–Min mamma är grevinna, upplyste hon barnen, de snoriga från Norrlands fattigbygder som hade mammor gömda inuti höghusen i Hökarängen och naturligtvis inte trodde ett ord.
Men hon stod på sig, lilla Yvonne, och blev retad tills storasyster Eili tvingades ingripa och slå henne fri.
Ändå var det sant. Marie Ida Käthe Charlotte Hirdman, född Schledt, var före detta grevinna Stenbock-Fermor i mellankrigsårens Berlin. Därtill brinnande kommunist, innan hon kom till Sverige, blev tolk och trebarnsmor. Om vi nu ska sammanfatta hennes liv på kortast tänkbara sätt. Betydligt längre, 397 sidor, är boken som hennes yngsta dotter Yvonne Hirdman skrivit, hon som blev professor i historia men aldrig tidigare grävt i sin egen.
Därav hennes bävan:
–Jag har gett ut en helvetes massa böcker men det här känns läskigt. Min egen mamma. Är jag galen?
Boken inleds med hur hon efter mammans död 1966 stod där med hennes fula, skära underbyxor och med dagboken hon råkade hitta i en papperskorg. Där mamman skrivit: I natt födde jag en ful liten flicka.
Hon slog igen pärmarna, ville inte läsa mer. Minnet av mamman stängdes också in, trycktes undan. Det blev hennes sätt att klara sorgen, hon som bara var 23 år men redan tvåbarnsmor, därtill olyckligt gift på väg mot skilsmässa.
–Mammas död, var fruktansvärd. Helt fasansfull. En dag var hon bara borta, tvärdöd, 59 år gammal. Det har format hela mitt liv.
Yvonne Hirdmans röst skälver till, höger hand åker upp, så, här sätter vi punkt. I boken berättar hon om drömmen där hon som 40-åring möter sin mamma och säger att hon inte kan leva om mamman dör. Mamman tröstar; Yvonne är ju stor. ”… men jag säger att jag blir aldrig stor; vaknar och gråter, över mig given, gråter och gråter.”
–Visst är det plågsamt, dessa våra mammor som vi aldrig blir av med, konstaterar hon från sitt köksbord, med ett vintrigt Stockholm utanför fönstret.
Jag kan bara nicka, hålla med.
Följdfrågan är given, vilka plågor bär våra egna barn med sig?
–Det gäller att bli gammal, säger Yvonne Hirdman. Jag tror det försonar.
Om hennes mamma fått leva ett långt liv och själv hunnit berätta hade det kanske aldrig blivit någon bok. Nu fanns så många luckor att fylla i, så mycket att försöka förstå om bokhandlardottern som föddes i efterskalvet av den första ryska revolutionen, som flyttade med familjen till en undanskymd stad i Österrike-Ungerns östligaste gränstrakter, levde loppan i Berlin under de sista åren av Weimarrepubliken, innan Hitler kom till makten. Hon som gifte sig med en greve, skilde sig från honom, blev förälskad i en kommunist och flydde med honom till Moskva, varifrån hon lyckades komma ut i absolut sista stund, den 4 februari 1937. Innan utrensningarna började på allvar.
–Annars hade hon fått ett lika vidrigt slut som så många andra.
Men ändå, från början, vad gjorde att bokhandlardottern inte stannade hemma och gifte sig med grannpojken utan kastade sig ut i världen?
–Hon var äventyrlig, säger Yvonne Hirdman som främsta, eller i alla fall första, skäl.
Därtill var hon vacker, vilket förmodligen räddade hennes liv.
–Om hon inte varit så grevinneaktig, kunnat föra sig, hade hon nog inte fått uppdraget att åka till Danmark, efter Moskva. Man kunde använda henne. Tyvärr har jag aldrig lyckats reda ut till vad.
Det är efteråt, i Frankrike, som Charlotte möter Einar Hirdman, ynglingen på 23 år som blir hennes man och far till de tre barnen.
–Hon är tio år äldre än han. Det är som om din son – visst har du väl en son runt 25 – skulle komma hem och säga att han väntade barn med Mata Hari.
Att Charlotte Hirdman nu fått sin historia varsamt hoppusslad hör också ihop med Alva Myrdal, med det faktum att Yvonne, närmast på ett hallucinatoriskt sätt som hon säger själv, ägnade sig åt makarna Myrdal, läste deras samlade kärleksbrev, 46 volymer, inför sin bok Det tänkande hjärtat.
–Någonstans skavde tanken: Men mamma då, min egen mamma?
Från början, det var innan hon insett vilken hjälp hon skulle få av nätet, fanns inte så mycket material att tillgå. Foton, jo visst. Brev och lite dagboksanteckningar. Plus de personliga minnena. Därför bestämde Yvonne Hirdman att skriva Europas historia från de där åren och låta mamman skymta i utkanten.
Men inte var hennes mamma den som höll sig i någon utkant. Hon krävde sig plats, fanns där i centrum med sina cigaretter och vinglas, vänner och åsikter. Energisk. Karismatisk. Älskansvärd.
Vilken bild hade du själv av henne, innan du började med boken?
Yvonne Hirdman dröjer med svaret, tittar ut mot snön, säger sen att det är lite sorgligt, allting.
–Hon var en frånvarande mamma, om jag ska sammanfatta. Nu när jag gått igenom hennes pass ser jag hur hon, sommar efter sommar, åkte ut som reseledare i Europa, efter kriget. Från och med 1947 blev jag och mina syskon placerade någon annanstans. Där var mina föräldrar som Myrdals, man skickade iväg barnen, förstod inte bättre.
Genom att skriva fram sin mamma har så mycket annat blivit tydligt. Inte minst hennes styrka, oräddhet. Men också alla helveten hon tvingades gå igenom. Som de två aborterna, kanske var de tre. Den sista sker i Moskva, i ett så långt framskridet stadium att Yvonne Hirdmans ansikte förvrids av smärta när hon talar om den.
–Jag tror inte jag hade klarat att ta till mig allt när mamma dog. Först nu är jag i rätt tid att förstå henne. Och hennes svårigheter.
Men från början, som liten flicka, hade hennes mamma det väl ändå bra, försöker jag påminna. Som ett slags tröst. Yvonne Hirdman är inte säker. För det hon hittat i sina efterforskningar är ju ”det där”, familjehemligheten som inte kunnat bevisas. Det som finns är mosterns berättelse, att hon som liten flicka blev jagad runt ett matsalsbord av sin pappa, bokhandlaren. Och att han sedan, det har Yvonne Hirdman sett papper på, satt i fängelse efter anklagelserna att han förgripit sig sexuellt på några flickor.
Och din egen mamma, hon den vackra, som pappan enligt brev var förälskad i?
–Jag vet inte. Egentligen vet jag ingenting om det här. Och även om mamma levt tror jag inte jag hade kunnat fråga henne.
En annan del av mammans historia som varit svår, om än mindre traumatisk, att kartlägga är vad hon egentligen gjorde i Köpenhamn. Efter att hon kommit ut ur Sovjet. Yvonne Hirdman berättar, med lysande ögon, hur hon försökt lägga ett pussel i bästa Kalle Blomkvist-stil.
–Det var helt absorberande. Jag kände mig som i en deckare, det var bara whiskyflaskan som fattades.
Hur mycket styrdes hennes mamma – också till att göra abort – av männen i hennes liv?
–Det är klart hon var underordnad män, präglad av dem. Det har jag också varit. Liksom andra kvinnor, då som nu. Jag tänkte på det häromdagen när jag läste Jan Guillous memoarer och han kom in på Palestinafrågan.
Plötsligt mindes Yvonne Hirdman sina egna studentår i Stockholm, debatterna på Tavernan, de som brukade slutade med dans. Hur Staffan Beckman, kanske Göran Rosenberg och Jan Guillou också, var där och talade om Palestina.
–Jag förstod ingenting. Och, det värsta av allt: Jag tog aldrig reda på vad det handlade om. Så fungerar kvinnors underordning vilket är oerhört plågsamt, eftersom det är så förödande för självkänslan.
Ändå var du akademiker?
–Nja, då var jag väl bara vanlig studentska. Men trots att pappa var lärare, och mamma var den hon var, måste jag haft en självbild att jag var korkad. Att allt det där inte var min värld. Det gör mig mest upprörd av allt, att man kan stänga av sitt huvud, sin förståelse, bara hänga med.
–Jag vet inte om mamma var likadan. Jag hoppas inte det. Men jag tror aldrig hon riktigt förstod vad som hände i Sovjet, om terrorn efteråt. Hon visste inte ens att mannen, kommunisten som var hennes stora kärlek, blev skjuten.
Ändå; sin sista jul tillbringade Charlotte Hirdman i Moskva, där hon gick runt på kyrkogårdar och letade.
–Det var ju lite enfaldigt att tro att offren för Stalinterrorn skulle ligga fint nedpackade med ett litet kors på.
Att Yvonne Hirdman, trots bristande självkänsla, ändå började studera som ung kan hon förstås tacka sin mamma för. Det började med konsthistoria. Och sedan, när hon blev gravid redan som 20-åring, fanns mamman som stöd.
–Där stod jag, som knappt gjort någonting för att bli med barn. Det var bara osis. Det är detta som präglat hela min kvinnogeneration: att inte kunna göra något åt sitt liv. Bara finna sig.
Yvonne fick en dotter, och snabbt därefter en son. För detta hade hon lärt genom sin egen uppväxt: barn måste ha syskon.
–Utan min egen storasyster Eili hade jag aldrig klarat mig. När mamma och pappa jobbade på kvällarna var det hon som fanns där.
Två barn, äktenskap – och skilsmässa. Då var Yvonne bara 25.
–Där stod jag med två ungar. Och tvingades skärpa mig. Det var då jag började plugga på allvar och så småningom tog en fil kand. Efteråt kom jag in på forskarutbildningen i historia och sen har det fortsatt.
–Alternativet hade varit att aldrig komma loss.
Att hon genom åren skrivit en rad böcker har en förklaring. Hon säger att hon är gammal nog att erkänna den nu:
–Det här med att bli professor och historiker har alltid varit en omväg mot att få skriva. Göra det mindre läbbigt. Att skriva historia är ju inga bekymmer jämfört med riktiga böcker. Så var det också, fram till Alva-boken. Där började det bränna till, liksom nu, med mamma.
Hon tror, vill åtminstone tro, att hennes mamma skulle tyckt om boken. Uppskattat sakligheten, hur hennes liv sätts in i ett större sammanhang.
–Det är kanske oerhört patetiskt att komma så här efteråt och sträcka fram en liten bok. Men det är en gåva till mamma. Dessutom, det kan jag väl tillstå, hoppas jag den blir översatt till tyska.
Det är nya pusselbitar hon hoppas på. Att någon ska läsa om den röda grevinnan och plötsligt förstå vem den vackra, okända kvinnan i deras eget fotoalbum är: Men visst måste det vara denna Charlotte???
När Yvonne Hirdman själv tittade närmare på vad mamman verkligen skrivit i sin dagbok stod där inte att hon fött en ful liten flicka. Istället stod det mycket mildare: ”… mörkt hår… mina händer och öron, ganska ful så här i början.”
Blir man vackrare, också i sina egna ögon, om man inser att ens mamma inte uppfattade en som ful?
Nu är det historieprofessor Hirdman som svarar, hon som håller sig till verifierbar sanning:
–Nej, så enkelt är det inte.
