickorna, vartefter. Under kort tid förlorade jag familjen, jobbet, bostad – allt. Min dåvarande fästmö, hon som är mamma till min dotter, var klok nog att prioritera sig själv. I förlängningen blev det min räddning.

Jo då, även Per Holknekt har fått lära att alkoholism är en sjukdom. Han beskriver den med en bild:

- Det sitter en vit korp på min ena axel, en svart på den andra och jag måste hela tiden vara vaksam på dem. För jag vet att jag är i fara, särskilt i stunder då jag agerar på känsla, när jag känner sorg, olycka eller motgång.

Som utomstående kan man kraxa med hans svartaste korp; säga att hans liv idag - inte minst i jämförelse med när han var hemlös, levde på socialhjälp – är rena sagan. Han bor i lyxlägenhet på Östermalm, är gift med Lena Philipsson, är entreprenör, föredragshållare och nu också tidningsmakare. Men om något skulle hända; kommer han då att hålla sig till finviner och ett glas champagne?

- Helt ärligt vet jag inte. Men då vill jag ändå tro att brandväggen fungerar.

Brandväggen?

- Ja, den jag satt in som skydd mellan känsla och handling. Det hör också till saken att min kära hustru är den strängaste övervakare, går jag en lilltå över gränsen lär jag flyga över hela Humlegården.

Hans egen nödbroms har slagit till, flera gånger:

- Under de här nyktra åren är det inte i kriserna som jag varit i riskzonen. Då har det som jag lärde under behandlingstiden tickat in. Bevisligen var jag mest exponerad för återfall när jag mådde bra.

Och nu är du rädd, eller?

- Inte så mycket för egen del utan mer för hur det ska bli för mina närmaste. Eftersom jag vet att jag kommer att bli hårt dömd. Andra, de som själva haft alkoholproblem, kan också känna att jag sviker dem. Men frågan är vem jag har mest ansvar för, mig själv eller dem…

Men vänta, har jag egentligen fått någon förklaring till varför Per Holknekt lämnade sitt helnyktra liv? Förutom att ett glas vin lockade på en varm balkong. Han ger andra pusselbitar, talar om festerna där han förväntats leka med barnen eller agera chaufför eftersom han, ensam, varit nykter. Om han nu, över huvud taget, blev bjuden. Nykterister står inte överst på folks gästlistor, försäkrar han.

- Och på krogen, jag vet inte hur många gånger man sagt, över mitt huvud: ”Per ska inte ha något vin.” Som om jag inte kunde bestämma det själv. Men ska jag vara helt ärligt tycker jag också det är gott. Trevligt. Som när Lena och jag och några vänner går på krogen, beställer in mat och ett gott vin och sitter länge.

Han dricker igen, men hur mycket, hur ofta? Några glas på fest, säger han spontant. Sedan kan det gå flera veckor utan att han smakar en droppe.

Så du blir aldrig onykter längre?

- Jo, det har hänt några få gånger, i stunder när allt varit roligt och jag inte hunnit känna efter, du vet, lampan tänds och musiken stängs av och man känner; herre gud, jag är ju full.

Hur har du reagerat då?

- Jag har i alla fall inte tyckt det var mysigt.

Men det gjorde du väl inte när du satt på parkbänkarna heller?

- Å jo, då kände jag att jag äntligen fick vara ifred med mina tankar och känslor.

Han söp sig ner till helvetet, tog sig upp – och tror sig idag kunna hantera alkohol utan problem. Jättebra. Men varför måste andra få veta, varför värnar han inte mer om sitt privatliv?

Leendet är snett, ögonen glittrar till, övertygar: Det finns 94 procent kvar av Per Holknekt som ingen mer än hans närmaste kommer åt.

– Och resten; vad fan, lev och låt leva. Om jag nu väljer att prata om saker som är intressanta så är det mitt val. I förståndets rum är det alltid trångt. Genom livet har jag lärt, inte minst karriärmässigt, att det som renderar någon form av framgång oftast grundar sig på helt oförståndiga beslut.

Han drar efter andan, fortsätter jämförelsen med den Per som han en gång var, han som jämt var ute och festade:

- Idag har jag en helt annan självtillit. Om jag var kvinna skulle jag vilja leva med mig, om jag var barn skulle jag vilja ha mig som pappa, på ett jobb skulle jag vilja ha mig som kollega. Det är i alla fall det jag säger till mig själv varje kväll jag går och lägger mig.

Hans nya tidning ligger mellan oss, han säger att den är en produkt som antingen kommer att älskas eller bespottas - och ingenting där emellan. Redan nu, innan den ens kommit ut, har den blivit sågad i flera tidningar.

- Och vet du varför, jo det är för att vi säger det mest förbjudna; att vi vill förändra världen. Det sticker folk i ögonen eftersom så många gett upp.

Hur vill ni förändra världen med en tidning – som heter Miss World?

- Det handlar om att så ett frö, plantera något gott. Miss World är ett namn som skapar friktion och friktion ger värme.

Är kolumnen om ditt drickande månne ett sätt att sälja detta nyplanterade frö?

- Du, eftersom jag vill sitta på krogen och ta ett glas vin med min hustru är det bättre att jag berättar detta själv än att det sker genom någon som vill mig illa. Om det därtill har effekten att det hjälper till att sälja tidningen – ja, varför inte. Fler än jag berättar om sina tillkortakommanden. Miss World är en tidning där folk vågar vara lite bristfälliga, lite svaga.

Och om jag i framtiden möter dig full på stan, vad ska jag göra då?

- Ge mig en kram – och pådyvla mig inga pekpinnar. Då kanske jag går hem, sätter mig vid brasan och blir lite klokare.