Det är en glåmig oktoberdag, och långt till jul kan tyckas. Men inte för de 29 musikgymnasister som hängväntar, skrattar och retas utanför körsalen i Kungsholmens gymnasium. Alldeles strax, när musikläraren Bengt Ollén låst upp och släppt in dem, byts flamset mot djup koncentration över åldriga hymner och sockersöta julsånger.
Uppsjungningen skulle nog få andra 16-åringar att brista ut i hysteriska fniss men för eleverna här är detta ett helt normalt beteende när de släpper ner hakorna, fladdrar med läpparna, rullar på r:en och testar röstens gränser. Bengt Ollén eldar på:
–Kupa handen för munnen, lyssna på övertonerna. Hörrni, lite Kalle Anka!
Killarna, som bara några år tidigare lämnat det bröliga målbrottet, får träna falsetten – Snyggt! Stanna kvar där uppe! – och tjejerna, som svingar sig förfärande högt upp i tonregistret, ber han sätta h före tonen för att slippa glottisstöt och istället få en helt mjuk ansats. Musikens fackspråk och övningar är vardagsmat för eleverna i klass S1a. De flesta har gått i musikklasser innan de kom in på musikgymnasiet och har från första början fått arbeta och fokusera inför konserter, lära sig att samarbeta som kör- och orkestermusik kräver. Och ta ansvar: annonserar man efter publik måste man också leverera.
När stämbanden är uppmjukade går de lös på Personent Hodie ur Piae Cantiones, en sångsamling med rötterna i det medeltida Finland och Sverige, men här i ett sentida arrangemang. Och de öser på. För dem har det blivit naturligt att färdas mellan medeltid och nutid, klassiskt, rock, pop och maffig stämsång – och de utgör som vuxna en självklar grundstomme i det stockholmska körlivet, det som drar publik till knökfulla kyrkor i juletid.
Efter att ha kämpat med en inte helt lätt Jan Sandström-komposition, med ett hav av klanger ur vilken 1500-talshymnen Det är en ros utsprungen lösgör sig, vilar de med skimrande sopraner i Hugo Alfvéns Julsång, en rörande liten godbit som Bengt Ollén hittade för några år sedan i en dammig hög i notförrådet, bortglömd sedan länge.
Men ändå, även om alla körledare anstränger sig för att lägga till något nytt var och varannan jul, tröttnar de inte på julsångerna? Frågan går till några som dröjt sig kvar efter repetitionen.
–Nej, det är kul att sjunga julsångerna, det blir alltid en så speciell stämning. Och de ska låta lite som de alltid låtit, säger Paulina Samuelson, som dock fått lära sig en del nya sånger eftersom hon, till skillnad från de flesta i klassen, tidigare gick i Tyresö musikklasser och inte i Adolf Fredrik.
Eleverna har till och med frågat när de ska få börja öva till julkonserterna, trots att det bara är oktober, flikar Bengt Ollén in och provocerar lite med att påstå att de är rätt julkonservativa.
–Ja, men det går ju inte att vara okonservativ när man kommer till julen. Det är också roligt att försöka göra det bättre för varje år, säger Felix Arnstedt.
Så vad tycker de i så fall om exempelvis schlagerwailandet i Betlehems stjärna, Sankta Lucia och andra julklassiker, de sockersöta toner som halkar omkring i affärer och hissar från första advent till julafton? Nja, säger de lite generat, och låter förstå att det hellre ska låta som när de egna körerna sjunger dem.
Julkonservatismen delar de med stora delar av publiken. Julkonserter på såväl konsertarenor som i krogmiljö drar stor publik. Och till kyrkorna vallfärdar publiken, ofta är de fyllda till sista ståplats vid Första advent, Lucia och sista helgerna före julafton. Och den årliga jättekonserten med över 1000 elever från Adolf Fredriks musikklasser och Stockholms musikgymnasium fyller också utan problem Globen ett par gånger. En publikundersökning som gjorts där visade, inte helt överraskande, att den typiska julkonsertpubliken är kvinna, runt 55 år, som allra helst vill se och höra Luciatåget och de traditionella julsångerna.
