Sofi Oksanen är ett litterärt geni. Och de senaste veckorna har det har pratats mycket och rättmätigt om hur sensationellt bra hennes roman Utrensning är. Att hon fick Nordiska rådets litteraturpris var med andra ord ingen överraskning.

Att utnämna någon som bara 33 år till geni kan synas märkligt, men få författare har med bara tre romaner i bagaget skaffat sig ett så gott anseende som Oksanen. Nordiska rådets prestigefyllda pris är bara en av många litterära utmärkelser som haglat över Oksanen sedan debuten med Stalins kossor 2003. Det internationella genombrottet är redan ett faktum. Utrensning är såld till 28 länder!

Sofi Oksanen skriver en detalj- och doftrik prosa som inte väjer för det mest obehagliga och hon håller sin epik i strama och effektiva tyglar. Utrensning är en mörk skildring av Estlands efterkrigshistoria speglat genom två kvinnoöden. Den är också en bild av hur ett kommunistiskt förtryck förbyts till ett kapitalistiskt. Men framför allt äger romanen den stora litteraturens tidlöshet.

Utrensning är faktiskt en pjäs från början. Finska nationalteatern gästspelade med den på Elverket i Stockholm för två år sedan och recenserades då av SvD:s Sara Granath som fann den ”mycket gripande”.

Estland är ett grannland vars historia vi vet alltför lite om. Det enorma intresset för andra världskriget som syns i litteraturen är oftast fokuserat kring händelserna i de stora europeiska staterna. De baltiska staternas öde befinner sig mer i skymundan. Här kan Oksanens författarskap, som redan innan priset sålde mycket bra i Sverige – hon har via sin mamma rötter i Estland – väcka intresset för ett land som bara ligger en kort båttur bort.

Som pristagare är Sofi Oksanen del av en trend. Herta Müller fick nobelpriset för ett författarskap som uteslutande behandlar olika aspekter av den rumänska efterkrigsdiktaturen, Steve Sem-Sandberg Augustpriset för förintelseskildringen De fattiga i Łódź och nu Oksanen Nordiska rådets pris – alla skriver om det europeiska 1900-talets moraliska och humanitära misslyckande. I deras händer blir romankonsten ett sätt att minnas – ja, en mäktig motkraft mot den historielöshet i vars kölvatten den mänskliga ondskan alltid har en tendens att dyka upp.