Midnatt i Paris, Woody Allens 43:e film, var en njutbar mix av det urbana, det romantiska, det pragmatiska och de kulturella referenser som ligger honom så nära och kärt. Som när Owen Wilsons karaktär anförtror sig till Buñuel och Dalí om att han faktiskt och oförklarligt nog har rest hela vägen från 2011 till 1920-talet. ”¿Vadå oförklarligt?” blir surrealistspanjorernas helt rimliga respons. Touché. Sådant är tiptop Woody och ingen annan gör det bättre. Om alls.

Nu avlöses den lyckade Parisresan av en tur till Rom. Vad kan inte Woody Allen göra av en sådan?! Hans kärlek till italiensk film – minst lika ofta omsatt i filmidéer som den till Bergman – har fått utlopp i hans ”variationer” på främst Fellini; 8½ blev till Stardust memories, Julietta och andarna till Alice och La Strada till I dur och moll. Tre av hans absolut bästa, dessutom. Man ska heller inte glömma avsnittet ”Varför har vissa kvinnor svårt att få orgasm?” från episodfilmen Allt du skulle vilja veta om sex, där Allen och Louise Lasser gör en sanslös antonionisk parodi – komplett med ordrik dialog på perfekt inlärd papegojitalienska.

Allen återvänder nu till episodfilmen, i sig en klassisk italiensk genre, och man ser fram emot en allensk uppdatering av pikanta commedia all'italiana-pärlor som Otrogen på italienska eller Boccaccio ’70 (hans ursprungliga titel på Förälskad i Rom var för övrigt ”Bop Decameron”).

Vi serveras fyra vinjetter. Här är Hayley som träffar Michelangelo på Spanska trappan och hennes föräldrar som kommer från USA för att hålla bröllop. Hayleys far Jerry, operaregissör, hör Michelangelos far Giancarlo sjunga ljuvlig Puccini i duschen och smider stora planer med visst trubbel på vägen.

Här är också amerikanska studentparet Jack och Monica som får besök av neurotiska Sally som ganska rejält förvrider huvudet på Jack under liderlig latinsk himmel. Här är smekmånadsparet Milly och Antonio från Pordenone som – och här får vi en variation av Fellinis Den vita shejken – tappar bort varandra och nystar in sig med en fåfäng filmstjärna respektive en prostituerad. Slutligen får vi träffa ordinäre brödvinnaren Leopoldo som plötsligt och oförklarligt blir kändis och vars mest triviala vardagsbestyr följs av lystna paparazzi.

En handplockad internationell ensemble, inklusive Woody själv, finns på plats i Den eviga staden. Med sådana klockrena redskap samt ett gäng tidlösa örhängen som Volare, Arrividerci Roma och Ciribiribin landar Allens 44:e film i ett överburleskt magplask. Han är ju inte alltid tiptop. Bara lite snopet att han inte var det den här gången. Alls.

Scenerna är hafsiga, dialogen platt, poängerna svaga och förutsägbara, filmen för lång, de duktiga skådespelarnas talanger bortslösade. Värst är nog Allen själv, han verkar faktiskt lika trött på att spela sin inarbetade figur som hans sura belackare är på att se honom.

Jag har alltid vägrat att ge dem rätt. Men Förälskad i Rom kan kanske vara Woody Allens sämsta film.

Kolla gärna med mina kollegor, de kan vara av annan åsikt. Han delar lägren, även bland beundrarna, om exakt vad som är fullträff eller stolpskott. Vad de flesta däremot är överrens om är att man aldrig vet vilket av de två det ska bli härnäst.

Statistiskt borde hans kommande film bli ett mästerverk. Ni läste det först här.