1973. Författaren Åsa Mobergs program orsakade första lyssnarstormen. Hon ville testa SR:s musikkontroll Rådgivande kommittén för grammofonskivor, RKG.

– De var rasande på radion, det kan jag förstå, säger Åsa Moberg och skrattar åt minnet. Det hedrar dem att jag blev tillfrågad igen, men då kunde jag inte.

De tyckte att musiken var för vänster – vilket även många lyssnare höll med om – och två av låtarna stoppades av RKG.

– Jag kan inte tänka mig att det idag finns en officiellt sanktionerad lista över oönskad musik, men nyligen hörde jag en låt som var så vedervärdig att jag var beredd att ropa på censur. Den förespråkade kvinnomisshandel.

Lyssnarstormen 1973 bestod av 150 telefonsamtal, varav ett tiotal positiva. RKG försvann samma år.

1987. Hej det är pissråttan som talar. Så inledde konstnären och filmskaparen, numera Dramatenchefen, Marie-Louise Ekman, sitt andra Sommarprogram. Hon var kontroversiell i det mesta hon gjorde från sent 60-tal och framåt och hon läste högt ur hatbrev hon fått sedan sitt första Sommar 1977. Men på 80-talet kunde man ännu inte säga pissråtta ostraffat till Sommarpubliken. Telefonerna gick varma, men Marie-Louise Ekman har fått sommarprata flera gånger sedan dess.

2003. 2003. Skribenten Mustafa Cans berättelse om hans mamma tillhör de mest uppmärksammade och älskade.

– Att så många människor ringt, mejlat, skrivit, köpt vykort och frimärke kan man förstås inte bli annat än bli väldigt rörd över, säger han.

Men även om han främst blir glad över att hans berättelse betytt så mycket för så många, kan han också besväras av att knappt kan komma förbi den.

– Tänk dig att hela tiden bli påmind, om och om igen. Det är ju sex år sedan. Som om jag inte gjort något annat.

Han får ofta höra att programmet om hans mamma ”blev en bok”. Men den var redan planerad, den hade han burit på ett bra tag när han gjorde sitt första Sommar.

2004. Ingmar Bergman gjorde sitt enda Sommar efter åtta års tjat från redaktionen. Inte för att han inte ville – han var en hängiven Sommarlyssnare – utan av tidsbrist. Men till sist satt han där, nerstigen från demonregissörshöjden, och delade sina funderingar kring miraklet musik med en enorm skara lyssnare. Två frågor ville han särskilt ha svar på, nämligen vem det var som sa att Bach spelade fyrhändigt med vår Herre? Och varifrån kommer musiken? Han fick mer än 200 brev och 150 mejl. Han läste alla med stort intresse, berättade han för redaktionen. När de senare ville göra en bok om lyssnarnas svar, hade han bränt dem. Han ville inte att dessa djupt personliga brev skulle hamna i händerna på andra efter hans död.

2005. Lena Andersson, författare och skribent, oroade sig för att ingen skulle vara intresserad av ett program om bilden av Jesus så som hon såg den träda fram ur evangelierna, långt från söndagsskolebilden.

– Men jag missbedömde fullständigt läget i nationen på den punkten, säger hon nu fyra år efter den flodvåg av reaktioner hon fick. Arga, kränkta, men även tacksamma. Framför allt intresserade.

– Det fanns också en slags sorg, gör inte så här med det som är så viktigt för oss. Men kristendomen har för stora anspråk för att inte granskas kritiskt.

Om hon hade anat reaktionen så skulle hon kanske undvikit vissa lättare formuleringar som kritiker kunde göra enkla poänger av. Å andra sidan, resonerar hon, hade kanske vetskap om reaktionen dämpat kreativiteten.

– För mig betydde programmet mycket, mitt intresse för ämnet har växt och jag har lärt mig mycket om religiositetens olika uttryck.