Fönstren är övertäckta med ett matt filter som släpper igenom ljus från lampor på utsidan för att skapa känslan av naturligt dagsljus. Över sorl och bestickgnissel konverserar skådespelerskorna Maria Lundqvist och Birgitta Sundberg.
- Jättebra! Tack så mycket, fint, fint, säger regissören Ruben Östlund och avslutar tagningen. Han går fram till skådespelarna, pratar igenom scenen och diskuterar entusiastiskt detaljer några minuter.
- Vi kör igen, säger han och klappar i händerna.
När Ruben Östlunds debutfilm Gitarrmongot hade premiär 2004 väckte den stor uppmärksamhet. Här var en svensk film där vardagliga händelser i realtid - ungdomar som hänger upp en cykel i en lyktstolpe, en pojke som spelar gitarr på gatan - avlöste varandra i långa scener utan tydlig inbördes handling.
Kritikerkåren delades i två läger: De som tyckte att det var en enastående debut ("The Guitar Mongoloid has all the makings of a cult classic" skrev branschtidningen Variety) och de som var mer tveksamma ("Dolda kameran utan humor" skrev Aftonbladet). Hyllningarna handlade om Ruben Ötslunds bildspråk, sågningarna om avsaknaden av en historia.

När jag besöker inspelningen i Lilla Edet är det tydligt att bilden står i centrum även i Ruben Östlunds kommande film De ofrivilliga. Titeln syftar på relationen mellan gruppen och individen. Den som har sett hans kortfilm Scen nr: 6882 ur mitt liv, där en ung man hoppar från en bro för att imponera på sina vänner, vet vad det handlar om.
De ofrivilliga utgår från fem avgörande ögonblick i liknande händelser som presenteras i episoder utan en början eller ett slut. Den del som spelas in i Lilla Edet handlar om hur något trivialt går sönder och stunden att be om ursäkt snabbt passerar.
- Det är som med statssekreteraren Lars Danielsson, förklarar Ruben Östlund i en lunchpaus. Vi hade inspirationsbilder av honom på kontoret, för han såg verkligen ut som om han målat in sig i ett hörn. Jag tycker att det beteendet avspeglas i små ögonblick och det är dessa jag letar efter.
I monitorn ser jag en tablåbild utan tydligt fokus på någon enskild karaktär; det är aldrig närgångna inklippsbilder på folk i Östlunds filmer.
- Presenterar jag en av individerna så åsiktsladdar jag den personens känslor och lägger värderingar på bilderna, förklarar han. Det måste finnas utrymme för osäkerhet i en bild för att man skall behålla spänningen i den.

Både Ruben Östlund och hans producent Erik Hemmendorff har gjort sig kända som kritiker av hur det svenska filmstödet är utformat. Inte minst att manuset är så viktigt. "Manuset" till De ofrivilliga är ett synopsis på en sida. Det var på det som produktionsbolaget Plattform fick utvecklingsstöd. Produktionsstöd fick de efter att ha visat upp den första episoden, som spelades in i somras.
- Uppfattningen att man måste ha ett manus när man kommer till SFI präglar hur folk tänker när de skapar film. När jag ser en scen, då ser jag ju vad regissören har för idé och att han eller hon kan genomföra den. Läser man på pappret är det alltid osäkert hur det kommer att bli.

För att göra Gitarrmongot startade Östlund Plattform 2001. Filmen samproducerades med bolaget Hinden som drivs av Kalle Boman. Han var lärare vid Göteborgs filmskola och mentor åt Erik Hemmendorff och Ruben Östlund.
- När man gick i skolan så fick man uppfattningen att formen för hur film skulle produceras var fast och att det inte fanns några avarter, säger Erik Hemmendorff när jag träffar honom på Plattforms kontor i Göteborgsstadsdelen Kungshöjden.
- Men Kalle var tydlig med att produktionen skulle passa regissörens arbetsmetod och filmens uttryck, och med Gitarrmongot förstod vi hur viktigt detta var för slutresultatet.
För att passa Ruben Östlunds arbetssätt spelas därför De ofrivilliga in under lång tid.
- För det mesta när man jobbar med film så är det viss tid avsatt till exempelvis klippning, förklarar Erik Hemmendorff. Hinner man då inte klippa exakt som man vill så måste man gå vidare och vara nöjd med det man fått. Så vill inte vi jobba. För oss är det viktigt att vi har lagt ner jobb tills det blir precis så som vi har tänkt, så att vi vet att vi gjort vårt bästa. Då blir man mer autonom i förhållande till vad andra tycker.

Under inspelningen av den nya filmen gör Ruben Östlund bara en scen om dagen. Efter varje tagning säger han till skådespelarna att ta bort eller lägga till; göra mindre av det han inte gillar och mer av något annat.
- I början känns det lite plumpt med alla omtagningar, men när saker väl faller på plats så känner man att, "Ja! - det blir bra". Det brukar ta ungefär 20 tagningar.
I Lilla Edet drar man över flera timmar. Men ingen klagar. Maria Lundqvist, filmens enda kända skådespelare (Ruben Östlund arbetar ogärna med kända ansikten) är tvärtom entusiastisk.
- Varje tagning är ju en helhetsbild, så Ruben har fullständig överblick: på koreografi, dramaturgi allt. Och han är oerhört noggrann.
Eftersom inga klipp görs i scenerna repeterar de mycket, ibland mellan flera tagningar.
- Det är ovanligt för en film- regissör, nästan lite som teater, säger Maria och tillägger sedan att, nej, han är en alldeles egen sort, Ruben.
- Jag har aldrig sett någon göra film som han gör, säger hon.
Jag ringer upp dagen efter inspelningsbesöket och frågar hur det gick. Man hade ju tänkt packa ihop tidigt på eftermiddagen.
- Jo, nä säger Ruben Östlund, Jag blev inte riktigt nöjd, så det blev 43 tagningar. Vi höll på till halv två på natten.