KRAKOW
Han är science fictionlitteraturens mästare. Hans böcker har översatts till 41 språk och har sålt i 27 miljoner exemplar. Men själv tycker Stanislaw Lem numera att science fiction bara är trams.
- Verklighetsflykt, fräser han och dömer ut allt vad Star Trek och moderna rymdsagor heter.
Användbart är det på sin höjd som ett slags sömnmedel.
- Jag är en gammal man som ibland har svårt att somna. Då slår jag på tv-apparaten och försöker domna bort framför en av dessa idiotiska rymdfilmer, säger han och muttrar något om att mänskligheten håller på att fördummas.

Stanislaw Lem bor i ett kråkslott i utkanten av Krakow. En smal och knarrande trappa leder upp till det soldränkta biblioteket på andra våningen.
- Ska se om vi kan hitta en stol, säger han och ser sig förtvivlat omkring. Till slut ber han mig lyfta undan en trave böcker från en djup fåtölj.

I soffan har han deponerat buntar av New York Times, Frankfurter Allgemeine Zeitung och Neue Zürcher Zeitung. På bordet Newsweek, Spiegel och polska Polytika.
- Realiteten, säger Stanislaw Lem och pekar mot tidningshögarna, överträffar allt vad science fiction har att erbjuda.
Terrorattacken mot USA den 11 september var för Stanislaw Lem en vattendelare. I den nya tidens oberäkneliga och ostrukturerade värld finns ingen säkerhet.
- Man vet inte var fienden står. Man kan bara ana. Och det skapar ständig osäkerhet, misstänksamhet och en avgrundsdjup rädsla av ett slag som inte funnits tidigare.
- Det är som om världen hade förlorat sin oskuld, säger han och varnar för politiker som förenklar och försöker dela in världen i svart och vitt.

Känslan av inte förstå, att vara i händerna på något lika mäktigt som anonymt, genomsyrar även Stanislaw Lems mest kända science fictionbok ”Solaris” som han skrev redan 1961.
Huvudpersonen i boken är ”astropsykologen” Kelvin som kallas till rymdstationen Prometheus för att reda ut oförklarliga fenomen. När han anländer upptäcker han att en av besättningsmedlemmarna har begått självmord, en annan tycks ha blivit vansinnig medan kaptenen har låst in sig på sitt rum och vägrar att besvara frågor.

När Kelvin vaknar nästa morgon är han inte ensam i rummet. Vid sin sida har han sin hustru som begick självmord för flera år sedan. Hon är en av dessa imaginära varelser som besättningen kallar ”besökare” och som är produkter av undertryckta fantasier, dåligt samvete och emotionella trauma.
Läsaren förstår efter hand att fantasifostren skickas av planeten Solaris, denna märkliga himmelskropp som rymdstationen har i uppdrag att observera. Planetens skimrande och böljande hav, som förblivit en gåta för generationer av forskare, framstår allt mer som en form av främmande intelligens med oanade krafter. Oklart förblir vad den har för avsikter - om ens sådana finns.

Den ryske regissören Andrej Tarkovskij gjorde film av ”Solaris” för 30 år sedan. Filmen fick 1972 juryns specialpris i Cannes och beskrevs som ”den mest intelligenta och insiktsfulla science fiction-filmen någonsin”. Tarkovskijs dystra scener och meditativa filmspråk gjorde att Solaris blev en klassiker och en kultfilm för sf-fantaster.
Steven Soderberghs nya filmatisering är en mer lättfotad och tillgänglig version. Med 98 minuter är den inte bara mycket kortare än Tarkovskijs jättelika verk. Den fokuserar också mer på kärlekshistorien mellan Kelvin och hustrun.
När Soderbergh skulle sälja in projektet hos filmproducenten James Cameron som ägde rättigheterna till ”Solaris” beskrev han det som en blandning av ”Sista Tangon i Paris” med dess utförliga sexscener och Stanley Kubricks rymdepos ”2001”.
- Jag har inte sett filmen och inte läst manuskriptet. Det enda jag med säkerhet kan säga är att boken inte handlar om erotiska problem i världsrymden, fnyser Stanislaw Lem. Hade jag velat skriva en kärlekshistoria hade jag knappast kallat den Solaris.

När Lem skrev ”Solaris” för över fyrtio år sedan var han fascinerad av cybernetik och artificiell intelligens. Avsikten med boken, har han senare sagt, var att skapa en vision av hur mänskligheten möter något eller någon som med säkerhet existerar men som inte kan begripas med mänskligt tänkande.
Under hela sitt skapande har Lem engagerat sig i naturvetenskapliga frågor. Han föddes 1921 i dåvarande polska staden Llow, numera ukrainska Lvov, som son till en förmögen läkare. Redan som barn hade han en intelligenskvot på 180 och utnämndes officiellt till ”Södra Polens mest intelligenta barn”.
Lem studerade medicin och tvångsförflyttades 1946 till Krakow sedan Polen efter kriget fått ge upp sina områden i öst. Som 25-åring debuterade han med novellen ”En människa från Mars” som 1946 publicerades i tidskriften ”Nowy Swiat Przygod”, Nya världens äventyr.

Mellan 1947 och 1950 medverkade Lem regelbundet i tidskriften ”Zycie Nauki”, Vetenskapens värld. 1951 kom hans första bok ut (”Astronauterna”) men det var först i slutet av femtiotalet som han började skriva skönlitteratur för brinnande livet. I rask följd färdigställde han några av sina mest kända romaner, bland annat ”Dialogerna” (1957), ”Stjärndagböckerna” (1957), ”Solaris” (1961) och ”Cyberiaden” (1965).
Vid sidan av romaner publicerade Lem populärvetenskapliga uppsatser och gav 1964 ut ”Summa Technologiae”, en samling vetenskapsfilosofiska essäer som han betraktar som sitt huvudverk men som togs emot med bedövande tystnad.
Sedan 1988 har Lem inte skrivit en enda rad skönlitteratur. Däremot publicerade han för två år sedan nya essäer i boken ”Riskanta koncept”, som är en uppföljning av ”Summa Technologiae” och en svidande vidräkning med bioteknikens, genetikens och de virtuella nätverkens förmenta välsignelser.

Lem har sedan 1960-talet, då han fortfarande var fascinerad av allt från robotar till utomjordiska upptäcktsfärder, blivit mer skeptisk. Själv betecknar han sig som en blandning av optimist och pessimist, en ”optimessist”, som för länge sedan har slutat att hoppas på att vetenskapen ska lösa mänsklighetens problem.
I stället, säger han, uppstår ständigt nya problem och nya moraliska dilemma. Nu har vetenskapsmännen dechiffrerat generna. Men hur ska man hantera dessa oceaner av data? Och ska det vara tillåtet att ta ut patent på fragment av arvgodset?
- Mänskligheten är på väg mot en obegränsad frihet. Och det fyller oss med fasa, konstaterar Lem och låter blicken svepa genom biblioteket och ut genom fönstret.
Sedan säger han hastigt farväl. En doft av polska kålrullader smyger sig upp för trappan. Nere i köket slamrar kastruller.