Mycket prat om att bli älskad eller utskälld inför årets julkalender. Visst, så är det nog. Först ska den gå hem hos den primära målgruppen, barn. Sedan hos den sekundära målgruppen som sätter någon sorts snackstandard. Alltså kräsna föräldrar som tvingas kolla på julkalendern varje dag i 24 dagar, och som dessutom minns sin egen barndoms julkalendrar med blicken alldeles smulig av nostalgiskt skimmer.

Efter att ha tjuvkikat på de första avsnitten känner jag vare sig lust att skälla ut någon eller älska någon så vidare värst. Superhjältejul, som är vad SVT bjuder upp på i år, lämnar mig som ett enda stort jaha.

Upplägget är enkelt. Supersnällasilversara och hennes kollega och make Stålhenrik har åldrats. De har funnit sina trivselvikter, taggat ner lite på superhjältandet och flyttat till pensionärsplaneten Julstjärnan där det alltid är jul. (Är förresten inte det, julafton varje dag året om, ett mardrömsscenario i någon annan film?) Istället för sedvanliga superhjälteäventyr ska de nu vara barnvakter åt sina två barnbarn, Vega och Nova. Morföräldrarna underhåller Vega och Nova med högläsning om sina egna äventyr. Som till exempel när Barnverket kuppades och råkade få superskurken Gjerta (Eva Rydberg) till chef. Gjerta vill få alla barn att sluta skratta genom att utrota allt mysigt, typ gulliga husdjur och glass.

Superhjältejul är en julkalender levererad i kulört papplåda med en oanvändbar leksak i plast. Det är oengagerat på samma sätt som den där släktingen som skänker största julklappspaketet, men inte kan föra ett vettigt samtal med någon under 20. Klena dräkter, omotiverade sångnummer som det brists ut i då och då och en fadd eftersmak av Vingvärdar på galna kabaréupptåg i Alcudia.

Bortsett från bristfällig estetik och skrik är Superhjältejul den klassiska sagan om kampen mellan det goda och det onda.

Lite märkligt då, att det finns en skurk som krummar med handleden och älskar hygien som heter Ture Tvestjärt. (Tvestjärt är, förutom ett kryp, ett öknamn för att vara bisexuell.) Och vad menar SVT med att karaktären Uni Sax (också skurk, fast kvinnlig, med ett namn snarlikt ordet unisex) har ett specialskurkintresse som är att ”alla ska vara lika och göra samma”? Luktar förakt mot genusvetenskapen.

Men vad vet jag. Om jag inte anstränger mig ganska mycket liknar mitt hår Supersurasunksaras (Supersnällasilversaras onda alter egos) frisyr.

Nej tack, SVT, jag lyssnar hellre på SR:s julkalender om monsteragenten Nelly Rapp. Den är spännande, perfekt ljudsatt både med effekter och stämningsmusik och med ett stall klart lysande skådespelare.