Blyg nörd får övermänskliga krafter, tar på sig trikåer och räddar världen. Så har den arketypiska berättelsen om superhjälten sett ut ända sedan Stålmannen dök upp för första gången i serietidningen Action Comics 1938. Med sitt övermäktiga livspussel, att kombinera arbete och kärleksliv med uppgiften att slåss mot skurkar, satte han standarden för hur hans efterföljare skulle komma att porträtteras.

I början av 1960-talet introducerade förlaget Marvel Comics sedan en mängd karaktärer som breddade definitionen av superhjälten, till exempel Spider-Man, Hulken och superhjältegruppen X-Men. Med egenskaper som tvivel, självrannsakan och utanförskap blev superhjältarna lite mer mänskliga.

Idag sörjer superhjältarna för en stor del av filmbolagens intäkter. Inte minst sommartid invaderar de biograferna. Nästa fredag har X-Men: First class premiär och senare i sommar går Green Lantern och Captain America – The first avenger upp på de svenska biograferna. Dessa hjältar har alla minst ett halvt sekel på nacken. Hur kan de vara så populära idag?

– De är ikoniska. Även om till exempel Green Lantern inte är så känd här i Sverige så finns det referenser till den i andra filmer. Superhjältarna är en del av den västerländska populärkulturen, säger Johannes Klenell, redaktör på serieförlaget Galago och ett stort fan av superhjälteserier.

Att superhjältarna har sitt ursprung i serietidningsformatet leder till att berättelserna saknar tydlig början och slut, något som bidrar ytterligare till ikoniseringen. Superhjälteserierna är, som Johannes Klenell uttrycker det, som ”en lång och ständigt pågående såpopera”.

– Någon dör, någon kommer tillbaka, men det är ändå som ett stabilt universum, så det är alltid lätt att hoppa på igen om man inte läst serierna på ett tag.

Eftersom karaktärer som Spider-Man, Hulken och Wolverine från X-Men har så stark dragningskraft kan filmbolagen locka en stor publik utan att behöva bemöda sig med att etablera nya hjältar. Att seriemediet i sig, med sitt bildberättande, är nära besläktat med filmen gör det också naturligt att superhjälteserier blir film. Samtidigt är det först med hjälp av dagens digitala teknik som filmerna har kunnat göra serierna någorlunda rättvisa, något som kan förklara varför konjunkturen för superhjältar på film varit bättre än någonsin det senaste decenniet.

– Att filmerna är så populära är väl för att det händer mycket, smäller högt och att figurerna har massor av superkrafter. Och de är lättare att göra nu när tekniken finns. Det hade varit svårare om Spider-Man varit tvungen att kasta rep och det såg ju löjligt ut när Lou Ferrigno, som Hulken, helt enkelt målades grön, säger Johannes Klenell.

De två första Spider-Man-filmerna brukar nämnas som särskilt lyckade superhjältefilmatiseringar. Frågan är om Marvel inte borde ha stannat där. Spider-Man 3 skrattades ut av många fans och Broadwaymusikalen, den dyraste genom tiderna, har redan innan den ständigt uppskjutna premiären ägt rum utsetts till en av historiens sämsta av flera recensenter som sett föreställningen i förväg. Nästa sommar skiftar dock fokus tillbaka mot vita duken, då den fjärde filmen går upp på bio.

Serieentusiasten Hanna Engkvist, som lusläste Spider-Man på mellanstadiet, minns upplevelsen att som vuxen se sin beundrade superhjälte på film.

– När han svingade sig runt husen fick jag tårar i ögonen. Det var precis som jag hade föreställt mig Spider-Man som barn, säger hon.

Hanna Engkvist, som jobbar som informatör och gör serieinfluerade illustrationer på fritiden, tilltalades framför allt av blandningen av hjältesaga och privatliv. Könsrollerna hade hon dock svårare för, i alla fall när det gäller filmen.

– I serien kom Mary Jane in som ett yrväder och ruskade om den dystra Peter Parker, men som filmkaraktär är hon tyvärr inte lika intressant.

För Patrik Klingberg, inbiten läsare av Marvel-serier sedan småbarnsåldern, är det framför allt X-Men som får hjärtat att slå lite fortare. Han gillar seriens mörka stämning, men lyfter även fram andra förtjänster med den.

– Jag tycker om att X-Men är en internationell superhjältegrupp, karaktärerna kommer från både Ryssland, Tyskland, Kenya och Irland. Och så går det alltid dåligt för dem, det är lätt att relatera till, säger han och utvecklar sedan resonemanget:

– Det finns också tydliga paralleller till antisemitismen. Stan Lee och Jack Kirby, som skapade serien, var barn till judiska immigranter, och i X-Men blir karaktärerna utstötta eftersom de är annorlunda. Berättelserna fungerar på flera plan.

Patrik Klingberg, som till vardags studerar statsvetenskap, har givetvis passat på att se Thor-filmen. Han tyckte att den var bättre än förväntat och gav den en trea av fem på sin Facebook-sida.

– Den hade många roliga nördreferenser, som när Natalie Portmans karaktär ger Thor en tröja med namnskylten ”Donald Blake” på. I serievärlden är Donald Blake den halte läkarstudent som blir Thor. Det kunde de inte väva in i den här storyn, men istället blev det en liten blinkning till dem som läst serien, konstaterar han nöjt.

Patrik Klingberg berättar också att han, tillsammans med de andra fåtal invigda Marvel-nördarna i salongen, stannade kvar för att se den extra sekvens som han visste skulle komma efter att eftertexterna rullat klart.

– Där fick man en tydlig hint om vad som kommer att hända i The Avengers, nästa stora film. De har ju skapat ett tecknat Marvel Universe och nu verkar de försöka bygga upp ett biouniversum också.

En annan sak Patrik Klingberg noterat är att Marvel de senaste åren satt in sina bästa manusförfattare och serietecknare till historierna om Thor och Captain America för att öka intresset inför årets filmreleaser. Den sortens kommersiella växelverkan mellan seriernas och filmernas superhjälteberättelser kommer sannolikt att bli ännu tydligare framöver eftersom Disney för två år sedan köpte upp Marvel för fyra miljarder dollar. Men även om Patrik Klingberg blev positivt överraskad av Thor går hans relation till vissa andra Marvel-hjältar mer på djupet. Han drar upp skjortan och visar en tatuering av en varg från undergroundserien Elfquest, som under en tid gavs ut av Marvel, men poängterar att det ändå är X-Men som är nummer ett i hans värld.

– Det finns så många karaktärer att välja mellan i en superhjältegrupp, säger han storögt.

Att sammansättningen av superhjältegruppen X-Men dessutom ändras från film till film gör det givetvis enklare för filmbolaget Fox att locka publiken till biograferna gång efter annan. Nästa fredag är det alltså dags igen då X-Men: First Class har premiär. Filmen är den femte i ordningen och berättar en ny ursprungshistoria om hur Professor X, som den här gången spelas av James McAvoy, grundade sin superhjältegrupp och hur bästa vännen Magneto blev hans värsta fiende.

Vad kan då fansen förvänta sig av X-Men: First class? Inte något mästerverk i alla fall, verkar det som.

– Den är ju inte baserad på någonting. Sammansättningen av karaktärerna stämmer inte alls med serieversionen, säger Patrik Klingberg och får medhåll av Johannes Klenell:

– Karaktärerna som de har satt ihop har ingenting med varandra att göra. Men det är skit samma hur fånig och felaktig den kommer att vara, jag kommer ändå att se den.