En flygbuss kör förbi oss på motorvägen. Den är chockrosa och täckt av snirkliga Dirty dancing-citat som Nobody puts Baby in a corner. Inne på Pressbyrån i Hallunda centrum pryds modetidningarna närmast kassan av varsitt gratisexemplar av filmen.

Det är ingen tvekan om att Dirty dancing har vuxit ifrån den slimmade klänning filmen hade när den spelades in för snart 25 år sedan. I sju år har musikalversionen turnerat runt om i världen inför utsålda hus och slagit rekord på rekord i spelade föreställningar.

En och en halv månad innan föreställningen har svensk premiär i Stockholm har man redan sålt 50 000 biljetter, vilket i sammanhanget är en smått astronomisk siffra. Produktionen är den största någonsin i Chinateaterns historia, hela scenen har byggts om för att kunna rotera och 100 kvadratmeter tv-skärm ska ge illusionen av att den forna biografen är betydligt större än i verkligheten.

Annat var det i mitten av 1980-talet. Då gjorde författaren Eleanor Bergstein sitt bästa för att försöka förmå filmbranschen att nappa på hennes numera klassiska manus. Hon stod på bordet och förevisade dirty dancing (den intima och tätt omslingrande dans som är filmens signum) för filmbossarna, spelade in blandband med låtarna som sedan blev filmens soundtrack och refuserades gång på gång på gång.

- Jag ville använda musiken, politiken och dansen och låta den spegla tidens anda. Musiken var det första jag valde ut, sedan drömde jag fram handlingen med hjälp av min freestyle. Idag är dessa band samlarobjekt på internet och soundtracket har sålt i mer än 42 miljoner exemplar, säger hon och fingrar på en sliten gul träningspåse som fungerar som handväska.

Till slut föll trots allt det lilla filmbolaget Vestron Pictures för 17-åriga Babys resa från barn till vuxen. Filmen, med Jennifer Grey och Patrick Swayze i huvudrollerna, spelades in under 44 dagar med en minimal budget.

”Bränn negativen och ta försäkringen” fick jag höra när vi spelade upp resultatet för en stor distributör, fortsätter Eleanor Bergstein som var övertygad om att filmen bara skulle visas på bio en helg. Istället har den blivit en av de mest sedda filmerna någonsin.

När vi först ses är det mars 2011 och castingen är i full gång i en dansstudio i centrala Stockholm. Eleanor Bergstein ser ut som om hon är en del av den kommande ensemblen - iklädd kjol, tunna strumpor och högklackade dansskor.

Lika närvarande som hon var under filminspelningen är hon här i Stockholm. Det här är hennes berättelse, till stor del självupplevd. Redan som 13-åring ställde hon upp i så kallade dirty dancing-tävlingar ”mina föräldrar lät mig göra det så länge jag skötte skolan” och hon tillbringade flera somrar i Catskillsbergen utanför New York tillsammans med sin familj. Hennes pappa var läkare och hennes smeknamn var Baby.

- Jag antar att jag precis som Baby i början av filmen också var väldigt självrättfärdig, jag såg allting i svart eller vitt och var övertygad om att jag själv visste bäst, säger hon, men menar samtidigt att det finns lika mycket Johnny i henne – för att finansiera studierna jobbade hon extra som dansinstruktör.

Ett drygt halvår senare, träffas vi igen i Hallunda. Den gula träningspåsen är utbytt mot en lika nött röd ryggsäck. När hon öppnar den trillar en plastmapp full med anteckningar ut.

- Jag vill inte ägna resten av mitt liv åt Dirty dancing, men jag en känsla av att det finns mer att göra av föreställningen och det är därför jag är här, för att göra detta till prototypen för alla andra uppsättningar runt om i världen, säger hon och avbryter sig själv:

- Men här pratar jag på - du var ju höggravid i våras, vad blev det, har du ingen bild? Tänk att det finns en ny människa nu, det är betydligt mer fantastiskt än en teaterföreställning!

Det är svårt att inte bli bedårad av Eleanor Bergstein. Ensemblen i rummet bredvid använder ord som förtjusande, passionerad, givmild och entusiasmerande när de ska beskriva henne. Någon kan tillstå att man ibland kan bli lite matt av hennes aldrig sinande ordflöde, och till nöds kan regissören Anders Albien pressas till att säga att visst är det annorlunda att en författare är så involverad i en föreställning och att det har hänt att de någon gång har olika åsikter, men hittills har de mest överraskat varandra med olika lösningar.

- Mina föräldrar applåderade praktiskt taget så fort jag klev in i rummet, och det har lämnat mig med en opassande och säkert missvisande övertygelse av att alla gillar mig, kommenterar Eleanor Bergstein och fortsätter:

- Och det som de ansåg var allra viktigast, det som gjorde dem som mest stolta, var inte att jag fick bra betyg, utan om jag gjorde något bra för en annan människa. Du måste ha en yxmördares gener för att inte bli relativt trevlig om du uppfostras så.

Sitt sociala patos har hon efter föräldrarna - som liten följde hon med sin pappa på hembesök till olika patienter, han tog inte mycket betalt och hade som vana att lämna kvar pengar på bordet om han skrev ut medicin som var för dyr. Döpt efter Eleanor Roosevelt, knackade hon tidigt dörr för att uppmana folk att rösta. Även inför senaste presidentvalet i USA kampanjade hon i fyra månader för Obama, och hon kommer att göra detsamma nästa år.

- När vi hade premiär för föreställningen 2004 i Australien satt president Bush vid makten, och det var svårt att förklara att idén med Amerika, det jag skildrar i Dirty dancing, inte var den som han förmedlade.

En nyckelscen i Dirty dancing är en illegal abort och de konsekvenser den får då läkaren som utför den använder smutsiga verktyg. Scenen fick en stor sponsor att dra in sin finansiering av filmen, förvisso till alla inblandades glädje - inte minst Eleanor Bergsteins: ”de ville sätta en tub med aknemedel på varje filmaffisch”.

- Jag blev nyligen ombedd att tala på ett seminarium i samband med en visning av Dirty dancing för att samla in pengar till kvinnor som inte har råd att bekosta sin abort. Jag skulle vilja säga att vi var före vår tid i och med den där scenen. Tittar man på filmer som har gjorts sedan dess - Juno, Knocked up…, väljer kvinnorna alltid i slutändan att behålla barnet vilket indikerar att det är det moraliskt bästa. Det fria valet, och många andra feministiska frågor, är under enorm attack, inte bara i USA utan över hela världen.

På Dirty dancings hemsida är det emellertid mer fokus på Patrick Swayzes spelande ryggmuskler än på politik - ledorden är ”sexig” och ”romantisk”. Den svenska hemsidan har samma tema - premiären på Chinateatern sker inte av en slump på Alla hjärtans dag.

Du är inte rädd att tyngden helt försvinner i ett glättigt musikalformat?

- Tvärtom. Föreställningen är nästan en timme längre än filmen så jag har mycket mer tid på mig att få in mer material. Som att det hela utspelar sig under samma vecka i augusti 1963 då Martin Luther King höll sitt berömda tal och Baby är arg för att hon inte kan vara på plats i Washington. Men jag har inget problem alls med marknadsföringen, jag riktar mig inte till de redan upplysta - inget gör mig lyckligare när folk berättar att de fick sin moraliska kompass genom att titta på Dirty dancing.

Jag tror att en stor anledning till att så många kvinnor identifierar sig med filmen är att den hela tiden är filmad ur Babys synvinkel, hur fungerar det på scenen?

- Det där är jätteviktigt för mig, filmen var en av de första som gjordes genom en kvinnas ögon, och vi eftersträvar detsamma på scenen. Ofta är den kvinnliga blicken annars förvrängd eller ignorerad.

Men även om Baby är i centrum så är berättelsen också Johnnys, betonar Eleanor Bergstein som är mycket stolt över filmens mer hemliga manliga publik.

- Faktum är att jag har fångat alla mina Johnnys på samma sätt. När vi satte upp föreställningen för första gången i Australien så lät landets bästa manliga dansare mig förstå att vem jag än var så skulle han på inga omständigheter lämna Sydney dance company. Men när jag sa: ”Har du hört talas om en film som heter Dirty dancing?”, släppte han allt: ”Det är anledningen till att jag började dansa”. Sedan dess har jag hört den motiveringen om och om igen, nu senast med Pascal Jansson, från Kungliga Baletten, som ska göra rollen här i Stockholm.

I lyriska ordalag går hon igenom den svenska ensemblen som består av spridda skurar balettdansare, världsmästaren i ballroom dancing, Sverige-ettan i latinamerikansk dans och skådespelare både från musikalsammanhang och från Dramaten.

- De kände inte varandra tidigare - var och en är en stjärna inom sitt eget fält, men de är så fina mot varandra och hjälper varandra med steg och repliker, säger Eleanor Bergstein. Hon och hennes man har bott i Stockholm hela hösten så det har funnits gott om tid att se Dramatenskådespelare lära sig svänga på höfterna och prima ballerinor traggla repliker.

- Jag var i New York över Thanksgiving, men annars är hemma just nu ett hotellrum. Fast det är ett väldigt fint hotell. Jag önskar att mina föräldrar fick se det.

De måste ha varit omåttligt stolta över dina framgångar med Dirty Dancing?

- De var tyvärr inte i livet när filmen hade premiär, de dog båda när jag var i 20-årsåldern, och det är otroligt sorgligt. Det är deras värld jag försöker återskapa. Min man menar, och jag tror att jag är villig att ge honom rätt, att jag kanske gjorde allt detta för att än en gång se mina föräldrar dansa.

-----------------------

Kommentarer om Eleanor Bergstein:

Cynthia Rhodes som spelade Penny i filmversionen av Dirty dancing:
Eleanor var alltid på plats under inspelningen av Dirty dancing för att vara säker på att replikerna gav manuset rättvisa, men också för att de skulle kännas sanna för skådespelarna. Man brukar prata om att lämna sitt ego vid dörren, Eleanor lämnade alltid sitt hemma.
 

Emilia Ödling Runsteen, Baby i den svenska uppsättningen:
Att spela Baby är en dröm för mig och Eleanor har hela tiden varit väldigt uppmuntrande och positiv. Hon kan berätta i timtal om de olika karaktärerna och det har varit till stor hjälp att hon har kunnat ge bakgrunden till varför Baby agerar som hon gör i de olika scenerna.
 

Anders Albien, svensk regissör:
Eleanor är engagerad, passionerad och dessutom initierad. Hon vet allt om hur det var i Catskills under 60-talet och bryr sig väldigt mycket om publiken. Jag är själv dramatiker i grunden och vi fungerar mycket bra ihop.
Bra citat att dra upp i texten, eller jobba med i rubriksättning: ”Jag riktar mig inte till de redan upplysta - inget gör mig lyckligare när folk berättar att de fick sin moraliska kompass genom att titta på Dirty dancing. ”
Rubbeförslag, eller nåt att leka med som något ditåt: ”Verklighetens Baby”, eller kanske typ ”Ingen sätter Eleanor i hörnet” Fast det kanske är lite buskisvarning på det.