Efter 15 år utomlands återvände Amanda Ooms till Sverige, med tio kronor i fickan. Nu har hon rett upp sin ekonomi, spelat in två filmer, skrivit en ny bok – och är glittrande kär. ”När chansen kommer måste vi ta den. Det kan ta många år innan något händer igen.”
Vårt möte börjar lite svajigt. Eftersom jag envisas med frågan hur Amanda Ooms skulle formulera en kontaktannons på nätet. Nej, det är ingenting hon gjort i verkliga livet. Däremot är det sista utvägen för huvudpersonen i filmen SÖK, som har premiär nästa vecka. Amanda spelar Lisa, en tjej 30 + som inser att det är hög tid att möta den Rätte. Eller åtminstone den man som hon kan bilda familj med. Till sin hjälp tar hon datorn och snart är hon inne i ett virrvarr av möten.
Hur det slutar? Nja, låt oss vänta med svaret och först möta Amanda Ooms, som lämnat sin skånska by för ett tillfälligt Stockholmsbesök och nu sitter i den sommartomma baren på Clarion Hotel med ett vattenglas inom räckhåll.
– Jag är en sån som pratar mycket när jag väl pratar. Därför behöver jag vatten.
Filmens Lisa presenterar sig som ”ungdomlig sensuell sjuksköterska”. Vilka ord skulle du välja om dig själv?
– Usch, vad svårt. Men jag skulle nog skriva: Ett möte i verkligheten betyder hundra gånger mer för mig än tio ord på nätet. Eftersom den här leken inte går till på det sättet får jag väl bida mig. Jag är Amanda, snart 42, Det känns som om jag har gjort allt men det har jag så klart inte. Det finns alltid ett steg kvar, förutom döden. Jag söker en fantastisk människa som kan förvåna mig. Det finns bara tre saker som jag inte kan själv: 1. Vila 2. Skratta på måndagseftermiddagarna 3. Ha bra sex.
Måhända ska vi betona att annonsen är en tankelek. I den skånska skola, som Amanda Ooms kallar sitt palats, finns redan sambon JH Engström, fotografen som hon mötte genom bekantas bekanta. Med glädjeglittrande ögon talar hon om honom som ”min man”. Tillsammans planerar de nu att starta gemensamma kulturprojekt i huset där hon själv en gång gick i skolan. Och där hon första gången i gymnastiksalen kände: Här vill jag bo när jag blir stor.
– Allt är egentligen helt jävla konstigt. Nu är det just i det rummet som jag skapat mitt eget universum. Min Amanda-värld, där jag skriver och målar. För drygt två år sedan kom jag hem från England, mitt liv hade kraschat, jag hade gått i personlig konkurs och hade tio kronor i plånboken. Första tiden översatte jag en pjäs åt Galeasen på förmiddagarna och diskade på krogen på eftermiddagarna. Sedan träffade jag Maria von Heland, tillsammans började vi spåna runt det här filmprojektet. När vi startade hade vi ingenting, ändå var vi överens: Vi kör!
Det ord hon använder är nollpunkten. För henne betyder det koncentrationens nålsöga, starten på något nytt. Själv tänker jag mer på brytpunkten mellan kyla och värme, det osäkra mellanrum där världen kan bli till is – eller hetta.
Som i hennes eget liv men också i filmerna hon gjort.
Förra gången, i Harrys döttrar, spelade Amanda Ooms kvinnan som förlorat ett barn och levde ut sin sorg intill vansinnets gräns. I filmen SÖK, som är en förkortning av Sex, Ödet och Kärleken, letar hon så intensivt efter en man att hon missar den kärlek som finns bredvid henne, spelad av en häpnadsväckande ömsint och stjärnögd Mikael Persbrandt.
– Filmen handlar egentligen om hur svårt det är att hitta kärleken. När den var färdigklippt kände jag spontant: Nu har vi gett alla som inte får till det ett ansikte.
Hur får man till det, i kärlekens namn?
Amanda Ooms hasar sig upp ur fåtöljen, talar länge och allvarligt om att vi människor inte kan se eller ta emot någonting som vi inte är ”färdiga” för. Först måste vi rensa upp i våra inre rum.
– Själv har jag hakat upp mitt liv på en massa konstiga grejer – och fel sorts män. Det behöver inte vara så dramatiskt att man söker sig till såna som slår en eller super. Man kan också vara ihop med karlar som aldrig ifrågasätter en, aldrig förvånar eller utmanar en.
Själv säger hon sig ha ”specifika räddningsbehov” - och vi avstår från att exemplifiera med gamla kärlekar som Ulf Lundell och Joakim Thåström. Slutsatsen räcker:
– Jag har alltid sökt mig till människor som är lika mig. Tyvärr är den manliga varianten av mig så mycket mer destruktiv än vad jag själv är.
Nästa vecka fyller hon 42 år, vilket hon ser som positivt, lugnare. Fram till 40 levde hon som om hon aldrig skulle dö.
– Det slog mig inte ens att jag skulle bli äldre.
Om du insett det, vad hade varit skillnaden?
– Då hade jag väl ha skaffat hus, familj – barn. Men jag var inte färdig för det. Flera gånger i mitt liv skulle jag kunna ha gift mig rikt, blivit försörjd och haft det bra. Men jag har vägrat kompromissa. Sedan jag var 15 har jag tagit hand om mig själv, brunnit för mina idéer, bara jobbat som en galning.
För att våga älska krävs mod, säger hon. Men också förmågan att uppskatta det man har. Det känns som att sitta hos familjeterapeuten men Amanda Ooms talar utifrån personliga erfarenheter, inte teorier.
– Först när man förlorat det som är viktigt några gånger lär man sig att se och ta tillvara det. Tack och lov har jag nu mött en man som nått samma punkt. JH och jag lever i vår skola, han på bottenplanet, jag uppe i min gymnastiksal. Vi möts till frukost, lunch och middag, sedan går vi och lägger oss tillsammans. Det är helt fantastiskt, förstår du?
Jo, jag förstår. Även om jag inte tycker det verkar särskilt svårt – eller modigt.
– Det som är modigt för mig är kanske helt normalt för dig. Beroende på att vi har olika bakgrunder. Mitt liv har i hög grad präglats av att min mamma tog sitt liv, då var jag 13. För att överleva blev jag i andras ögon kanske kaxig och okänslig för att fläka ut mig på ett sätt som kunde uppfattas som skrämmande eller läskigt. För mig handlade det om att få ur mig ilskan, sorgen. Alla liv har moment som svärtar ner, som förstör barnets oskuld. Den dos jag fick innebar att jag först bortåt 40 kunde tycka om världen.
Är kärlek mer utsatt idag än tidigare? Nej, det tror inte Amanda Ooms.
– Det har alltid varit svårt att hitta någon att älska. Jag tror folk satt på en köksstol klockan fyra på morgonen och grät över brusten kärlek även på 1700-talet.
Hon har bott i London, Amsterdam, Berlin och New York. Hon har sökt upp de människor som hon beundrat, förfört de män hon velat ha. Idag säger hon att det räcker med en plats, en människa, för att hon ska vara lycklig.
Tankegångarna finns med i boken TålaMod, som kommer ut i höst. Amanda Ooms skruvar sin slutsats en gång till: Att leva och älska kräver mod. Att möta sig själv är att tåla modet.
Hur mycket i din bok är ren självbiografi? Frågan underkänns med några häftiga handrörelser.
– Alla konstnärer vet att om någonting ska bli bra måste det också kosta. Den konst som inte bottnar i köttet blir inte intressant. Så det är klart jag skrivit utifrån mig själv, även om jag skarvat och lagt till.
Som skådespelare har hon samma krav, vet att hon måste nå den punkt där det smärtar för att resultatet ska bli bra. Kännas äkta. Läser man klipp om Amanda Ooms betonas hennes förmåga att växla mellan horan, modern och madonnan, att hon ena stunden är söt flicka och sekunden efter en utmanande femme fatale.
Hon nickar glatt, säger att det talar för att hon är en bra skådespelerska.
– Från början var det en rå och okontrollerad kraft, som kunde skada mig. Nu vet jag var gränserna går. Jag kan öppna upp sekundsnabbt, ta mig den känslomässiga plats som jag vill ha, skita i hur jag ser ut eller var jag hamnar. För jag vet att det är enda sättet för att jag ska bli bra.
Finns inte risken att din loja, skånska by gör dig mindre brinnande?
Nej, det tror hon definitivt inte. Eftersom hon alltid kommer ”att hålla på”. Dessutom räknar hon med att bli gammal. Hennes egen farmor är 91.
– Men det var hon som dansade längst på nyårsnatten.
Lite kort ska vi kanske dra Amanda Ooms egen bakgrund. Berätta om hennes pappa, konstnären, som kom till Sverige från Holland och mötte den vackra kvinna som blev Amandas mamma. Därför blev han kvar. Amanda är inte främmande för att det verkligen finns ett öde, men tror nog att vi bitvis kan styra det själva. Inte minst genom hårt arbete.
– När jag håller kurser för långtidsarbetslösa i min skola, vilket jag gjort, är det sånt jag undervisar i. Som att apati är människans värsta fiende. Har man bara disciplin får man också roligt. Varje morgon måste man äta en bra frukost som räcker fram till lunch, varje dag måste man röra på kroppen, annars får man ångest. Dessutom måste man slutföra det man påbörjat. Detta är grunden.
– Egentligen kan man säga att jag haft Kom igen-kurser. För det är vad jag lärt mig själv: Att komma igen. Att ta hand om mig själv. Att hitta mina rutiner, min egen religion – för att stå ut. Även om det har varit jäkligt hårt är jag i grunden optimist, ser alltid en utväg.
Du kunde ha gått under också. Alla orkar inte kämpa lika hårt.
– Du har helt rätt. Men jag har en förmåga att samla mina krafter, det är det jag kallar min religion. Efter mammas död kändes det som om det värsta hänt. Efter det blev jag tvingad att ta mig vidare, bit för bit, som en mullvad.
Nu drömmer Amanda Ooms om att göra en film om året – och att skriva fler böcker.
– Att skriva är svårt. Och allvarligt. Men jag tycker om det som är svårt.
I filmen SÖKs slutscen låter hon Lisa stå vid en strandkant, med Mikael Persbrandt några stenar bort. Amanda Ooms vägrar svara på frågan om det är ett lyckligt slut, biopubliken får dra sina egna slutsatser. Men man kan väl säga att den ”ungdomliga, sensuella sjuksköterskan” lärt sig en del genom de månader som filmen skildrar. Inte bara om kärlek utan också om vänskap. Och om sig själv.
Amanda Ooms betonar skillnaden mellan självförtroende och självkänsla.
– Självförtroende får vi genom andra. Självkänsla är en annan sak. Det måste vi bygga upp och bibehålla inom oss själva, efteråt krävs ingen bekräftelse.
Vad har du själv?
– Självkänsla. Jag har varit tvungen att vara min bästa vän och älskarinna i många, många varv. Livet blir som det ska bli, brukar jag säga. Men jag vet också att allt kan förändras på 20 minuter. Då gäller en enda sak: Att hålla i hatten och hänga på.
