Genom tv-jobbet har Lasse Bengtsson blivit mindre blyg. Lärt sig samtala med olika sorters människor. "Bäst kommer jag att minnas Glada Hukik-teatern, som jag följt från början. Och Lennart Grebelius, riskkapitalisten som ger ut böcker. Bland annat den som illustrerar slumpen genom att beräkna det genomsnittliga antalet spermier i vanlig sädesuttömning".
Foto: Dan Hansson
Precis före vårt möte öppnar sig himlen, Lasse Bengtsson kommer till Svenska Afghanistankommitténs lokaler på Liljeholmen med cykelhjälmen i handen, högrött ansikte och plaskblöta byxor.
Vi enas om att det är bra träning inför kommande strapatser, de som sannolikt blir värre.
Nyheten att han efter nästan 20 år på TV4 sa upp sig för att bli SAK:s nye informationssamordnare slog ner som en bomb. Flera av hans gamla kolleger chockades och sa så vackra ord om vad han betytt för dem att han blev riktigt skakad. Förutom hedrad, förstås.
–Det var som att läsa sin egen dödsruna. Jag insåg verkligen att något är slut.
Men din tv-tid är väl över?
–Ja, visst. Och då måste man stänga dörren ordentligt.
Det var på försommaren som Lasse Bengtsson såg annonsen om jobbet i Kabul. Sen gick allt fort. Men det är bara en del av sanningen. Den andra är att han i flera år planerat att göra något annat.
–När man närmar sig 60, nästa gång fyller jag 59, har man hunnit få rätt många påminnelser om att livet är ändligt, begränsat. Ja, du vet själv: Människor i ens närhet blir sjuka, dör. Det får en att tänka efter att man kanske inte har så många år att spela på.
Han drar efter andan – och i de blöta långbyxorna, betonar att det också är ett privilegium att få sluta på eget initiativ.
–Ingen annan har behövt säga till mig att nu är det dags att gå. Det är jag själv som fattat beslutet, det är en frihet.
Är det ett problem på tv att folk klamrar sig fast vid sina stolar alltför länge?
–Jag vill inte vara förmäten eller låta grötmyndig. Men jag tror, och nu talar jag inte bara om oss som jobbar på tv-kanaler, att många rent generellt sitter längre än de borde. Hänger sig kvar vid de säkra grejerna. Det gäller också annat i livet.
Att göra något nytt, annorlunda. Det var främsta drivkraften. Men också att göra något med större mening. Lasse Bengtsson säger det med eftertryck, för att i nästa andetag betona att journalistik också är meningsfull och att han känt sig gynnad.
–Det jag talar om är en mening som är lite större, mer oegennyttig.
Har du behov av att vara god?
–Jag tror alla människor vill vara goda. Det gäller bara att hitta rätt tillfällen, vilket inte är så lätt.
Men all godhet är väl inte garanterat osjälvisk eller fri från egennytta?
–Nej, absolut inte. Och jag vill inte framstå som någon Moder Teresa-typ, verkligen inte. För det är jag inte. Snarare är jag en rätt realistisk person. Jag gillar det konkreta, att uträtta sånt som är tydligt, går att ta på. Journalistik kan vara väldigt abstrakt, man vet aldrig vad som fastnar.
Man kan säga att Lasse Bengtsson ligger rätt i tiden. Godhet har blivit en trend.
–Och det är väl jättebra. Hela denna koncentration på individualism som funnits de senaste åren, att man bara ska satsa på sig själv, sin kropp, sin lilla familj och sin heminredning. Man kan bli spyfärdig på alltihop. Herre Gud, finns det inget utanför?
Jo, Afghanistan finns – om vi nu ska rikta kikarsiktet mot hans nya arbetsområde. Om några veckor, när visumet är klart, sätter Lasse Bengtsson sig på planet till det han själv definierar som världens mest spännande men också svåraste land. Istället för småputtriga lördagsintervjuer i TV4 blir det nu hans uppgift att sprida information om Svenska Afghanistankommitténs arbete – hem till Sverige. Där vi, nu låter han uppriktigt upprörd, är förvånansvärt okunniga om det fantastiska arbete som kommittén gjort för det afghanska folket. I 30 år. Genom att, bland mycket annat, driva sjukhus och några av landets bästa skolor.
Vad visste du själv?
–Jag har alltid varit intresserad av utrikespolitik. Även om jag aldrig, det var mina svagheter när jag sökte jobbet, varit i Afghanistan eller arbetat med bistånd. Nu hoppas jag kunna tillföra något utifrån, en annan blick. Förutom min entusiasm.
Frågan om Sverige ska ha soldater i landet, och i så fall hur länge, måste ställas. Lasse Bengtsson vet, han är själv journalist. Ändå skruvar han på sig, kikar över axeln för att se om någon av hans nya kolleger står inom hörhåll. Sen säger han, försiktigt, att så vitt han förstått håller sig Svenska Afghanistankommittén neutral till om svensk trupp ska delta i fredsbevarande uppgifter i landet. Enligt ett officiellt uttalande från det senaste årsmötet.
–Man har alltid inriktat sig på vad som är bäst för det afghanska folket, inte för någon regering, för FN eller EU.
Kan du från och med nu ha en privat åsikt om kriget i Afghanistan?
–Jag kan i varje fall inte braska på hur som helst eftersom jag är del av en medlemsorganisation, måste fungera som lagspelare. De stora frågorna, om talibaner och truppnärvaro, får kommitténs ordförande och generalsekreterare svara för.
Han börjar med ett halvårs provtjänstgöring men räknar med att stanna kvar i Kabul i två år. Minst. Än vet han inte, förstås, hur detta nya liv blir. Det han vet är att han kommer att bo tillsammans med andra kolleger bakom en hög, taggtrådsförsedd mur. Med tillåtelse att gå ensam bara tvärs över gatan till närmaste snabbköp.
–Annars måste jag ha eskort. Klockan sju varje morgon går en transport till kontoret, klockan 16 går den hem igen. När jag inte är ute och reser, vilket jag också kommer att vara.
Det låter som om det kan bli rätt ensamt?
–Vi får väl se. Jag har mycket att sätta mig in i, vill verkligen lära mig hur allt fungerar. Sen får jag väl baka, sätta en surdeg som jag brukar här hemma. Jag får ta med en väska med torrjäst och bacon, det finns visst inte där heller. Sen älskar jag att läsa. Förmodligen köper jag en läsplatta, för att slippa ta med ett helt bibliotek.
Det är några år sedan Lasse Bengtsson skilde sig, ett uppbrott som han helst håller utanför offentligheten. Men så mycket kan han medge som att det varit svårare att ta detta nya jobb om han varit gift.
–Genom skilsmässan har jag också blivit bättre på att ta hand om mig själv. Jag är en social person, har alltid varit. Men idag klarar jag bättre att vara ensam.
Det nya jobbet innebär en klar lönesänkning. Samtidigt får han en extra, hemlig, ersättning från TV4 eftersom han slutade med avgångsvederlag.
–Fast det är väl inte så mycket att skriva om….
Du hade alltså bestämt att sluta innan du såg annonsen om det nya jobbet?
–Ja, så kan man säga. Sen visste jag inte om jag skulle få det. Jag hade kunnat bli arbetslös – och jag kan bli arbetslös i framtiden.
Att det skulle finnas en schism mellan honom och TV4 avvisar han bestämt. Nej, nej, det stämmer inte.
–Däremot har jag under de senaste åren frågat mig om journalistikens bästa tid är över. Jag är bekymrad över att andra distributionsformer tar över, är rädd att journalistiken blir beroende av olika ekonomiska krafter och aktörer, helt enkelt att dess oberoende ställning hotas. Jag är glad att jag fick vara med så länge man fick göra program utan att behöva snegla på hur de skulle betalas.
Ändå har du jobbat på TV4, hade du inte passat bättre på SVT?
–Alla medier, också tidningar, måste finansieras. Men risken är att finansieringen smyger sig in för långt. Jag vill inte framstå som gnällig men vi måste värna om den oberoende journalistiken.
Du är kanske mer gammal än gnällig?
–Visst, det är säkert en generationsfråga. Men i så fall har jag gjort mitt. Nu får jag själv säga att andra kanske ska ta över.
Han åker till ett av världens farligaste länder. Med i bagaget finns inte bara torrjästen och baconpaketen, där finns också vetskapen om allt som kan hända.
Hur rädd är han? Han kan inte svara, vet inte hur farligt jobbet är. Bara att det behövts tid i sommar att lugna hans gamla mamma i Leksand.
–Den bästa livförsäkringen är att tillhöra en organisation som har den allra bästa kontakten med verkligheten och lokalbefolkningen. Det är Svenska Afghanistankommitténs styrka. Man har varit där så länge, är så respekterade.
Motsatsen, han säger det med nytänd upprördhet, finns i den danska dokumentärfilmen Armadillo som följer några av de danska soldaternas liv vid fronten.
–Det som slog mig mest var den fruktansvärda bristen på kontakt mellan militären och lokalbefolkningen. Barnen som sa till soldaterna: Åk hem. Har ni inga hem?
Som journalist har Lasse Bengtsson inte bara suttit tillbakalutad i en studiosoffa. Han har också, vilket han betonar flera gånger, rest mycket. Bland annat varit Dagens Ekos USA-korrespondent under fyra år. Men också utrikesreporter på TV4.
–Jag kom till TV4 hösten 1991 och ett av de första uppdragen var att åka till Bosnien, följa flyktingströmmarna där. Tack vare en ivrig tolk hamnade vi direkt vid fronten. Så rädd har jag aldrig varit i hela mitt liv. Hela stan brann efter en granatattack, vi fick kasta oss ner i ett skyddsrum och sen köra därifrån i 240 på en grusväg genom det enda hål som fanns in till stan. Det var det jävligaste jag varit med om. Efteråt var jag helt stel, som om kroppen stannat. Det enda som gällde var ett järn i hotellbaren.
Framför tv-kameran har han varit stadig som en stubbe vid Siljan, i skogarna som han älskar. Understundom har han gjort riktiga kap. Som när han, bara han, fick en intervju med Agnetha Fältskog. Han myser vid minnet, jo, jo, och det var han som fick intervjua Mattias Flink också.
Nu har tv-kameran slocknat.
Hur ska du bli uppmärksammad och bekräftad i Kabul?
–Det är nog det minsta bekymret. Jag känner mig totalt färdigbekräftad. Tv-världen har egendomligheter för sig med människor. Nu mot slutet har jag känt en rejäl och tilltagande trötthet gentemot mig själv.
Om det betyder att Lasse Bengtsson aldrig mer återvänder till en tv-studio? Nja, det har han aldrig sagt. Snarare är han så gammal och rutinerad att han vet att ingenting kan uteslutas. Inte heller garanteras.
Och efter Kabul, blir det inte svårt att komma hem igen?
–Du, så långt har jag inte tänkt. I värsta fall får jag väl flytta från Lilla till Stora Essingen….
Byxorna har torkat, regnet upphört. Lasse Bengtsson ska cykla hem, njuta av varje tramptag precis som han i somras njöt av att plocka hallon och kantareller.
–Det är de minnena jag får ta fram i Kabul. Eller när jag under politikerveckan gick rakt ut i ett vallmofält på Gotland, stod där stilla och tänkte: Här behöver ingen vara rädd.
