Det är en av de där första riktigt stekheta sommardagarna i huvudstaden. Från KF-huset på Slussen slingrar sig kön lång till de två minimala hissar som slutar uppe på ett av Stockholms gamla landmärken – Gondolen. Här på elfte våningen styr Anna Lallerstedt sedan en tid tillbaka. Efter att ha varit restaurangchef på Lallerstedtklanens lillbrorsa, bistron Eriks Bakficka på Östermalm, har hon nu också ansvar för familjens flaggskepp, Eriks Gondolen.

Djupt försjunken i en fåtölj i baren har Anna Lallerstedt bokstavligen hela Stockholm för sina fötter, från hemmet på Kungsholmen i väster till Saltsjön och Stockholms inlopp i öster. Medan matsalen har tydlig funkisfeeling, råder rustik känsla av skärgård i den mycket trädominerade baren, förhöjd av rätter på menyn som Lallerstedts redarlunch och smörstekt abborre med dill- och tomatgrädde.

Anna Lallerstedt häller upp ett stort glas iste och ursäktar sig för att hon är lite sen. Bakfickan har haft strömavbrott och larmet började blinka och tjuta. Både Bakfickan och Gondolen bär fortfarande förnamnet Eriks. Och så ska det förbli, hävdar dottern till den berömde krogprofilen.

–Pappa kommer aldrig att sluta jobba, han kommer nog att fortsätta tills han är på andra sidan. Men meningen är att jag ska komma in i driften mer och mer. Tanken är att hela företaget ska gå över helt på mig inom ett par år.

Visitkortet avslöjar ingenting om vad hon sysslar med. Anna Lallerstedt vet faktiskt fortfarande inte riktigt vad hon ska kalla sig för. Det passar henne bra.

–Jag är obekväm med titlar och tycker det känns konstigt. Men jag är i alla fall ännu restaurangchef och källarmästare på Eriks bakficka. Jag sitter också med i styrelsen och ingår i ägarfamiljen.

Totalt omsätter de två krogarna runt 100 miljoner kronor och har 108 anställda. Så när gick det egentligen upp för henne att chefskapet inte bara handlade om att ta hand om en liten trevlig krog, utan att förvalta ett medelstort företag?

–Det har nog inte riktigt gått upp för mig ännu. Jag kanske inte vet vad jag har gett mig in på.

Anna Lallerstedt jobbar mycket och gärna. Så har det varit under de nästan åtta år som hon styrt över den mer intima Bakfickan. Däremot är Gondolen med sina 330 sittplatser och sitt välputsade rykte högt över Stockholms takåsar ett välsmort maskineri där ord som hierarki är ett måste. Frågan om hur hon blir som chef följs av ett långt skratt.

–Världens bästa, hoppas jag. Men jag vet att jag är rak och rättvis. Dessutom kommer jag säkert att jobba alldeles för mycket. Jag hoppas jag blir en chef som kan ge både konstruktiv kritik och beröm, det är något jag ständigt jobbar på.

Anna Lallerstedt skriver in sig som medlem i en av Sveriges mest exklusiva klubbar, den för landets kvinnliga krögare. Faktum är att de är försvinnande få.

–Jag känner mig faktiskt ganska ensam, särskilt som jag är tjej och lite yngre än de flesta. Samtidigt tror jag att många kvinnliga krögare driver restaurang tillsammans med sin man. Det sitter mycket manlig mentalitet i krogkökens kakel.

Hur hanterar du den?

–Jag kan bli irriterad över att det är så grabbigt. Och jag tror att det är ganska svårt att komma ifrån. Restaurangbranschen liksom många andra branscher är väldigt mansdominerad. Jag får … kanske inte finna mig i den … men acceptera och göra det bästa av situationen. Men när jag blir förbannad säger jag ifrån. Eftersom jag är jag biter det kanske lite hårdare. Men det är en tuff bransch, både psykiskt och fysiskt.

Det sägs att din pappa grät när du sa att du ville ta över?

–Min pappa är duktig på att överdriva. Han grät inte, men han blev väldigt glad eftersom det var jag som tog upp det. Jag tror att pappa kände ett, vad ska hända sen?.

–När jag var tonåring var allt som mina föräldrar gjorde bara larvigt. Men sedan när jag växte in i branschen, kände jag att det var ju det här jag gillade. Jag har levt på restaurang i hela mitt liv och skulle antagligen bli alldeles nervös av att sitta på kontor mellan nio och fem.

I tonåren revolterade pappa Erik mot sin far, arkitekten Erik Lallerstedt, genom att mönstra på som sjöman och åka till USA. Anna Lallerstedts uppror blev mildare och handlade mer om att hon inte orkade fullfölja skolan med full kraft.

–Egentligen ville jag bli tolk och jobba i FN. Så blev det inte. Jag var ganska språkbegåvad när jag var liten, och är väl det fortfarande, men jag ledsnade och blev skoltrött sista året i gymnasiet och började jobba extra på restaurang.

Hon gick humanistisk linje på Östra real, bara några sammanknutna Ralph Lauren-tröjor från familjens våning vid Oscarskyrkan. Idag bor Anna Lallerstedt på Kungsholmen.

–Jag trivdes inte så bra på Östra. Jag trivdes inte så bra på Östermalm över huvud taget. Det är jättefint på alla sätt, men helt öde och riktigt tråkigt när man är 19 år. Efter gymnasiet visste jag inte vad jag ville göra. Pappa tyckte att jag inte skulle gå hemma och dra. Jag fick börja som smörgåsnisse tills jag hade bestämt mig. Så började det. Och fortsatte.

I familjen Lallerstedt framstår pappa Erik som den store patriarken. Men i bakgrunden finns Annas mamma Kerstin som alltid har jobbat lite i det tysta.

–Hon är herrskräddare från början, men så träffade hon pappa och började jobba extra på hans krog. Hon har varit med från starten och skötte mycket kring interiörerna. Men hon är bakom honom och jobbar väldigt under cover.

Vem lagade maten hemma hos familjen?

– Mamma, svarar hon blixtsnabbt. Pappa jobbade alltid på kvällarna. Ibland lagade han maten hemma på helgerna, men jag vet inte om det var ett sådant överdåd – mycket fisk och skaldjur. Jag var väl det enda barnet i Sverige som gillade fiskbullar, det var mer fest än att äta kräftor och piggvar och sådant. Jag älskade fiskbullar och blodpudding när jag var liten.

Hon säger sig alltid ha varit den typiska storasystern, ansvarstagande och tålmodig. Kanske är det tack vare hennes två år yngre syster Saga som har Downs syndrom.

Mormor sa alltid att jag har tagit så mycket hand om och försvarat Saga. Storasyskon brukar ju försvara sina småsyskon, men jag tror nog att jag har gjort det mer eftersom hon har varit svagare på ett annat sätt.

Saga, som fortfarande bor hemma, har också gjort familjen ännu mer sammansvetsad, tror Anna. Risken fanns förstås att storasystern själv skulle hamna lite i skuggan och få ta mindre plats.

–Tills jag började skolan jobbade mamma också på kvällarna, då var vi alltid hos min mormor som kanske skämde bort min syster mer. Men det brydde jag mig inte så mycket om. Hemma tycker jag inte att det har varit någon större skillnad, utan väldigt lika fördelat. Vi har fått lika mycket skäll båda två, och vi har haft samma regler och har gjort lika mycket dumma saker. Nej förresten, Saga har nog gjort fler dumma saker.

Hur tror du att det har förändrat dig?

–Jag har kanske blivit omtänksammare och generösare på ett annat sätt. Och jag kan bli förbannad på folk som drar problem för mig som jag tycker är banala. Många gnäller lite väl mycket i onödan, sådant kan jag reagera på. Jag har nog alltid tagit den svagares parti, vad det än har gällt. Det har nog med Saga att göra. Hon slog sig alltid och vi var ofta på sjukan där hon blev sydd. Saga har säkert lika många stygn som Börje Salming. Så när någon gör sig illa på jobbet är det ofta jag som plåstrar om.

Nu vill hon fortsätta värna om krogarnas klassiska inriktning. Men först vill hon hitta sin plats och känna sig bekväm i sin nya roll.

–Jag vill absolut ändra på många detaljer och sätta min touch, men det kanske gästerna inte ens märker. Det handlar nog mest om mitt sätt att arbeta. Tjejer jobbar och tänker annorlunda. Det är bara så.