Dogge Doggelito sjunker ner i den öde fåtölj som han hittar i Alby. Idag ser han sig som 5 procent rappare – och 95 procent businessman. ”Det är inte cyniskt, bara ärligt. För 20 år sen var jag en ung kille som gav mitt liv åt hiphoppen, nu har jag barn och familj, hyra och ansvar som alla andra.”
Foto: Dan Hansson
Dogge Doggelito är kvar i Alby. 32 minuter försenad kliver han ur bilen framför sin musikstudio, använder minst tre minuter till att be om ursäkt, kvällen före körde han två shower och nu har han tappat ett smaragdörhänge och… Ögonen är trötta, skorna spetsiga som Ville Vesslas men under dem, djupt ner i marken, förgrenar sig rötterna till hans morfars Gotland och hans mormors Bohuslän – trådarna vi kan följa i SVT:s Vem tror du att du är? imorgon kväll. Än viktigare är att hans pappa kommer från Venezuela medan hans mamma alltså är svenska. Vilket, enligt honom själv, betyder att han är halv viking och halv indian.
–Men jag är född på Huddinge sjukhus, så kom inte och snacka om att jag är invandrare.
Han har sjunkit ner i en soffa nu, livas bara marginellt upp av tanken att han är en av de tävlande i årets Melodifestival tillsammans med bandet Andra generationen och låten Hippare hoppare. Jo, jo, visst är det kul, medger han. Men det är ett jobb som alla andra, en grej att beta av på meritlistan.
Men tänk om du vinner?
Hans leende är överseende, nästan ömt:
–Du, det är inget jag räknar med.
Han är rapparen som rimmade sig till ära och berömmelse redan som tonåring, slog igenom med gruppen The Latin Kings och plattan Välkommen till förorten, den som fortfarande är kult för de som passerat 20. Andra – inte minst yngre – förknippar honom mer med trikåer och Elgiganten-reklam i tv.
Att sanna kulturutövare inte bör sälja sig till reklamjobb är en fråga han inte ens vill diskutera. Surt drar han ner mössan, hänvisar till popnissar som tror sig veta bäst men inte förstår ett smack.
–Här ute i förorten är det ett tecken på att man lyckats om man gör reklam, folk tycker det är roligt och bra. Likadant är det ute i världen. Sverige är ett kulturellt u-land på många sätt och som utövare är man sannerligen ingen höginkomsttagare. Då är det väl bra att kunna göra reklamjobb så man har råd att odla den dyrbara hobby som kulturen är.
Du ställer kort och gott upp för att tjäna pengar?
–Ja, och för att ha kul. Jag ser mina reklamfilmer som konstverk. Ta den där med ”en cykel på köpet”, den har varenda komiker härmat. De har snott min grej – förstår du då hur rolig jag måste vara?
Till historien hör, det bör kanske påpekas, att Dogge Doggelito behövde hitta nya vägar och inkomstmöjligheter efter smällen för några år sedan. Då när han inte hittade ord för någonting – allra minst för rim på scen. Efter att hans hustru dött.
Han var 29 år och stod på toppen av sin karriär. The Latin Kings drog 59000 till Ullevi – ”vi spräckte Bruce Springsteens publikrekord, det var grymt”. Privat hade han hustru, hus och en liten dotter. En dag rämnade allt. Hans fru fick veta att hon hade cancer, att den redan spridit sig och att hon bara hade några månader kvar att leva.
Dogge Doggelito har lutat sig fram i soffan, minnet drar som en skugga över hans ansikte:
–Min fru höll att dö, ändå måste jag köra på. Vi bestämde att jag skulle fortsätta jobba så det inte gick rent åt pipsvängen för mig och vår dotter efteråt. Det blev också en sorts terapi, ett avbrott. Men när jag kom av scen visste jag knappt vad jag gjort.
–Och sen när hon var död, jag minns att jag kom ut från sjukhuset med vår dotter under armen. Stod där på gatan och visste inte vad vi skulle göra. Det kändes som jag var ensammast i‑världen. Bianca var så liten, bara två år. I ett år grät jag, hade ingen lust med musik, med någonting.
Sorgen har fått honom att växa. Idag, påminner han, ser han sig som multikonstnär och jämför med clownen, som gråter i sitt hjärta.
– För att spela på folks känslor måste man ha varit med om svåra saker.
Hans dotter mår bra idag, bor mycket hos sin mormor. Stolt säger han att de har klarat krisen, tillsammans. I nästa andetag framkommer det jag inte hittat i‑några klipp; att Dogge har fått ytterligare två små döttrar och lever ihop med en ny kvinna.
–Jag brukar inte prata om min familj. Jag har valt det här jobbet men de små har ingenting med det att göra. Det är inte lätt för mina kvinnor heller.
Diskret gäspar han ner i jackan, tar mobilen som ringer, det är redan femte samtalet av de 200 han brukar ha, varje dag. Som en ramsa svarar han: Kan inte prata, sitter i intervju med Svenska Dagbladet. Ringer sen. Ciao.
Du kan inte vara lätt att leva med, om det nu stämmer att du jobbar jämt?
–Jag är omöjlig, den värsta tänkbara man. Själv tänker jag att jag måste fixa mina barn, finnas till för dem. Sen är jag i‑första hand gift med mitt jobb, med musiken, kulturen. Det är min första fru, den jag prioriterar högst.
Du har sagt att du vill ha fyra döttrar.
–Det har jag också fått. En dog i samband med födseln för några år sedan. Så jag har inte bara begravt en fru utan också ett litet barn. Och min bästa kompis Killer, som dog 1998. När min fru blev sjuk kändes det som jag var lite van; döden finns, vi måste acceptera tanken, se den som Guds mening.
Att vårt öde är utstakat från början – nej, det är inget han diskuterar. Det är hans fasta övertygelse. Liksom att Gud finns, en Gud som ger hopp och styrka.
–Inne i Stockholm tycker folk man är konstig om man tror på Gud. Här i Alby kommer människor från olika kulturer där Gud är en central del av tillvaron, här är det inte konstigt alls.
–Jag är född in i svenska kyrkan men kallar mig ortodox. Och jag tror, det har blivit en trygghet, att vad vi än gör med våra liv så har det ingen betydelse. Det som ska ske det sker. Förut var jag rädd för döden. Det är jag inte längre. Snarare är jag nyfiken.
Vad tror du händer, efteråt?
–Jag vet inte. Men när min fru dog stärktes min tro att kroppen blir till stoft medan själen lösgör sig och försvinner iväg. Kanske knackar den på pärleporten, eller också återvänder vi till jorden i‑en annan skepnad. Som en blomma – eller ett vägguttag.
Så här långt i samtalet är det jag som lutar mig tillbaka, erkänner att min syn på döden är förenad med mer svärta. Och rädsla. Dogge lutar sig fram, stryker mig över kinden, säger tröstande:
–Men du, efteråt. Då kan du och jag göra något…
Den som blivit lovad att en dag, oavsett efterjordisk dimension, få rappa med Dogge Doggelito måste ändå späda ut sin dödsrädsla med en viss förväntan.
Själv hade han en sånglärare på Grindtorpsskolan i Alby som såg till att han kom upp på scen. För det var efter skolavslutningen i‑första klass, när han sjungit Torskvisan, som han blev uppmuntrad att satsa på en framtid som sångare eller skådespelare.
Han minns fortfarande texten:
En äkta nordsjötorsk jag är
född nånstan vid Måseskär
–Men jag ville ju bli skådespelare, egentligen. Och sökte till en massa estetiska linjer, till Kulturama och Calle Flygares teaterskola. Jag läste in en Strindbergstext till inträdesproven, en skitfet grej – men inte kom jag in. Någonstans. Svartskallar från förorten kom inte in på såna skolor på 90-talet. Det var en annan tid, barriären var inte knäckt. Det är bara att kolla skolkataloger, i min högskoleklass var vi 95 procent svartskallar, på den estetiska gymnasielinjen var det hundra procent svenskar. Också här i Botkyrka.
Men du är ju svensk! Kände du dig inte diskriminerad?
–Det jag kände var att de där kulturella människorna aldrig kommer att hjälpa mig med någonting. Jag måste klara mig själv. I början höll jag på med svenska visor, drömde om film och teater. Sen kom rapmusiken. Det var som om Gud gav fattiga barn, som inte hade råd med dyra instrument eller kom in på några fina skolor, ett eget uttrycksmedel. Till rappen behövs ingen utbildning, ingenting. Bara papper och penna.
Alla barn borde få leva sin dröm, säger han.
–Men kolla på mitt riktiga namn. Heter man Douglas Léon ska man egentligen spela Macbeth på Dramaten, det är en hit som de inte fattat än. Den dan jag gör Hollywoodkarriär som skådis ska jag ta tillbaka mitt dopnamn.
The Latin Kings drabbade Sverige samtidigt som Ian Wachtmeister och Bert Karlsson bildade Ny demokrati. Dogge minns och poängterar, det känns som om han gjort det många gånger, att de var några killar som sjöng om sin vardag utan att själva uppfatta texterna som politiska. Den stämpeln fick de av andra.
–När man behövde några svartskallar i tv kallade man in oss, det var politiskt korrekt och gav kredd. Journalister skrev att vi var ett invandrarband men jag har inte invandrat från någonstans! Min morsa är mer blond än vad du är!
Det finns ett utanförskap som verkar orubbligt, han vet vad det innebär och jämför med kungabarnen, vars mamma kommer från Tyskland.
–Kungens och drottningens barn är ändå svenska i alla svenskars ögon men kommer man från Alby blir man aldrig svensk, även om man är född på Huddinge BB.
Ett av problemen med svensk invandringspolitik, menar han, är att vi har två läger, två grupper som aldrig förmåtts kompromissa. På ena kanten finns de som inte vill ha in fler invandrare, de som säger det rent ut. På andra kanten har man ett mer generöst synsätt.
–Men frågar du hur många i den här sista gruppen som själva vill bo granne med en invandrare kan jag lova dig att nio av tio säger nej. Problemen skjuts under mattan, folk är inte ärliga. Fortfarande när invandrarfrågor ska diskuteras i tv föser man ihop en politiker och fyra tjejer i hucklen. Så har de hållit på i 25 år, sedan jag var liten.
I 34 år har han bott med människor från världens alla hörn och kulturer.
–Kom hit till Alby och se hur det är. I Sverige tror vi att vi hjälper folk genom att låta dem komma hit, men de kanske inte alls vill vara här. De vill åtminstone inte sitta årsvis på flyktingförläggningar.
För egen del kan han, månne, tänka sig att flytta till pappans Venezuela. Annars stannar han i‑sin förort.
–Här finns mitt hjärta. Att flytta härifrån skulle vara som att ta bort en del av mig själv, kastrera mig som konstnär.
Om några timmar ska han repa sin melodifestivallåt, den han beskriver som en blandning av folkmusik från Balkan och klassisk svensk förortsrap.
–För 20 år sen var rappen på liv och död, det är den inte längre. Idag är det min grej att sprida underhållning, göra folk glada. När rampljuset släckts är jag som vilken brorsa som helst.
En vanlig brorsa kan definieras på många sätt.
–Jag ringer till exempel alltid tillbaka när nån sökt mig. Så ingen tror att jag har blivit stöddig.
Bara vårt samtal kräver nio återuppringningar:
–Ciao, det är Dogge. Intervjun med Svenska Dagbladet är över nu…
