Med ett vattenglas i handen skrider hon långsamt mot oss, till sin uppenbarelse väldigt lik en medeltida målning.
–Hej, ursäkta att jag är sen, säger hon med mörk röst, ställer glaset på bordet och meddelar att hon måste besöka damernas.
Försenad, visst. 45 minuter. Det är en av hennes svagheter, det där med att missa tider, har vi hört.
I hennes frånvaro hämtar servitören in ett fat med en bit chokladkaka och en caffè latte. Han tittar på oss, lite förvirrat.
–Det är till personen. Är ni här med henne, undrar han.
–Vilken person?
–Hon med frisyren. Personen.
Han säger inte hennes namn.
Hon heter Sofi Oksanen.
Den 31-åriga finsk-estniskan tog hem alla de mest prominenta litteraturpriserna i Finland i fjol och början av detta år. Kritikerrosade romanen Puhdistus blev den första bok som belönats med både Finlandia- och Runebergspriset. Dessutom är det bara dagar kvar till publiceringen av den artikelsamling om Estlands smärtsamma historia, som hon gjort tillsammans med kollegan Imbi Paju.
–Det har varit intressant att arbeta med andras texter, men jag har haft alltför lite tid, säger hon om boken som kommer ut den 23 mars.
I den finns texter av Oksanen själv, men också av kända namn som Pulitzerbelönade amerikanskan Anne Applebaum och engelske journalisten Edward Lucas.
Temat är det sovjetiska lägersystemet Gulag. Oksanen är förundrad över hur undermålig Gulaglitteraturen är jämfört med Förintelselitteraturen, trots att det i Finland finns fler familjer och släkter som mist anhöriga i Gulag än i nazitidens koncentrationsläger.
–Jag är glad över den här boken och hoppas förstås att den ska väcka så mycket intresse att den översätts till flera språk, kanske också svenska.
Hennes debutroman Stalins kossor och tvåan Baby Jane finns redan på svenska.
Puhdistus, som betyder rening och som kommer på svenska nästa år, utspelar sig i Estland växelvis under 30–60-talet och 80–90-talet. Romanen har lovordats som en stark, kompromisslös, gripande och grym skildring där den åldrande Aliide Truu blir symbolen för sexuellt våld och förtryck mot kvinnor.
–Då jag läste in mig på sexuellt våld i krigs- och undantagstillstånd blev jag rasande, och frustrerad. Det går årtionden utan att någon får ordning på detta.
Trots att handlingen är placerad i hennes mammas hemland vill hon peka på allmänna företeelser, på hur förnedringen av civila är en systematisk del av krigföringen. Alla minns fortfarande massvåldtäkterna i Bosnien, som bland annat Slavenka Drakulic skrivit om.
–Det sovjetiska arvet i Estland är förtegenhet och en kultur med dubbla budskap. Å andra sidan var tjallare en del av verkligheten. I totalitära stater förtrycks människor med alla medel, också sexuellt våld. Tystnad som härrör sig ur rädsla och skam leder till att man inte kan komma vidare från sitt förflutna.
Flickan från Jyväskylä känner starkt för sin estniska mammas land. Från sitt tvåspråkiga hem har hon också fått med sig ett sunt förnuft som verkar svårt att rubba. Att hon till exempel som första författare fått både Finlandia- och Runebergspriset för samma bok tar hon med ro.
–Jag är glad förstås, särskilt eftersom jag är så ung.
Hon vill inte vidkännas att uppståndelsen blivit större efter Finlandiapriset.
–Mediecirkusen kom i gång redan efter min första bok och den har väl mer eller mindre fortsatt efter det. Författarskapet är ett offentligt yrke. Det ska man vara medveten om då man ger sig in i det här.
Men offentligheten handlade länge om hennes yttre, hennes stil och bisexualitet.
Hon orkar inte längre bli upprörd över hur hennes svart-lila hårman, kraftigt rosa smink och gothstil analyseras i samma andetag som hennes arbete.
–Jag tycker bara det är intressant hur olika offentligheten ser ut för män och kvinnor. Vem bryr sig om en manlig författares stil? Ingen. Men däremot bryr man sig om min frisyr som ju inte har ett dyft att göra med vad jag skriver.
Efter Finlandiapriset har medievinklingen ändå ändrats. Det är som om Finland nu äntligen insett att bakom det uppseendeväckande skalet finns en djup författare, som bara 31 år gammal redan anses ha skrivit ett verk som kommer att bli en klassiker i finsk litteraturhistoria.
Ett resultat av det är att hon i olika intervjuer tillfrågas om allting från Estlands historia, dagens Ryssland, jämställdhet och familjevåld till vad hon egentligen representerar, sina misslyckade litteraturstudier och sin bulimi.
Det finns få frågor som inte får svar.
–Den politiska retoriken kring Ryssland irriterar mig. Den är som en kvarleva från en svunnen tid när man inte vågar säga som det är. Till exempel att det som pågår i Kreml inte har någon förankring i ett demokratiskt samhälle.
Hon är inte främmande för att tala om sig själv. Men hon biter ifrån då någon får för sig att hennes stil är ämnad att väcka uppmärksamhet och då hennes yttre börjar ta större plats än saken.
Som för två år sedan då en äldre riksdagsman, medlem i jämställdhetsutskottet, tafsade på henne under en krogkväll och hon gick ut på nationell tv med det. Resultatet blev en offentlighetskarusell, som hon än idag kan bli ilsken över.
–Då hans ord ställdes mot mina ansågs han automatiskt vara mer trovärdig än jag, för att jag är ung kvinna och för att jag ser ut som jag gör. Fast efter den här saken har jag fått vara i fred från kladdare, säger hon med ett snett leende.
Manliga maktstrukturer har Sofi Oksanen, erkänd feminist, alltid mycket att säga om.
–Finland är inte jämställt. Se bara på statistiken för familjevåld. Vi toppar listan över länder där det begås mest våld mot kvinnor. Det är ett faktum som varit känt länge men ändå händer ingenting därför att beslutsfattarna inte har intresse av att något ska hända. Det finns duktiga kvinnor i riksdagen, men ser man på gubbväldet som ändå styr så förstår man ju varför det inte införs nya lagar med skärpta straff för både våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.
Hon vägrar böja sig inför förväntningarna som skruvats upp efter att hon i bok efter bok gjort bättre och bättre ifrån sig.
–Det är klart att en författare kan stirra mot förväntningarnas horisont och känna press på sig. Men det är osunt. Mitt jobb är att skriva, jag kan inte jobba med läsarnas förväntningar i åtanke.
Någon ny bok har hon inte hunnit börja med, än. Det blir kanske till sommaren. Men dagarna, eller egentligen nätterna, fram till det går till att producera andra texter.
–Tillsvidare i Helsingfors, jag trivs bra här. Någon gång skulle det vara roligt att ha bostäder i två länder, men inte just nu. Jag har inte tid att resa.
