De står där redan och väntar, en klunga slocknade solstrålar som vet att runt halv sexsnåret dyker änglarna upp. De gulklädda som kommer med kaffe och choklad, ett lass med bredda mackor. För den som saknar pengar är en garanterad måndagsfika inte att förakta. Men också pratstunden, själva mötet, är viktigt. Här finns någon som bryr sig. Även om man är lindrigt ren eller nykter.

Hon står mitt i gruppen med en termos, Isabel Soler. Hon lyssnar på mannen som berättar, hans historia är lång men nu har han slutat dricka eftersom han mött en kvinna att älska. Isabel vill höra mer och plötsligt inser jag varför hon redan som femåring var vän med vartenda fyllo i Brandbergens centrum. Säkert var hon lika uppmärksam då. Såg lika snäll ut, detta slitna begrepp som återtar sitt ursprungliga värde utanför Centralen i Stockholm där måndagarnas änglakaffe mer och mer blivit ett slags trivsamt gubbmingel.

Isabel Soler tror på snällheten.

– Men att göra något för andra är att också göra något för sig själv, eftersom man får så mycket tillbaka. Kalla det gärna terapi. Jag tror vi människor har behov av att vara goda, visa medkänsla. Det är bara inte alltid vi orkar, eller ser möjligheten.

Hennes röst i telefon, fylld av entusiasm. Det var så det började. Att hon ringde och talade om behovet av nyrekrytering till Gula änglarna, att den ideella förening som startade för drygt 15 år sedan på Östermalm behöver fler yngre krafter så man kanske kan utöka den uppsökande verksamheten, gå ut med termosar och mackor fler dagar i veckan.

– Det är så långt mellan måndag och måndag, vet hon som möter de hungriga, ensamma.

Förra gången jag var på änglajakt, inför ett reportage om välgörenhet, var för fem år sedan. Då var Gudrun Anderson, en gång gift med Stikkan Anderson och en av initiativtagarna till Gula änglarna, en av huvudpersonerna utanför Centralen. Även om hon inte kunde tala efter sin stroke var det henne som männen vinglade fram till, absolut måste krama.

Hon är död i dag men hann uppleva glädjen att sonen Anders fick en liten son, tillsammans med Isabel Soler.

- Ja, Gudrun var min svärmor. Det var hon som visade vägen, gav mig fribiljett till organisationen. Men jag alltid varit en sån som drivits av ett rättvisepatos, velat hjälpa de svaga. Som liten bodde jag i Brandbergen där jag inte bara kände fyllona i centrum, jag älskade också att hänga på Verdandis dagcenter och baka sockerkakor med de utslagna.

I dag lever hon alltså med mannen som är en av arvtagarna till Stikkan Andersons imperium, sitter på parkett när Polarpriset delas ut varje år.

Frågan, den ofrånkomliga, är om det ändå inte är lättare att vara god när man är rik?

Hennes svar kommer blixtsnabbt:

- Jo, naturligtvis. Har du inget överskott är det svårare att ge. Nu kan jag fixa barnvakt på måndagskvällarna om Anders inte är hemma. Men han och jag är inte gifta, det är inte jag som är rik. För några år sedan hade jag inte ens bostad, stod i princip på gatan med tre barn.

Vi bestämmer att träffas före nästa änglakaffe på stan, för att hinna prata ordentligt. Det blir på Isabel Solers arbetsplats, den söndagstomma mäklarfirman med designad inredning och stora skyltar i fönstret på lediga – och svindyra - innerstadslägenheter. Längre bort från de hemlösa kan vi väl inte komma. Men i tidningshyllan finns numera inte bara läckra magasin. Mellan Christie´s Real Estates och Gård & Torp har Isabel Soler stuckit ner rader med Situation Stockholm. Hennes argument köptes av kollegerna:

- De hemlösa kan mycket väl vara våra nästa kunder.

Hon vet, bevisligen av egen erfarenhet, att gränsen mellan att vara rik eller fattig, väletablerad eller bostadslös, är skör och långt ifrån garanterad. I dag är det inte heller främst missbrukarna eller de hemlösa som söker hjälp hos Gula änglarna utan de nyfattiga, de som mist jobbet eller blivit utförsäkrade.

Motsatsen finns också, solskenshistorierna om de som rest sig, återtagit greppet om sina liv.

Isabel Soler är själv ett exempel. Nej, vi ska inte göra hennes historia sorgligare än vad den varit. Men det finns en period hon fortfarande har svårt att tala om, när hon efter en skilsmässa stod utan bostad:

– Jag minns det som att jag grät hela tiden. Jag gick och gick och grät och grät. Utan hjälp av fantastiska vänner, kolleger – och en terapeut – vet jag inte hur jag hade klarat mig.

Det finns förvisso många sorters änglahjälp. Nu får de som bär gula jackor vänta ett slag, Isabel Solers eget liv kräver förtur. Hennes snabbversion blir till bilder som landar på det välstädade sammanträdesbordet mellan oss: Där är hon ett år och flyttar med familjen till Spanien, pappans hemland. Där är hon tre år och flyttar hem igen, hennes pappa har förlorat jobbet och i Stockholm finns mormor som fixar lägenhet åt dem i Brandbergen. Förorten som mamman tror är paradiset.

– Det var den inte. Snarare var där tufft, riktigt tufft. Vi som kom från Spanien stod väl lite högre i rang än de som kom från Finland eller var romer. Men jag minns bråken, uppgörelserna. Hur det en gång var rena blodbadet på vår gård och mamma förbjöd mig titta ut. När jag tjuvkikade mellan gardinen låg där en sönderslagen gitarr. Och köttslamsor. Någon hade blivit mördad.

Hennes pappa jobbar på Åhléns, hennes mamma är svenskalärare för invandrare på Medborgarskolan. Själv tar hon så småningom studenten, ekonomisk linje.

Om jag mött dig då, vad hade du framtidsdrömmar?

Det långa mörka håret vajar till när hon skakar på huvudet.

– Jag minns inga drömmar, förutom att jag alltid längtat efter barn. Jo, förresten. Jag ville bli psykolog men trodde inte jag skulle klara av det. Ingen i vår släkt hade pluggat vidare. I dag yvs vi över bo i ett land där det finns så många val men har du inte förutsättningarna, inte självförtroendet eller stödet, ser du inga möjligheter. För mig var universitetet en främmande värld.

Hon försörjer sig genom att jobba inom hemtjänsten och som lärarvikarie tills hon möter mannen som blir hennes äkta. Han som på några år bygger upp en företagskedja medan hon föder tre barn och vårdar villan, den magnifika. Den som till och med hamnar i ett inredningsmagasin för sitt fina köks skull.

- Alla som hälsade på oss utgick från att jag var stolt, lycklig och lyckad. Jo, jag var lycklig för barnen men annars mådde jag dåligt, vantrivdes allt mer. Jag tror många människor har en tomhet inom sig, som de försöker hantera på olika sätt. Genom sprit eller knark eller att jobba halvt ihjäl sig. Sitter du i ett stort fint hus kan tomheten kännas ännu större. Förstår du vad jag menar? Jag var inte den som gjort karriär, det var inte min investering. Snarare var det tvärtom. Jag krympte i det där stora huset, blev ingen bra eller snäll människa. Bara barnkalasen avancerade till nivåer som var helt sjuka, ungarna kom åkandes i limousiner…

Hon utbildade sig till lärare för att få mer stadga, innehåll, i sitt liv. Parallellt vittrades kärleken ner och äktenskapet upplöstes. Det blev en lång och utdragen kamp som alltså slutade med att hon stod utan bostad.

- Jag hade diamantörhängen men ingenstans att ta vägen. Sista tiden hade jag jobbat med min man, när vi skildes fick jag sparken. I samma veva hade vi insett att vår yngste son hade enorma problem i skolan. Jag slet som ett djur för att han skulle utredas men ingen tog det på allvar. Först när han kom till en ny skola, Östermalmsskolan, fick han sin adhd-diagnos och tog snabbt igen vad han förlorat. Det var ett jättejobb han klarade, tack vare att man trodde på honom. Många av de unga utslagna jag möter som Gul ängel har samma problematik, de har halkat efter i skolan utan att någon tagit reda på varför. Och sen har det bara stupat utför.

Klumpen. Det var den hennes son till slut vågade avslöja. Att det halsonda han så ofta kände var tårar som samlats till en klump, som inte fick visas. Efteråt behövde de inte förklara mer mellan sig. Det räckte att säga Klumpen. Den Isabel Soler själv kände under den perioden när hon var bostadslös.

Om du inte har något hem, vem är du då?

Isabel Soler

- Om du inte har något hem, vem är du då? Ingen, jag lovar dig.

Men vänta. Uppbrottet från ett väletablerat äktenskap måste väl ha gett henne en någorlunda stabil ekonomisk grund inför det fortsatta livet? Jo, hon fick en summa pengar. Men förlorade alla budgivningar i kampen om en ny lägenhet. Var för trött och trasig för att strida, om någonting. Åkte mellan olika lånade lägenheter med lite kläder och alla viktiga papper samlade i en rosa låda.

Småsakerna, hon minns vad de betydde. Att det väntade ett fat med nybakade kokostoppar och ett brev, skrivit med glitterbläck.

- Och jag minns hon som sa nej när jag tyckte vi skulle ta ett glas vin en vanlig tisdagskväll. Hon tyckte jag drack för mycket. Det var också en vändpunkt.

Gjorde du det, drack för mycket?

- Det hade i alla fall kunnat bli ett problem, om jag inte blivit uppmärksammad på det.

Så småningom dyker lägenheten upp som hon får hyra i andra hand. En liten tvåa där hon fäller upp tältsängar de veckor barnen bor hos henne.

– Det var trångt och min äldsta dotter skämdes, tyckte det var pinsamt att vi bodde så uselt. Men jag var lycklig.

Fortsättningen kan summeras ännu snabbare: Genom en killkompis mötte hon Anders, som alltså är son till Gudrun och Stikkan Anderson.

- Jag visst ingenting om honom, knappt om Stikkan heller. Men som barn var jag världens ABBA-fan, lekte alltid Frida. The winner takes it all är fortfarande en av mina favoritlåtar.

I dag har hon och Anders en gemensam son, Dennis som är tre år. Med lägenhet på Gärdet, sommarhus i Stockholms skärgård, fyra barn och jobbet som sekreterare på mäklarbyrån – det hon gick över till när lärarjobbet blev för tungt eftersom hon främst ville jobba med de elever som hade problem – borde hennes tid och liv vara fyllt ut i marginalerna. Men därutöver finns alltså Gula änglarna. Där hon och två andra jämnåriga kvinnor, Celine och Lola, tillhör de senast entusiasterna.

Därmed är vi tillbaka till början av vårt samtal, till hennes absoluta övertygelse:

- Det måste finnas fler som har tid och skulle må bra av att arbeta ideellt och hjälpa människor som har det svårt.

Kvällen efter står hon där utanför Centralen i sin gula jacka. Mannen som mött kärleken har tystnat, Isabel Soler ger honom en kram, säger att hon tror på honom.

Han svarar med ett skratt som jublar över planket mot Citybananbygget:

- I så fall är du en av de få, en riktig ängel. Till och med min egen morsa hade gett upp hoppet.