Framför katedralfönstret i Norrmalmskyrkan i Stockholm, kyrkan som Jonas Gardell gick i redan som barn, medger han att alla som skrivit om Jesus har en agenda. ”Till skillnad från de flesta andra författare gör jag mina läsare uppmärksamma på det redan från början”, säger han. ”Man ska vara på sin vakt när man läser mig för jag kan vara rätt förförisk.”
Foto: DAN HANSSON
I morgon kommer Jonas Gardells bok Om Jesus. Den närmaste tiden, fast mest i höst, kommer han att åka runt som sin barndoms väckelsepredikanter och berätta om mannen han fann, efter tolv års spaning. Han som var mörk och satt och talade dialekt, typ västgötska – så olik vår invanda Jesus-bild.
Därmed inte sagt att författaren själv blir gudligt seriös, på heltid. Han brukar hitta sätt att skapa balans. Som när han skrev på sin hemsida att han ville ligga med Petra Mede, trots att hon är hetero.
Med andra ord: Så fort livet löper friktionsfritt – då kastar Jonas Gardell in lite grus i maskineriet.
–Jag är ju så långt ifrån herr Perfekt man kan komma, predikar han från en stol på förlaget.
Jo, förvisso. I Stjärnorna på slottet uppfattade somliga honom som direkt elak. Nej, usch, det inpasset var inte bra, inte så tidigt i samtalet. En skugga drar över hans ansikte. Skuggan är ilska.
–Jag var inte elak mot någon, det håller jag verkligen inte med om! Det som hände var att jag fick ett enda, och rimligt, utbrott. Det var över på 30 sekunder och efteråt redde vi ut alltihop. I ett läkarprogram på radion har man använt det som exempel på utmärkt konfliktlösning.
Men du har bevisligen humör?
–Jag har ett fruktansvärt humör. Och kommer från en familj där vi hojtade, skrek och smällde i dörrarna. Till slut hade vi inga dörrar kvar. De föll som furor. Och ersattes med draperier. Dem gick det inte att slå i. Det var då jag fick börja knarka istället. Dessutom, det hör kanske ihop, har jag alltid sökt mig till människor som är rätt besvärliga.
Mark måste vara undantaget?
–Jo, men försök få honom att göra något han inte vill. Det räcker att be honom tömma torktumlaren när han inte har lust så blir det kris.
Så, nu får vi allt bereda väg för Herren. Eller åtminstone hans son. När Jonas Gardell nyligen talade inför en fullsatt domkyrka i Uppsala sammanfattade han en del av bibelns grundbudskap med den slitna historien om tomaterna som är ute och går när en blir överkörd och den andra säger: Kom Ketchup så går vi. Blixtsnabbt jämförde han med den lame man som tar sin säng och går, hävdade att båda är exempel på det jublande, förtröstansfulla budskapet att vi alla, oavsett form och färg och förutsättningar, är välkomna att ta plats vid Jesus sida.
Detta som hans mamma, psykologen som var djupt troende baptist, lovade honom: Gud kommer aldrig att överge dig, vad som än händer.
–Jag fick min tro med modersmjölken, rent konkret. Min mor, den en gång så kloka och nu så senila kvinnan, fick bukhinneinflammation när jag föddes, låg döende med mig på bröstet och sjöng psalmer. Hon har berättat att jag såg ut att förstå allt. Det var då hon bestämde sig för att överleva.
Om man vuxit upp med övertygelsen att Jesus är svaret, på allt, varför ägnar man då så många år åt att formulera frågor som kan punktera denna barnatro?
Enligt Jonas Gardell började det med en frustration.
–De sista 25 åren har vi haft en högerfalang inom kyrkan, en fundamentalistisk falang som ryckt åt sig mandatet att tolka vad det innebär att vara kristen.
–Jag kunde inte förstå vad jag, som är kristen, hade gemensamt med dessa andra kristna som mest skrämmer mig. Som den gången en kvinna spände ögonen i mig och frågade: ”Bekänner du att Jesus dog för dina synder?” och jag tänkte: Herre Gud, vad har jag nu gjort?
Det behövdes inga längre bibelstudier för att hans barndoms Jesusbild skulle rämna. Fram skymtade en outbildad och utblottad snickare från Nasaret.
–För mig blev det så oerhört mycket mer gripande och drabbande. Särskilt som jag insåg att de enda som Jesus med emfas utesluter ur sitt rike är de välbärgade, rika.
Men du är väl också förmögen?
–Det är väl du med. Det är det som gör det så spännande. Jesus skulle nog bli oerhört förvånad om han visste att vi satt här och talade om honom.
Att intervjua Jonas Gardell kräver flexibilitet och ett visst mod. Han är sträng, inte bara mot sig själv. Dessutom har han svårt att sitta stilla, åtminstone denna eftermiddag när han ska vidare med ett flyg. Hans resfobi är redan alltför omskriven för att vi ska dra den ett varv till, bestämmer han. Därför är jag tyst när han studsar upp och ner, hit och dit, för att reda ut hur han ska ta sig den ynka sträckan mellan Norstedts och Bromma flygplats.
Sedan sätter han sig ner och ger den första recensionen av sin bok: Om Jesus torde vara en av de mest kristendomskritiska böcker som skrivits av en djupt troende människa.
–För det är ju mer spännande att jag kommer med dessa ifrågasättanden än att Lena Andersson gör det, hon som bara ska bevisa sin fundamentalistiska ateism än en gång och alltså inte riskerar någonting.
Vad riskerar du?
–Min tro. Utan den är jag helt tom, en ekande cymbal.
Oavsett Mark, era två barn, och dina vänner?
–Det här är svårt att sätta ord på. Det här är mystik. Men jag ser allt i relation till min tro. Våra namn är skrivna i Guds händer.
Under alla år som han skrivit på sina böcker, Om Gud kom först, har Jonas Gardell aldrig känt att hans namn suddats ut. Däremot har han insett hur mycket som gått att avfärda, liksom han tvingats erkänna trons terapeutiska funktion.
Betyder det att du skrivit fram den Jesus du själv vill ha, han som också bjuder syndarna, hororna och de homosexuella till sitt gästabud?
–Ett av de största brott som en kristen kan göra är att påstå att någon, oavsett vem, inte är omfattad av Guds kärlek. Där är bibeltexterna entydiga: Varje gräns vi sätter för Guds kärlek är vår privata gräns. Jag blir förtvivlad, och heligt förbannad, på de kristna som nästan satt i system att ta ifrån människor hoppet, tron att de duger i Guds ögon.
En kvinna skrev till honom och frågade om vi får en andra chans när vi smällt den första.
–Jag svarade henne: Kära du, livet är ingen audition. Det handlar inte om att bli förlåtna, det handlar om att förstå att vi redan är förlåtna. Då följer nästa steg: vad gör vi med vår frihet?
Den frågan, poängterar han allvarligt, är mycket mer intressant än att vi håller fast vid den eviga skulden – och den tidsbegränsade syndaförlåtelsen.
–Den verkar ju bara räcka en vecka. Sedan måste vi återvända till kyrkan med samma synder och få en ny försäkran att vi är förlåtna – igen och igen.
De som kräver syndernas förlåtelse utgår väl från samma bibel som du?
–Visst. Men det är mitt uppdrag att visa att de har fel. Eller som nån sa: Ditt uppdrag är att vrida Gud ur händerna på idioterna.
Vad säger kyrkans män och kvinnor om detta?
–Somliga rasar, andra välsignar det. Men det är klart jag måste vara beredd på att boken kommer att väcka en del protester, upprördhet och – hat. Vilket inte är särskilt behagligt. Samtidigt har det varit märkligt befriande att inse att förföljelsen av mig följer en urgammal kristen tradition av att hata sin nästa.
Hans tro på förlåtelse är inga lätt-och-lagom-ord. I sin yttersta konsekvens ledde den till frågan om han själv kan förlåta mannen som en gång våldtog honom, han som låste dörren om den 14-årige Jonas.
I boken ger han inget svar.
–Det ska jag inte göra heller. För det är min privata kamp.
Annars ser han nog detta som sin mest personliga bok. På alla sätt. Uppsluppet påminner han om att han alltid vägrat framstå som något annat än ”den futtiga och påfrestande person som han är”.
–Jag har inget behov av att ta plats, det bara händer. Även om jag lovat mig själv, vilket jag ofta gör, att vara en tyst liten mus. Efteråt, det är klart att jag kan bli oerhört trött på mig själv…
Frågan jag försökt skjuta in flera gånger, om den Jesus han skrivit fram främst är pojken Jonas längtan efter pappan som försvann vid skilsmässan, visar sig stupa på sin orimlighet. Eftersom han aldrig uppfattat vare sig Gud eller Jesus som fadersgestalter. Eller ens som garanterat manliga gestalter.
–Men du har absolut rätt i att jag i mitt privata liv sökt en fadersgestalt. Som 20-åring ville jag bara ha män som var 20 år äldre. Att jag sen träffade Mark var ett olycksfall i arbetet. Eller säg så här: Han var inte den jag trodde att jag skulle ha. Sen gäller det att känna igen kärleken när den kommer oss till mötes.
Samma orubblighet som präglar hans gudstro går igen i kärleken.
–Jag kan bara inte föreställa mig att Mark och jag skulle kunna göra slut. Vad som skulle kunna få oss att göra det.
Hur är du att leva med?
–Jag tror Mark har rätt kul med mig. Och så delar vi mycket, också tron. Förutom att Mark är konverterad katolik vilket är fullkomligt vansinnigt med tanke på vilken vändning katolska kyrkan och Vatikanen har tagit de senaste 20 åren. Det grälar vi ganska mycket om.
Deras två barn hålls utanför alla intervjuer. Med viss tvekan talar Jonas Gardell om pappaambitionen att förmedla den tro som betytt så mycket för honom själv – i lagom doser.
–Psalmerna får de, och aftonbönen. Utan att säga för mycket handlar resten om respekt och balans. Mark och jag är troende, sedan finns det mammor som kanske inte är det. Men det vore naturligtvis roligt om barnen kunde få med sig känslan av att vara omfattade av Guds kärlek, och aldrig övergivna.
Första upplagan av hans förra bok Om Gud sålde slut, direkt. Om Jesus kommer lägligt nu till påsk, och mitt i den värsta lågkonjunkturen. Att vårt behov av tro och hopp skulle öka i svåra tider tror han förstås inte på.
–Vi har ett oändligt behov av allvar, av att bli tagna i anspråk, oavsett konjunktur.
Frågan hur just en komiker kan få människor att stillna i allvar gör honom inte ilsken. Bara irriterad. Eftersom han vet sig vara så mycket mer.
–De flesta av mina viktigaste och mest älskade verk är snyftare. Privat är jag en melankolisk och sorgsen person som egentligen bara blir riktigt glad när jag är med familjen eller står inför min publik.
Nu hoppas han på intressanta samtal och ber en stilla bön att slippa ”tramsdebatter”, till exempel om jungfrufödseln.
–Eller tjatet att jag är homosexuell och därmed diskvalificerad som kristen. Det är för ytligt. Vad Jesus själv skulle säga om min bok har jag ingen susning om. Men jag tror inte han skulle ta illa upp.
–Däremot borde han bli jätteförvånad om han kom in i en kyrka idag och såg att hans gamla mamma, den lilla bonniga kvinnan från Nasaret, var omgjord till himladrottning. Det skulle nog få honom att säga: Hoppsan!
