Solsidan på TV4 är rolig. Komediserien har hyllats unisont och tittarsiffrorna är hyggliga. I fredags såg nästan 1,2 miljoner när Johan Rheborg fick håravfallsnoja. Det är en ordentlig nedgång från premiäravsnittet som lockade drygt 1,8 miljoner, enligt MMS. Faktum är att för varje avsnitt har tittarantalet minskat vilket är fullständigt obegripligt eftersom Solsidan är en av de få svenska situationskomedier som fungerar.
Genren är urgammal och särskilt amerikanerna och britterna har gång på gång lyckats få ihop 20-25-minutersavsnitt som är blixtsnabbt klippta med skämt var tionde sekund så att man nästan börjar skratta av ren utmattning, även om det inte är roligt.
Och skulle tittarna missa att skratta så lägger ju många serier på skratt i bakgrunden, vilket gör att man ibland skrattar åt skratten och inte alls åt själva handlingen. De allra bästa serierna håller för att ses om, gärna hur många gånger som helst. Pang i bygget var en sådan serie innan alla tv-kanalerna visade den på en och samma gång.
Alla älskar Raymond är en av de största framgångarna i amerikansk sitcom-historia som visas på TV3 mer eller mindre året om trots att bara 30000 per avsnitt orkar bänka sig för att se Raymond, Debra, Robert, Marie och Frank kasta giftpilar på varandra. Fullständigt obegripligt att serien lockar så få.
Den blir nämligen roligare ju fler gånger man tittar på den galna familjen som kan liknas vid en neurotisk geléklump. Det räcker med att en rollfigur bara nuddar klumpen så får det återverkningar överallt. Någon får utbrott, en annan ljuger och alla vill bara vara ifred.
Men den springande punkten är att det aldrig blir lugnt och harmoniskt. Det är mannen på hustrun på svärmor på barnen på morfar i all evinnerlighet. Och de små vardagliga bekymren gör att jag blir utmattad av skratt.
Solsidan utspelas visserligen i Saltsjöbaden och vardagsaktiviteterna kanske är dyrare. Men i princip bygger manuset på samma knepiga relationer och brist på kommunikation mellan människor. Här skildras allt från parmiddagarnas gissel och barnvagnsköp till håravfall, impotens och odrägliga grannar.
Josephine Bornebusch som Mickan behöver bara höja på ett ögonbryn så är hennes man Fredrik (Johan Rheborg) förintad. Henrik Dorsins skildring av Ove, grannen från helvetet, är mästerlig. Utbrottet som Alex (Felix Herngren) får för att Ove tränger sig på är sanslöst kul. Från ingenting till en veritabel slakt av hela hans person på en minut blankt.
Tempot är högt, skämten många, parallellhandlingarna alldeles lagom och skådespelare levererar exakt i tid. Ofta är det pinsamt men det når aldrig The Office-genrens generande ”jag vill inte se de här”-skämten, vilket är oerhört befriande. Inte sedan Mäklarna med Kjell Bergqvist och Cecilia Frode visades på SVT 2006 har jag skrattat så mycket åt svensk komik. Nu är det Mia Skäringer, Felix Herngren, Johan Rheborg och Josephine Bornebusch som räddar fredagskvällarna.
