Som ung tyckte hon opera verkade urtråkigt. Även om hon aldrig sett en föreställning visste hon precis hur det var: feta tanter i bylsiga kläder som utstötte höga läten. Melodifestivalen däremot – å, hon minns första gången den drabbade henne. Hur hon satt så tätt framför tv:n i radhuset i Sandviken den där vårkvällen 1983 att hennes föräldrar inte såg ett smack. Så nära måste hon ta in flickan som sjöng bättre än någon hon tidigare hört.

–Jag ville sjunga som Carola, skutta omkring på en scen som Carola, känna draget från en vindmaskin och få applåder. Min egen värld var en annan: Jag hade glugg mellan tänderna, glasögon, permanentat råttfärgat hår och fiolen inom räckhåll.

Nu, 26 år senare, är det Malena Ernmans tur att representera Sverige i den tävling som vuxit till rena schlagerindustrin. Hon klarar både de högsta tonerna och att skutta runt på scen. Bara vindmaskinen saknas.

–När vi prövade blev jag hes direkt.

I almanackan på familjens ytterdörr är månadens myller av flygtider och operaföreställningar antecknade. Igår klockan 14.15 flög Malena Ernman till Moskva. På tisdag är det semifinal. Rutan för lördagen den 16 maj – då finalen går – är tom. Hon säger att det är mer en tillfällighet än utslag av skrockfullhet.

Och om det går åt pipan redan vid semifinalen?

–Mitt liv är så mycket mer än tävlingen, försäkrar hon med en gest mot vällingflaskorna i diskhon och maken Svante som mixtrar fram mjölkkaffe ur den maskin som visserligen heter Butterfly men är alltför teknisk för husets Madame.

Annars gillar hon att spränga gränser, pröva det hon inte tror sig kunna. Som detta att ställa upp i Melodifestivalen – även om hon behövde tre månaders betänketid.

Enligt upphovsmannen Fredrik Kempe är La voix en rasande storslagen kärleksförklaring till kombinationen pop och opera. Själv var Malena först inne på att bara sjunga pop, idag är hon glad att Fredrik fick henne att ändra sig. Även om låten är svår. I sanningens namn vet hon bara en liten människa som klarar att lägga på ytterligare några toner: hennes egen treåriga dotter Beata.

–Men självklart sjunger jag bäst när jag använder min klassiska röst. Fast jag trodde jag skulle bli utskrattad om jag sjöng opera, kunde riktigt se rubrikerna: Tanten gjorde bort sig.

Fanns inte också risken att bli betraktad som oseriös av operakolleger?

–Jo, naturligtvis. Jag var förberedd på elaka kommentarer, typ att jag gör vad som helst för att få vara med i tv. Men faktum är att jag bara fått positiva reaktioner. Så gick det ju också bra, åtminstone här hemma.

Den senaste månaden har Malena Ernman talat sig svettig, trots all träning av både kropp och röst, om bonuseffekten av att hon ställde upp. Plötsligt har människor, inte minst unga melodifestivalentusiaster, fått upp ögonen – eller är det kanske öronen – för opera.

Och om man vänder på begreppen, vad har operan att lära av popen?

–Egentligen ingenting. Operan går alltid på talang, på erfarenhet. Visst kan det vara bra med typecasting, söker man en sopran som ska spela 16-åring bör man kanske inte ta en tant på 50. Men annars provsjunger man inför varje roll. Är rösten bra nog och musikaliteten där – då får man rollen. Det finns inga genvägar, det hjälper inte att blondera håret eller ha sex med dirigenten.

Talar du av erfarenhet?

–Nja, jag kan väl säga att jag fått en del förfrågningar, men alltid aktat mig väldigt noga.

Malena Ernmans väg till operascenen började med Rossini, att hon började sjunga barock. Men först fanns alla de där åren i Sandviken när hon låg på golvet och överförde vardag-ens ljud till noter och egna arrangemang, när hon sjöng i kör och var helt besatt av musik och stämsång och att öva, öva.

–Jag skulle bli bäst. På allt inom musik. Då drömde jag om att bli dirigent – eller åtminstone medlem i radiokören. Jag ville också bli clown eller stuntman, har alltid tränat mycket. Idag har det ju blivit min grej på operascenen, att jag är så fysisk.

Familjen var musikintresserad, lyssnade på jazz och pop. Men aldrig att man satte sig i bilen och körde till Stockholm för att avnjuta en opera-föreställning. Först så småningom nåddes man av ekot från tidigare generationer. Malenas mamma Eva, som är adoptivbarn, började släktforska och upptäckte att hon kom från den berömda Björlingfamiljen.

–Inte Jussis gren utan Sigurds, han som på Operan kallades för ”en neurotisk basbaryton”. Men vi är de långa Björlingsångarna med de långa stämbanden.

Hur skulle Operan beskriva Malena Ernman?

–Som en galen mezzo som inte riktigt vet vilket röstläge hon har. Vilket är sant.

Själv beskriver hon sig som en sportig tjej med armmuskler, hårtofsar och ett musikaliskt register på tre och en halv oktaver. Den svenska delen av Melodifestivalen vann hon tack vare folkets röster, där opera- bögarna slog sig samman med schlagerbögarna, tioårstjejerna, pensionärerna – och alla andra.

–Men när jag får brev är det från flatorna. Det är de lesbiska tjejerna som älskar mina överarmar.

Med till Moskva tog Malena Ernman kravet att det inte räcker med fem timmar för sminkning och en vacker klänning, som till finalen är vit. Hon måste också ha tid för att sjunga upp.

–Först var det ingen som förstod vad jag talade om. Nu har de lärt sig att det finns något som heter så och är jättestolta.

Maken Svante är med som buffert, det är honom hon kan skälla ut när stressen blir som störst. Han förstår – och står pall. Hemma vid sitt köksbord snittar hon en banan samtidigt med myten att operavärlden rent generellt skulle bestå av högröstade divor. Snarare kan regissörer erkänna att det är lättare att arbeta med operafolk än med skådespelare.

–Jag tror faktiskt det är sant. Vi har papper, noter, måste tekniskt genomföra en föreställning från a till ö. Hur rollen ska tolkas kan man få hjälp med av en regissör men det är dirigenten som har makten. Musiken är viktigast, tack och lov.

Att nå höga toner i glamorösa tv-sammanhang kräver förstås mer än tränade stämband.

–Normalt sett sjunger vi med huvudklang, använder hela munhålan – allt måste låta, från magen och uppåt. Det är därför vi ser så konstiga ut, så fula. Nu måste jag hålla igen och ändå fixa de högsta tonerna. Det går om jag ler, har jag lärt mig.

–Att jag stirrar vilt handlar mer koncentrationen. Och så är det nog min var-fan-är-kameran-blick.

Över mjölkkaffekoppen visar Malena Ernman skillnaden, hon sjunger pop med samma röst som hon pratar medan de höga tonerna får hennes haka att försvinna och halsen att vidgas, eller hur det nu ska förklaras. Själv har hon redan börjat schemalägga eftermiddagen med sin man samtidigt som hon avvärjer telefonsamtal, läppjar på kaffet och medger att hon alltid varit en person med tusen järn i elden. Som elev på Operahögskolan jobbade hon på Oscarsteatern, var medlem av radiokören och sjöng jazz på stan. Hade tio jobb samtidigt, minst. Och missade de flesta skolfester.

–Det fick jag mest skit för. Eftersom man tyckte att festerna och gemenskapen var viktigast. Jag skaffade mig utbildning genom att sjunga så mycket som möjligt, också för att jag inte fick studiemedel utan måste försörja mig.

Därtill var – och är – hennes respekt för sångpedagoger något begränsad. Åtminstone för egen del.

–Jag har lärt mig mer genom att sjunga än att stå med en sångpedagog som säger åt mig hur jag ska sjunga.

Har du haft fel någon gång?

–O, ja.

Betyder det att du vant dig vid att ta kritik?

–Nej, nej. Jag har jättesvårt för kritik. Säkert hör det ihop med en rädsla för att misslyckas. Fast jag brukar säga att jag ärvt det efter mamma. Och att jag blivit bättre med åren.

Det värsta som kan hända det närmaste dygnet är att Malena Ernman blir så sjuk att hon inte kommer upp på scen. Det är en mardröm hon numera är välbekant med. Som frilansare får hon betalt när hon sjunger, annars inte.

–Och det är jag som försörjer familjen.

Precis före Melodifestivalen hade hon, efter flera månaders ledighet, två inställda konserter i Stockholm.

–Jag blev sjuk precis de två dagarna. En annan gång skulle jag sjunga i Wien, det var en månads repetition, hela familjen var med och att ordna vardagen för barnen utomlands är inte det enklaste. Vad jag skulle sjunga och när premiären var kom ungefär som nummer tio på listan. Sen hann jag sjunga en föreställning innan Svante och tjejerna blev sjuka. För att rädda de resterande sex föreställningarna – och vår ekonomi – blev de tvungna att åka hem med en gång. Jag fick inte ens pussa dem adjö.

Efter att döttrarna föddes har maken Svante avstått från sin egen karriär som skådespelare. Enligt Malena är arbetsfördelning idealisk. Barn får starkare band till den pappa som är hemma.

–Och mammor åker hem direkt efter att de jobbat färdigt, går inte på krogen först. Sjunger jag på Operan i Stockholm sminkar jag av mig samtidigt som jag cyklar hem. Jag ska inte säga att jag är världens bästa mamma men nog f-n lägger vi ner tid på barnen. Efter 16, när de kommit från dagis, undviker vi att jobba och stänger av telefonerna.

Sjunger man inte opera på kvällen?

–Jo, visserligen. Men nu när jag haft föreställningar i Frankfurt är jag ändå bara borta två kvällar i veckan. Hade det gått nattplan hem hade jag tagit det.

Hennes ideal är en operaproduktion per termin, med så många föreställningar så den lönar sig ekonomiskt. I höst börjar äldsta dottern Greta skolan, vilket betyder att Malena hoppas på fler svenska erbjudanden. Redan idag tackar hon nej till 85 procent av utlandsjobben.

–Eller säg så här; att jag vann den svenska Melodifestivalen passade mig alldeles utmärkt.

Hur det går för La voix i Moskva vill hon inte sia om.

–Det beror på hur trötta folk är på rumpvickande. Ingen skugga må falla över rumpor men jag står för ett annat ideal. Inget i min text vädjar: Oh, touch my body. Där känner jag som flickmamma ett ansvar. Det är inte okej att det i varenda MTV-video finns tjejer med tom blick som smeker sig själva och tror att det är så männen vill ha dem.

Själv kan hon inte stiga av scen eller cykeln utan att unga flickor samlas runt henne. De vill veta hur det är att vara kändis? Och om det gör ont att sjunga så där högt?

–Men mest frågar de hur det var att träffa Charlotte Perrelli, om jag var nervös innan…