Lennart Perssons pappa var brevbärare, hans mamma lärare. På väg in i övernattningslägenheten i Stockholm erkänner han att han själv också funderade på att bli lärare. ”Men jag gav upp redan efter ett vikariat. Skolan, åtminstone den klass jag fick, var rena motsatsen till ett debattprogram i tv. Ingen ville säga ett ord. Alla ville helst vara någon annanstans.”
Foto: Dan Hansson
Han har redan värvat sin första tittare och som van journalist tog han förstås namnet. En timme senare är det som bortblåst men Lennart Persson tror att hon hette Christina, kvinnan som fick hans blombukett och som lovade att se programdebuten i oktober.
I ärlighetens namn var gesten främst en bekvämlighetsåtgärd. Blommorna som han fick efter att ha lett en debatt i Sälen skulle inte ha klarat sig hem till Göteborg eftersom han mellanlandar i Stockholm, tre timmar försenad till vårt möte.
– Jag skäms som en hund, säger han när vi äntligen sammanstrålar över två koppar halvljummet pulverkaffe i hans övernattningslägenhet.
Ska man intervjua en kollega, därtill Aktuellts blivande nyhetsankare, är det ingen nackdel att han känner sig som en hund. Det ger, rent initialt, ett överläge. Dessutom påstår Lennart Persson att folk är mer lättpratade ju senare på dagen det hunnit bli. Åtminstone jämfört med tidiga mornar.
Att han själv ska nå sin arbetspeak klockan 21.00 lär inte bli några problem.
– Jag är en typisk kvällsmänniska, försäkrar han. Med tillägget att han också är morgonmänniska.
Så om du har någon svacka …
– ... ja, då är den väl mitt på dan.
Han satt på traktorn hemma i Värmland och kupade potatis när telefonen ringde. Bak på plogen stod hans far som barlast – och i örat frågade någon om han var intresserad av ett möte med Aktuellt.
– Jag hade ingen tanke på att det kunde vara att efterträda Jarl Alfredius. Men när jag väl fick frågan gick det inte att tacka nej. Ett sånt erbjudande får man bara en gång i livet.
Vad trodde du först, om du ska vara ärlig?
– Att man ville diskutera nåt projekt kanske. Nyhetsankare, herregud det har ju varit såna storheter som Jalle, Pelle Grevér, Orup och Adaktusson. Jag har mest jobbat med program där folk råkat i luven på varandra, vilket inte anses lika fint.
Kände du dig kritiserad som Debatt-ledare?
– Alla debattprogram har, enligt tidningarnas kultursidor, låg status vilket också beror på att de släpper fram vanligt folk som kanske inte alltid har så genomtänkta idéer. Många tv-kritiker vill hellre se en samling professorer diskutera ett ämne.
Så det är ”vanligt folk” som är problemet?
– Ja, också för politiker. Alla, oavsett partifärg, säger att de vill diskutera med vanliga väljare men när de väl kommer till studion vill de absolut inte sitta på läktaren, eller apberget som de säger. De vill sitta ensamma med programledaren. Och går vi till partiledarna vill de helst diskutera med andra partiledare, inte med gräsrötter. Fast det får du dem aldrig att erkänna offentligt.
Lågmält summerar Lennart Persson sina erfarenheter, ler stillsamt över den ”helt galna” uppfattningen att gapiga tv-program uppfattas som mindre seriösa.
– När vi träffas privat över middagsbord brukar ju diskussionens vågor gå höga.
Men själv ledde du väl SVT:s Debatt som en gammaldags, myndig folkskollärare?`
– Jo, jo, men det roligaste var ju när folk tappade masken, när de blev förbannade och upprörda. Det är det man vill ha i direktsändning.
Hur är du själv hemma vid köksbordet?
– Jag kan också bli upprörd och ha väldigt bestämda åsikter. Men dem ventilerar jag inte offentligt. Ska jag leda Aktuellt kan jag inte avslöja var jag står i olika politiska frågor. Det skulle vara förödande för min trovärdighet.
Därför kan han inte heller, nu är vi inne på yrkesknepen, nicka bekräftande när Reinfeldt eller Sahlin serverar några saftiga partinyheter.
– Det skulle kunna uppfattas som jag håller med dem. Inget parti får favoriseras. Ska jag le måste jag vara lika hjärtlig mot alla.
Varför man valde just Lennart Persson till nyhetsankare på Aktuellt är han själv inte rätt person att svara på, om vi ska hålla oss till rimlig
intervjulogik. Han har bara sina aningar. Att man ändå utgått från hans sätt att leda debattprogram. Att han verkar lugn, förtroendeingivande.
– Trovärdighet är ingenting man har, det är något man förvärvar. Den tar tid att bygga upp – och kan raseras på ett ögonblick. Det räcker med ett förfluget ord, ett ögonkast, så kan tittarna känna: Den där karln litar jag inte på.
Som nyhetsankare måste man vara lite landsfaderlig, säger han och stryker sig över gleshåret:
– När något händer i Sverige ska man kunna slå på Aktuellt och lita på vad de säger.
Han minns själv, det är hans första riktiga tv-minne, den där höstkvällen 1963 när hans far kom hem från hockeyn, när han stod där med den stora träningsbagen på golvet, slog på Aktuellt – och John F Kennedy var skjuten.
– Jag var nio år och minns att jag tänkte att nu blir det världskrig.
Skottet nådde Arvika genom tv:n som hans pappa köpt till OS tre år tidigare, den var stor som en möbel med två dörrar framtill och plats för släktfotografier ovanpå. Ändå tog den inte mycket plats – av hans fritid.
– Jag var en hängiven idrottskille. Min dröm var inte att bli antingen fotbollsproffs eller hockeyproffs. Jag skulle bli båda delarna.
Drömmen krossades av den värk i ena höften som visade sig vara en sjukdom. Höftkulan förvandlades, blev platt och porös. Lennart Persson gör en grimas över kaffekoppen, i ett direktsänt tv-program skulle densäkert betyda att ämnet var slutpratat, uttömt, men nu är det han själv som berättar fortsättningen: Att han under två och ett halvt år fick gå på kryckor – nåja, han sprang också, kom tvåa i klassen på 60 meter, trots handikappet. Men först efter en operation för några år sedan försvann värken helt.
– Det var som att få ett nytt liv.
Inför det nya Aktuelltlivet är han inte nervös. Nja, kanske lite. Eller åtminstone spänd.
– Men det handlar mer om små saker. Som att jag ska klara det datasystem som jag aldrig tidigare jobbat med, att jag ska lära mig var jag ska stå och gå. Och läsa texter så det ser naturligt ut i rutan.
Det är naturligheten han vill föra in i studion. Följdfrågan blir om dagens Aktuellt är för högtidligt, för svårbegripligt?
– Nej, inte generellt. Men det kan finnas drag av det. När jag säger att jag vill bidra med folklighet handlar det om en mindre officiös och mer avslappnad ton. Att jag får vara som jag är. Det är väl därför de valt mig.
Frågan hur lättsamt Aktuellt kan bli hejdar han innan jag ens formulerat den färdigt. Nej, nej, det handlar inte om att förytliga programformen.
– Den ska ha kvar sin stringens och auktoritet. Men ibland kan man kanske ha en lite vänlig, folklig touch.
Men hallå, vad är det för folklighet du hela tiden talar om?
– Den kan, till exempel, betyda att jag som programledare inte tar mig själv på största allvar. Att jag inte utgår från att alla följt debatten när det gäller till exempel Mellanöstern eller kärnkraften. Att jag håller mig mer på vanligt folks nivå. De enkla, banala frågorna är oftast de bästa. Som: Varför är det på det här viset?
Med Lennart Persson som nyhetsankare kommer man att lägga till i nya farvatten. Bli mindre Stockholmscentrerade.
– Mina referenser är inte det som händer på Stureplan utan hur de har det i jaktlaget hemma i Värmland eller bland mina vänner och bekanta i Göteborg.
Att Aktuellt numera är ett fördjupningsprogram tycker han är bra. När det blir bra.
– När det inte blir bra – ja, då tenderar det att bli väldigt tråkigt. Nischar man in sig mot fördjupning finns risken att man blir tyngre. Rapport kör raka, enkla nyheter, Aktuellt är ett mer komplicerat program vilket kräver mer av sin publik. Det gäller bara att göra det bättre, så vi får fler tittare.
Själv ser Lennart Persson, han verkar sanningsenlig, oftare på Aktuellt än Rapport. Främst för att det passar honom bäst tidsmässigt.
– Men jag kan mycket väl gå ifrån och koka en kopp kaffe om något inslag känns mindre intressant.
Det värsta som kan hända i direktsändning, han talar utifrån egna erfarenheter, är att folk backar ur precis före. Eller kommer berusade till studion. Nej, några namn ger han inte. I stället byter han elegant ämne och vi återvänder till 60-talets Värmland. Till den gången han fick prya på tv i Karlstad, bland annat i ett trafikmagasin.
– Det var min tv-debut. Jag fick putsa strålkastarna på en bil, med Kent Finell i bakgrunden. Under några sekunder såg man mina händer
i rutan. Det var stort.
När han väl kom in på Journalisthögskolan, vid andra försöket, var det inte radio- och tv-linjen som lockade mest. Ändå var det som lokalradioreporter i Göteborg som Lennart Perssons karriär tog riktig fart. I programmet Elfte timmen med bland andra Janne Josefsson och Lasse Brandeby.
– Vi var avskydda och bojkottade av alla, från kommunledningen till Volvos verkstadsklubb. Sådana provocerande program görs inte längre, på allvar. Nu sprutar man vatten på statsministern och försöker vara rolig.
Steget från radio till tv var stort.
I början kändes kameran som ett svart och skrämmande hål. Men det gick fort över. Lennart Persson insåg att han varken svimmade eller tappade näsan, ögonen, fattningen i direktsändning.
– Det enda som hänt är att jag tappat håret, men det har nog andra orsaker. Är jag bara mig själv och tar det lugnt så brukar det gå bra.
Medan värmeljusen, dem han störtade in och tände för att vårt samtal skulle få lite mysigare inramning, flämtande brinner ner undrar jag vilken fråga man inte kan ställa till Lennart Persson. Efter en lång, mycket lång, fundering säger han att skulle väl vara om hans privatliv. Sen pekar han på barnteckningarna som hänger på väggen, talar kärleksfullt om bonusbarnbarnen Leo, Hugo och Svea, erkänner att det är han som propsar på att de ska träffas ofta.
Att få ihop familjelivet i Göteborg och arbetslivet i Stockholm tror han inte blir några problem.
– Eva och jag har ju inga småbarn. Då kan det vara rätt positivt att man är ifrån varandra lite. När jag inte jobbar åker jag hem. Eller också kan hon komma till Stockholm.
Att han framöver kommer att bli ännu mer igenkänd tar han också med ro. Folk som kommer fram är för det mesta snälla. När en dam utbrast ”Du ser mycket bättre ut i tv” kunde han bara intyga att smink gör underverk.
Dialekten är värre.
Nu, äntligen, låter han lika upprörd som drömgästen i en direktsändning:
– Det retar mig är att folk får tala skånska i radio och tv men absolut inte värmländska.
Men är det inte värmländska du talar?
– Nej, nej. Inte äkta. Tydligen är det skillnad på dialekt och dialekt.
