Alec Ross gör snabbt en viktig poäng om den arabiska vårens orsaker.

– När folk kallar det för Facebook- eller Twitterrevolutioner är det fel. Det är inte de sociala medierna som fått folk att göra uppror. Det är missnöje med de styrande familjerna, frustration över korruption och bristande ekonomiska möjligheter och brist på demokratiskt deltagande som är kärnan i de här revolutionerna, inte sociala medier.

För att komma från en person som ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt att göra världen till en lite bättre plats med hjälp av informationsteknologi, är det möjligen en förvånansvärt hård avspisning av internets möjlig-heter.

För drygt två år sedan anställdes Alec Ross av USA:s utrikesminister Hillary Clinton som huvudansvarig för att utveckla användningen av ny teknik som en del av diplomatin. I veckan har han varit på kortvisit i Sverige, hitbjuden av en annan internetentu- siast, utrikesminister Carl Bildt, för att föreläsa för Sveriges ambassadörer som så här i slutet av sommaren alla är samlade i Stockholm.

Alec Ross ser betydligt yngre ut än de 40 år han fyller i höst, trots att den diplomatiska klädkoden med kostym och slips segrat över en IT-frälsares normalt mer avslappnade stil. Efter den inledande markeringen, som kanske ska ses som ett uttryck över trötthet på en alltjämt utbredd svartvit syn på den nya teknologin, utvecklar han hur de sociala medierna faktiskt påverkat utvecklingen i Nordafrika.

För det första har de påskyndat rörelsernas framväxt.

– Tidigare demokratirörelser i historien som i Sydafrika och Östeuropa tog många, många år att utveckla. Revolutionerna i norra Afrika påskyndades kraftigt av de relativt öppna plattformar som de sociala medierna erbjuder, säger han.

För det andra har tidigare svaga länkar mellan olika grupper stärkts, menar Alec Ross.

– Skälet till att 57-åriga medlemmar av det Muslimska brödraskapet har stått sida vid sida med 27-åriga europeiskt utbildade digitala hipsters är delvis de kontakter som de ursprungligen gjort på nätet, som sedan fortsatt på gatan.

Den tredje betydelse som Facebook, Twitter och andra sociala medier haft är att berika informationssamhället, så att medborgarna har kunnat få information från fler kanaler än morgontidningar, statskontrollerad tv och imamer. För det fjärde har de möjliggjort ledarlösa rörelser.

– Jag frågade de svenska ambassadörerna om de kunde nämna några ledare i de tunisiska och egyptiska revolutionerna. Bara den egyptiska ambassadören räckte upp handen. Det beror på att ledarskapet har spridits mer, det finns ingen Nelson Mandela eller Václav Havel och ingen traditionell hierarki organiserad eller inspirerad av en karismatisk ledare.

Alec Ross analys gäller händelseförloppen i Tunisien, Egypten och Syrien. Men i det land som just nu är i fokus, Libyen, har de sociala medierna i princip inte haft någon betydelse alls, säger han.

– Informationsmiljön är olika i varje land. I Jemen var det radion som var viktig. I Libyen har medierna inte varit en huvudaktör i konflikten, så informationsteknologins roll i oroligheterna där är minimal. Redan under de första dagarna av revolutionsrörelserna i Tunisien och Egypten stängde Muhammad Gaddafi, Muammar Gaddafis äldste son som var chef för det statliga telebolaget, ner internet. Det är en del av diktatorers verktygslåda numera. Först i måndags kom internet tillbaka i Libyen efter att ha varit helt nere i sex månader.

Hur kan internet och de sociala medierna användas för att bygga upp demokratin när diktatorerna väl störtats?
– Det är en öppen fråga. Jag tror att nätet kan göra mycket för ekonomisk utveckling, men jag är rätt pessimistisk till om det kan föra folk samman politiskt. Det var bra för att hjälpa folk att få ett maktskifte, men ser man på internets roll i styrandet och institutionsbyggandet så tenderar det att ge extrema röster makt och mota bort de mer moderata.

Varför har internet den effekten, att dra fram det extrema?
– Jag låtsas inte vara en expert med alla svar. Men tittar du på USA så ser du att det är nätrotsrörelsen på yttersta vänsterkanten och Tea party-rörelsen på den yttersta högern som fått makt. Det har alltid tenderat att vara rösterna på ytterkanterna som gör bra ifrån sig på internet.

Den stora globala trenden kommande år tror han är att internet leder till en maktförskjutning från regeringar till individer, från stora institutioner till små.

– Vad individerna gör med den makten återstår att se. Man kan exempelvis bygga politiska rörelser mycket snabbare och behöver inte kämpa i 20 år i ett parti för att lansera en politisk kandidatur, säger Alec Ross.

Du jobbar ju själv för en stor politisk institution, är politikerna beredda att släppa ifrån sig makten?
– Nej. Men för mig är det som med gravitationen, det spelar ingen roll hur mycket du gillar eller ogillar den, den finns där. Förskjutningen av makten är inte en fråga om bra eller dåligt. Det är något som händer, och både vanligt folk och regeringar måste vänja sig vid den dynamiken och inte försöka kontrollera nätet.