Värmen klibbar, men skådespelaren Jonas Kruse har en passande klädsel: vit toga och sandaler. Möjligtvis är lösskägget inte ultimat. Han tar små balettsteg i sina bruna skinnsandaler och svävar runt i gröngräset. Här i Galärparken på Djurgården i Stockholm framför han i helgen Det omätbara, med urpremiär igår. Filosofer och nationalekonomer som David Hume, Ernst Fehr och Max Weber kommer att nämnas.

Pjäsen är en fristående fortsättning på Det osynliga, som hade urpremiär 2007 och sedan dess har spelats runt om i Norden över hundra gånger. Samma trio är med nu: Jacob Hirdwall som manusförfattare, Jonas Kruse som skådespelare och Richard Turpin som regissör.

I Det osynliga var kritiken mot mediernas kommersialisering i fokus.

–Det osynliga innehöll knappt några tvärsäkra formuleringar, vi tillät oss att ställa öppna frågor och spekulera. Det försöker vi göra även i Det omätbara, säger Jacob Hirdwall.

Den nervöse föredragshållaren, en dramaturg, från Det osynliga återkommer i Det omätbara. Den här gången anländer han alltså i den grekiske filosofen Sokrates gestalt, med ambitionen att spela upp bitar ur Sokrates försvarstal av Platon.

–Sokrates talar ju mycket om sanningen. Föredragshållaren utvecklar det och ifrågasätter vad sanningen är idag och vem som bryr sig om den. Han undrar också hur det går med sanningens apostlar och pratar bland annat om Roberto Saviano och citerar ur Harold Pinters Nobelpristal om sanningen. Han funderar på hur hans egen sanning ser ut och om någon orkar lyssna på den. Han undrar om han får ta 50 minuter av publikens tid utan att bli kallad elitist, naiv eller idiot, berättar Jacob Hirdwall.

Brandtalet handlar om att vi lever i allt mer individualiserat samhälle, men att det finns mycket som individen inte kan lösa själv. Richard Turpin kallar det ett ”agitationsstycke för gemenskap”.

–Vi försöker lyfta frågan vad som har hänt med ”vi” och ”oss”, sammanfattar han och fortsätter:

–Det här är egentligen stoff till fyra debattartiklar. Men eftersom det är krig om det offentliga utrymmet och svårt att få saker publicerade prövar vi att använda oss av det talade ordet från en scen istället.

De vill, som titeln antyder, undersöka ”det omätbara”, som de definierar som solidaritet, gemenskap, engagemang utan egen ekonomisk vinning, goda samtal, kultur... Jacob Hirdwall påpekar att man pratar mycket om materiell infrastruktur, som vägar och annat, men tycker att man borde diskutera andlig infrastruktur också, den som handlar om kommunikationsvägar mellan människor.

–Men inga nationalekonomer verkar lyckas utarbeta några modeller för hur man mäter det. Personen i Det omätbara undrar varför man inte kan mäta immateriella värden och varför man ser sådant som kultur och den andliga infrastrukturen som en kostnad medan bygget av en motorväg alltid är en investering.

–Det finns bara en måttstock idag och det är pengar, säger Richard Turpin.

–Nu för tiden kan man snarare fråga ”Är du mätbar, lille vän?” än ”Är du lönsam?”, tillägger Jonas Kruse.

De tycker att pjäsen – som apropå lönsamhet även handlar om kulturarbetares villkor – lämpar sig att visa inför höstens riksdagsval, de hoppas att de kan bidra till att valrörelsen handlar mer om ideologi. Lite oro i gräset blir det däremot när jag undrar hur de gör för att det inte ska bli plakatteater. Vad är plakatteater egentligen? ifrågasätter de.

–Plakatteater idag skulle väl vara teater som tvärsäkert säger ”Så här är det”? Vi vill skapa en mer diskuterande teaterform. Det är inte min avsikt att på något brechtianskt sätt trycka upp pekpinnar i ansiktet på folk. Däremot vill jag spetsa till funderingar. Publiken får själv avgöra om det finns några argument som är intressanta att fundera på, säger Jacob Hirdwall.

De hoppas hur som helst att föredragshållaren är en man som publiken kan ta till sig. Han är inte van att prata inför en grupp, men gör det ändå eftersom han tycker att det han pratar om är så viktigt.

–Han har en massa fel och brister och det är nog det som gör att folk orkar lyssna. Han kommer av sig och glömmer bort vad han ska säga, säger Jonas Kruse.

–Det här är en föreställning som är full med humor, hjärta och pumpande kärlek. Det är sommarteater, men med lite tuggmotstånd.