Under 1990-talet planerade många i övrigt helt balanserade personer att hoppa från lyftkranar i Göteborg eller broar i Australien med en tjock gummisnodd runt foten. 2000-talets motsvarighet var att anmäla sig till en grundkurs i stå-upp-komik.

Den Umeåbaserade humorgruppen Klungan gör en sorts humor som inte har mycket gemensamt med vår tids dra-ner-ett-par-garv-komik på tema jordnötspåsar på flygplan eller det här med att tjejer och killar är så olika. Klungan gör karaktärsdriven humor, så har det varit i deras P3-show Mammas nya kille och barnserien för både TV och radio om Dafo och hans vänner. Så är det också i nya SVT-serien Ingen bor i skogen, vars andra avsnitt sändes i måndags. Men även om det bygger på roliga gubbar kan Klungan inte anklagas för att göra det lätt för sig. Med sin oflirtiga humor hoppar de snarare bungyjump, fast utan gummisnodd runt foten.

Det är den centraleuropeiskt besatta nycirkusartisten Katla. Det är skrotsamlaren som menar att om det inte passar är det bara att göra slut på sig. Jens Persson har utseendet för sig, även i kalsongläge, och bygger hemmabio på sin egentid. Exgothen Mikal (observera stavningen) försöker sudda ut sitt mänskliga medvetande för att kunna förverkliga sin dröm: att bli uppfostrad i en djurfamilj. Helst lodjur. Och så är det den piffiga Agneta med personliga glasögon och nylonstrumpbyxor under knälånga jeansshorts med sprund.

De emellanåt rätt svårälskade och odirekta figurerna rör sig i ett teatralt sceneri bestående av nio olika rum som sinsemellan inte har någon rimlig beröringspunkt. Påminner mer om Roy Andersson än Svensson, Svensson. Utan transportsträckor kikar de in hos varandra, hamnar i samma rum, talas vid utan att det egentligen finns någon tydlig relation. Märkvärdigt nog fungerar det väldigt bra.

Svensk humor är så dissekerad och utredd att det snart skrivs läroböcker för högstadiet i ämnet, men i dem kommer Klungan åtminstone att få ett eget kapitel. Egensinnigt, konsekvent genomfört och utan att någonstans fjäska för publik som tycker att humor ska vara igenkänning, politik eller tvångsblasfemi.

Framför allt är Ingen bor i skogen lika surt och tvärt och rart som sina gubbar. Klungan vågar sig på något så ovanligt och modigt som att vara tråkiga ibland. Det är lite för långt draget, lite för skevt, lite för könstigt, därmed fantastiskt. Den som inte hittar sina egna drag i figurerna som inte bor i skogen har inte stirrat sig själv i vitögat tillräckligt länge.