Den ökade religiösa mångfalden är en av de mest genomgripande förändringarna av det svenska samhället under de senaste decennierna. Genom invandringen har vi fått en rad nya religiösa minoriteter. Därtill har individualiseringen lett till en ökad rörlighet över samfunds- och religionsgränser samtidigt som gränsen mellan organiserad religion och andra former av andlighet blivit allt otydligare. Trenden mot ökad sekulariseringen tycks vara bruten, i stället växer insikten om att religionen kommer att vara en viktig del av samhället även i framtiden.

Religion blir föremål för politisk debatt för att den är offentlig. Men utmärkande för Sverige är att denna debatt ofta tar sig uttryck i form av krav på begränsningar och regleringar av religionen. Vare sig den dagsaktuella debatten handlar om moskéer eller manlig omskärelse, om slöjor eller skolavslutningar, återkommer ständigt liknande argument.

I princip går det att skönja tre förhållningssätt till religion i den offentliga debatten.• Den sekularistiska. Enligt denna ska religion förvisas till privatlivet och ”sammanblandning” av religion och politik motarbetas. Argument med utgångspunkter i religion ogiltigförklaras oavsett bärkraft och statlig sanktionering av religiösa praktiker förkastas, oavsett av hur harmlösa de är.• Den som är inriktad på att specifikt motarbeta islam. En ökad närvaro av muslimer beskrivs som ett hot eftersom islam anses vara oförenligt med västerländska värderingar.

• Den som försvarar religiös mångfald med hänvisning till det multikulturella samhällets fördelar. Lösningen formuleras ofta i identitetspolitiska termer där statens uppgift är att erkänna religiösa minoritetsgrupper och därigenom sanktionera diverse religiösa traditioner och praktiker. Religionsfrågorna har haft svårt att finna sin plats i det svenska politiska landskapet. I dag tycks försvaret för religionsfriheten oftast formuleras från vänster medan det framförallt är bland borgerliga debattörer som slöjor och omskärelse problematiseras. Få inom borgerligheten kan matcha de kristna Socialdemokraternas ledare Peter Weideruds ihärdiga försvar av tolerans inför religiösa minoriteter.

Men försvaret av religiös praktik från vänsterns sida är inte oproblematiskt då det ofta lutar sig mot en stark tro på moderniseringens potential. Weiderud har argumenterat för att muslimer inte är redo att ställa sig bakom likabehandling av sexuella minoriteter. Magnus Linton skriver i sin bok ”De hatade” uppskattande om en ”normalisering” av islam vilket exemplifieras med sekularisering, minskande födelsetal och ”lesbiska moskébesökare”. Resonemangen tycks bottna i en kombination av rädsla för att stöta sig med identitetspolitikens principer och förhoppning om att religiösa människor trots allt så småningom kommer att bli som ”alla andra”. Få inom vänstern kan å andra sidan matcha högerdebattörers upprördhet över halalslakt eller könsuppdelade tider på badhus. Det är således inte förvånande att det var en Folkpartistisk integrationsminister (Nyamko Sabuni) som tyckte det var ”ganska otäckt” att religionernas inflytande ökat i världen eller att flera framträdande religiösa ledare vittnat om den borgerliga regeringens ointresse för dialog med religiösa samfund.

Å ena sidan finns således vänsterns ovilja att kritisera beteenden med religiösa förtecken som strider mot den värdegrund man annars sällan sviktar från. Som tydligast illustreras det av försvaret av kontroversiella muslimska traditioner med hänvisning till risk för islamofobi. Å andra sidan finns borgerliga debattörers ibland nedlåtande uttalanden mot religiositet eller religiösa ritualer i den privata sfären. Samtidigt rymmer borgerligheten en känslighet för antisemitism som begränsat kritiken av judiska traditioner. Sammantaget riskerar religionsfriheten att reduceras till ett instrument för att bekämpa islamofobi och antisemitism medan själva religionsutövningen alltjämt uppfattas vara suspekt. Därför är det kanske inte konstigt att religion i Metro (21/2-12), påstods vara som sprit och sex; hade det uppfunnits nu hade det förbjudits. När Per Eriksson 2008 föreslogs som rektor för Lunds universitet gjorde sju lärare vid den naturvetenskapliga fakulteten invändningar för att Eriksson är troende kristen. Därmed misstänktes han för att inte stå på tillräckligt vetenskaplig grund.

Vi ser inga problem med att religion kritiseras. Men det är anmärkningsvärt att kritiken riktar sig mot en bild av religion, främmande för de allra flesta religiösa människor i Sverige. För i skuggan av den mediala religionsdebatten breder en vardagsreligiositet ut sig, som varken gör anspråk på det offentliga rummet eller identifierar sig med religiösa institutioner och olika former av samfundshierarkier.Forskare i religionsvetenskap menar att individers religiositet bör ses som resultatet av varje individs religiösa uttryck eller erfarenhet vid varje givet tillfälle i vardagen. Den forskningen hävdar att vägen till förståelse av det man kallar för ett ”modernt religiöst liv” går genom insikten om den komplexitet och rörlighet religionsutövning innebär för individer i deras vardag. Därmed hamnar fokus på individernas egna upplevelser och föreställningar, snarare än på deras religiösa tillhörighet eller organiserade gemensamma religionsutövning.

Vardagsreligiositeten är inte riktad mot det sekulära samhället utan är snarare ett verktyg med vilket varje individ hanterar förståelsen av sin vardag vilket varje människa gissningsvis gör även om inte alla väljer just religion. Då vardagslivsreligiositeten i huvudsak är förknippad med varje individs egen bakgrund och därför också ser olika ut från person till person blir det dessutom mindre viktigt att spekulera i hur religiösa samfund eller strukturer ser på omgivningen.

En av orsakerna bakom detta perspektiv är att människor i en värld med allt färre gränser mellan länder förflyttar sig mellan olika omgivningar som ofta har motsägelsefulla krav eller förväntningar på dem. För många blir religion det verktyg med vilket förflyttningarna hanteras. Religionen kan skapa en känsla av värdighet och självständighet där den religiösa identiteten är en positionering med syfte att visa både på sammanhang och status i förhållande till en ny omgivning. Gud och religion blir något att vända sig till för att skapa mening och trygghet i vardagen.

Förståelsen av vardagslivsreligiositetens värde och betydelse för varje enskild individ bör rimligtvis leda till dels insikt om att religion alltid har varit och alltid kommer att vara en del av samhället, dels att individers religiositet varken säger något om deras förmåga att fungera i samhället eller deras politiska ambitioner.

Sverige är i dag inget jämlikt samhälle avseende religiositet. För de flesta religiösa minoriteter tillkommer en kostnad, om man vill utöva sin religion i offentligheten. Fördomar mot muslimer är utbredda på alla nivåer. Judar utsätts återkommande för hot och trakasserier. Kristna minoriteter har lång erfarenhet av majoritetssamhällets tondövhet för avvikelser.

Som alternativen formuleras i den pågående religionsdebatten står valet mellan dem som vill sekularisera samhället och dem som vill att staten ska erkänna religioner på basis av deras potential att moderniseras. Men vi skapar inte ett jämlikt mångkulturellt samhälle genom att bekämpa religionen eller se den som tillhörande en svunnen tid praktiserat av efterblivna. Inte heller identitetspolitik som med politiska åtgärder vill ge religion en särställning i samhället utgör en framkomlig väg. Utmaningen handlar om att skapa förutsättningar för alla medborgare oavsett religiösa eller icke-religiösa föreställningar att rymmas utan att behöva lämna en väsentlig del av sig själva utanför. Här står både vänstern och högern ännu svarslösa.

Andreas Johansson Heinö är doktor i statskunskap vid Göteborgs universitet och Eli Göndör är doktor i religionshistoria med inriktning mot islamologi.