Det hänger inte längre på håret för Elisabet Höglund, inte heller på hennes yrkeskunskaper eller intellekt. Det hänger på underkroppen, på benen och fötterna.

– Eller också, säger hon saktmodigt, är dansen mitt sätt att ta revansch. Än en gång.

Hon har redan gett åtskilliga intervjuer om sitt deltagande i TV4:s Let´s dance, sagt att livet är för kort för att man ska tacka nej till det som är roligt. Nu dricker hon kaffe på fiket på SVT:s bottenplan, hejar på gamla kolleger som gratulerar till dansframgångarna, tuggar i sig deras lovord och en mazarin med samma synbara glädje. Men i skuggan, det är hon själv som manar fram dem ur minnet, finns folkskolekillarna som väntade varje dag hon skulle gå hem. De som förföljde henne för att hon var tjock –och duktig i skolan.

– En gång gav jag dem en påse äpple för att de inte skulle sparka mig. Den gången var värst av alla, eftersom min lättnad blandades med ett fruktansvärt självförakt. Tänk dig själv att behöva muta någon för att slippa bli mobbad.

–Nu hoppas jag de ser programmet, inser hur långt jag kommit.

En annan plågoande som gärna kan sitta i tv-soffan är föreståndarinnan för det barnhem dit Elisabet och hennes syster lämnades när deras mamma blev sjuk.

– Pappa var nattvakt på Posten och kunde inte ta hand om oss. Jag var en tjock fyraåring som föreståndarinnan bestämde måste bantas ner. Därför fick jag stå upp och äta, så måltiderna klarades av så snabbt som möjligt. Alla andra satt, jag stod. Det är första minnet jag har av en riktig kränkning och den har förföljt mig genom livet.

Och ändå blev du inte ens smalare?

– Jo, jag gick ner tre kilo. Vilket är mycket om man bara är fyra år.

Elisabet Höglund klipper oroväckande med de välmålade ögonfransarna, det är dags att byta ämne om vi inte ska falla i gråt båda två. Den logiska följdfrågan blir varför hon nu, alldeles frivilligt, utsätter sig för en tävling där det inte bara gäller att hålla stegen utan också vara vacker, raffig?

– Vad är det för fel på det? kastar hon tillbaka, ilsnabbt. Nu är det reportern Höglund som sitter framför mig. Hon som verkligen inte tänker be om ursäkt för att hon medverkar i ett kommersiellt underhållningsprogram.

– Säg så här: Let´s dance är slutet på den långa väg jag har gått. I gymnasiet slutade jag vara rädd, fick bättre självförtroende. Sen gav jag mig in i ett yrke där jag under årtionden blivit uppskattad, ifrågasatt, dömd och älskad. Att vara journalist är också att lämna ut sig, på gott och ont.

De gånger hon lekt med tanken, det har hänt, att hon skulle bli uppbjuden till Let´s dance har hon raskt avfärdat dagdrömmen med att den skulle vara omöjlig. Av rent fysiska skäl.

– Och så ringde de, den första oktober förra året.

Och du sa omedelbart ja, eller?

– Nej, nej. Jag sa som jag alltid tänkt, att det inte skulle gå. Till slut bad jag att få en dags betänketid. Sedan ringde jag min man Bosse och han sa direkt att jag naturligtvis måste ställa upp.

Makens stöd bygger, kan man förmoda, på kärlek men också på en viss lättnad. När Elisabet och han gifte sig 1996 ingick de ett avtal att han inte skulle behöva dansa, varken hemma eller offentligt.

– Nu behöver han inte ha dåligt samvete mer.

Elisabet Höglunds egna farhågor, att kroppen skulle ta stryk, infriades redan under de första träningsveckorna. Hon rabblar som från en sjukjournal om ledbandsinflammation i ena knäet, en värkande högerarm – och märkliga blåmärken. Ändå har hon fortsatt.

– Jag är ju gammal idrottskvinna. Vann SM i cykel både 1971 och -72. Har man påbörjat något måste man fortsätta.

Och så var det revanschen – eller?

– Ja, just det.

Frågan hur det går att kombinera högklackade danssteg med rollen som seriös journalist behöver inte ställas. Elisabet Höglund har redan påpekat, flera gånger, att detta är god underhållning, som mycket väl kunde ha gått i SVT. Dessutom gör hon inget otillbörligt, ingen reklam för varor eller särintressen. Hon dansar, så bra hon förmår.

– Jag har inget att förlora. Möjligtvis har jag något att vinna på att folk tycker jag är lite käck och folklig. Det är så lätt att tacka nej för att man är rädd om sitt rykte, men vad har man för glädje av det när man ligger i graven? Då tror jag snarare jag skulle ångra om jag bara varit seriös och inte vågat ta chansen att göra något roligt också.

I nästa andetag säger hon att ett bevis på att hon inte förflackats är kolumnen i Expressen, den hon skriver varje måndag. Den senaste handlade om Mellanöstern och den kris hon ser som olöslig.

– Jag är i grunden optimist. Men efter de fem veckor jag var där för SVT:s räkning kan jag inte se någon lösning. Hatet på båda sidor är för stort. Det här finns också i mitt liv. Dansen är bara en tillfällig utflykt i fantasivärlden.

Att jämföra kampen i Let´s dance med ett politiskt skeende gör henne tveksam, länge:

– Det enda jag kan komma på är ett riksdagsval, där man också måste kämpa om folkets gunst.

Vilket politiskt parti hon, i denna tankelek, skulle representera blir aldrig utrett. Att hon är arbetarbarnet som aldrig glömt sitt ursprung – och som lärt att det är viktigare att ha bra relationer med växeltelefonister än med ministrar–ja, det är en sak. Men som tv-reporter var hon politiskt neutral.

– Jag har inte ens röstat sedan 1994 för att kunna iaktta denna neutralitet. Däremot kan kanske dansen jämföras med några sakfrågor. I så fall blir det arbetsmarknad och utbildning. Utan träning, förkovran – och ett mål – lyckas vi aldrig här i livet. Men det krävs också en arbetsmarknad som tar emot oss när vi fått vår utbildning.

Vilken marknad väntar nyutbildade dansösen Höglund?

– Någon logdans på sommaren, på sin höjd.

De allra första valsstegen lärde hon hemma i egnahemsvillan i Sävedalen utanför Göteborg. Mamma Karin svängde runt med sin flicka i vardagsrummet. Sen blev det inte så mycket mer. Förutom några skoldanser där tjejerna mest dansade med varandra.

– Den mesta tonårstiden tillbringade jag med min äldre syster, som var allvarligt sjuk. Vi gick på bio, på teater och konserter, men aldrig på dans. Jag förlorade min ungdom på det sättet, kan man väl säga. Och jag har inte tagit igen den än.

Först som 25-åring flyttade Elisabet Höglund hemifrån, till sitt första journalistjobb på en lokaltidning i Borås. Hon kan fortfarande minnas befrielsen.

– Mamma lärde mig visserligen dansa men höll mig hårt. I Borås lovade jag mig själv att aldrig leva med någon, att alltid vara fri. Jag var så lycklig att jag glömde bort att friheten kunde leda till att jag blev ensam. Vilket den också gjorde.

– Säger man nej till relationer – de män jag träffade var oftast gifta, det var minst farligt, äventyrade inte min integritet – blir det i längden fruktansvärt tråkigt. Och ensamt.

Sin man, byggnadsarbetaren Bosse Karlsson, mötte hon genom Radio Stockholm. Han anmälde sig till programmet Fredagslunchen, sa att han ville möta någon av sina idoler Elisabet Höglund eller Herman Lindqvist. Eftersom Lindqvist var i Paris blev det Höglund.

– Själva lunchen var väl inte så spännande, sätter du en vanlig människa i direktsändning kan det bara gå på ett sätt. Men vi fortsatte träffas. Och gifte oss året därpå, precis innan jag blev korrespondent i Bryssel.

Vad fick dig att gifta dig, efter alla år?

– Samma sak som fick mig att tacka ja till Let´s dance. Varför ska man avstå från något som är bra, roligt? Dessutom ville jag inte åldras ensam.

– I och med att jag som ung valde bort äktenskap valde jag också bort barn. När jag närmade mig 40 ville jag verkligen ha barn men då var det för sent. Det har jag sörjt, men man kan inte gråta i evigheter. I stället har jag ägnat mig åt idrottande och åt konstnärligt skapande.

I somras slutade Elisabet Höglund på SVT, kände att hon gjort sitt – eller rättare sagt: att det inte skulle bli roligare.

–Genom alla år har jag varit duktig flicka, du vet en sån där nyttig idiot som gör vad cheferna säger. Aldrig lismat eller fjäskat. I min enfald trodde jag att om man bara gjorde ett bra jobb skulle man också nå framgång. Det är inte sant. Så enkelt är det inte.

– Å andra sidan har jag gjort många bra och roliga jobb, även om jag aldrig fick något eget program eller kände mig belönad efter förtjänst. Men jag är inte bitter, inte längre. Så bra som jag har det nu som frilansare har jag aldrig haft.

Hon är redan på väg att resa sig, i träningslokalen på Lidingö väntar hennes partner Tobias Karlsson. Men först måste vi tala om håret, den berömda frisyren. Suckande sätter hon sig igen, säger att hon dagen till ära använt våffeltång för att få lite volym.

– Annars har jag, faktiskt, inte haft så stort hår de senaste åren.

Varför det blev en jättefrisyr från början har sin enkla förklaring: Håret, förutom ögonen, är det enda hon varit nöjd med.

– I övrigt har jag hur många brister som helst. Det här med ett stort hår, har jag förstått på senare år, blev också ett skydd, ett sätt för den lilla, rädda Elisabet att gömma sig undan omvärlden.

Så när man skojat om din frisyr …

– …ja, då har jag naturligtvis blivit sårad. Går man in och förlöjligar det som är en del av min personlighet blir det en kränkning, om jag får använda detta slitna ord igen.

Under flera år har hon till och med fått klippa sig själv. Eftersom hon aldrig kunnat komma överens med frisörer om frisyren.

– Man kan också säga att jag alltid varit rebell. Journalister i allmänhet är oerhört fega, följer varandra som gäss i en gåsmarsch och vågar sällan stå upp för en egen, avvikande åsikt. Det har jag vågat.

– Går man sin egen väg riskerar man att bli utstött, mobbad och förlöjligad. Så är det i livet. Det har gjort mig ledsen, men också stark och hård.

En halvtimme senare svävar hon runt i tangosteg till nästa veckas program. Tobias Karlsson har keps och ett oändligt tålamod:

– Ett, två, kors och ihop. Bra Elisabet, bra!

Dansösen Höglund sträcker ut högerarmen, den värkande, stryker tillbaka håret, det nyvåfflade, och försäkrar att detta är Guds gåva till henne.

Och om du åker ut innan tidningen ens gått i tryck?

– Det kan jag inte tänka mig, faktiskt.