I går kunde stockholmarna gå till Strindbergsmuseet och se en nyhet: författarens fotografier på sig själv och familjen. Därefter kunde man bege sig till Stadsteatern och skåda Fröken Julie. Och i dag klockan 13 kan man besöka teater- och filmföreningen Klassen på Skånegatan 90, lyssna på skådespelare som läser Fritänkaren och Drottning Kristina, samt delta i diskussionen efteråt.

Med andra ord, Strindbergsåret har börjat, till minne av författarens dödsdag för 100 år sedan. Den som vill få överblick över alla arrangemang, i Sverige och utomlands, tar sig till www.strindberg2012.se, där programmen kommer att förtecknas, på svenska och ytterligare sex språk.

Webbsajten kostar en miljon kronor att sätta upp och driva, och utgör statens enda ekonomiska bidrag till firandet, vilket har lett till omfattande kritik, klagomål som även riktats mot Stockholms stad, som bidrar med tre miljoner kronor.

Många anser att både kulturdepartementet och kommunen borde ha satsat avsevärt mer, och betydligt tidigare, och jämför med våra grannländer som nyligen har haft egna jubileer.

I Norge firade man Ibsen år 2006, och började förbereda redan 1997 då regeringen bildade ett särskilt organ för festligheterna, med en speciell ledningsgrupp – och beslöt att skjuta till 42 miljoner kronor.

I Sverige bestämde sig regeringen för att stödja Strindbergsåret så sent som i december 2010, trots att KB, Intima teatern och andra började lobba redan 2007 – och någon svensk projektorganisation finns inte, endast ett samarbetsråd med folk från Kulturrådet, Stockholms stad, Stadsteatern, Svenska Institutet med flera.

Exakt varför regeringen har haft en så njugg inställning till projektet tycks oklart. Man har angett flera orsaker, som att man inte stödde Selma Lagerlöfjubileet, och därför inte kan bidra till ett Strindbergsår, som att man inte har velat fatta beslut som sträcker sig in i nästa mandatperiod, som att det finns andra viktigare prioriteringar.

Norrmännen är hursomhelst nöjda med sin satsning, vilket framgår av den rapport som kom i juni 2007, även om det finns kritik.

–Avslutningsceremonin i Kairo, en uppsättning av Peer Gynt, uppfattades av många som en fest enbart för eliten, och flera menade att den handlade mer om att fira Norge än Ibsen, säger Jens-Morten Hanssen, redaktör för hemsidan Ibsen.net, en kvarleva från jubileumsåret.

Han förfogar över en ansenlig mängd samlad kunskap om firandet, och har förvånats över att det svenska kulturdepartementet inte hörde av sig förrän i november förra året.

Danskarna däremot är inte lika tillfreds. Där firade man H C Andersen år 2005, och stat och näringsliv investerade hela 270 miljoner kronor, varav 60 las på en scenshow i Parken i Köpenhamn. Kvällens huvudattraktion var rocksångerskan Tina Turner, som flögs från USA till Danmark i ett privatplan – och som fick 7 miljoner kronor i arvode, för 20 minuters framträdande.

Gemene man i Danmark frågade sig förstås vad Turner egentligen hade med Andersen att göra, inte minst när det kom fram att galan gick med en förlust på 55 miljoner kronor. Ledningsgruppen tvingades avgå, och resterande program minskade i antal och storlek.

Att fira nationella ikoner har blivit alltmer populärt, bland annat för att man därmed hoppas kunna locka utländska besökare. Den massiva danska investeringen syftade bland annat till att attrahera fler långväga turister, som förväntades ”vandra i H C Andersens fotspår”. Också detta misslyckades, och antalet utländska besökare blev i själva verket mindre än under 2004.

Alla nationella ikoner är inte lika populära, och det gäller att lyfta upp rätt person. När Norge gjorde 2009 till det stora Hamsunåret uteblev de privata sponsorerna helt, på grund av författarens nazistiska sympatier under kriget, och staten fick ensamt stå för hela kalaset på 8 miljoner kronor.

I Frankrike gick det ännu sämre när myndigheterna 2011 skulle uppmärksamma att det var 50 år sedan författaren Louis-Ferdinand Céline dog. Han har skrivit flera antisemitiska pamfletter, och planerna på ett jubileum möttes av starka protester, framför allt från judiskt håll. Till slut kände sig landets kulturminister tvingad att lägga ned projektet, trots att Céline är en av Frankrikes mest lästa författare.

Ett märkligt beslut, kan man tycka, kanske politiskt korrekt men kulturellt inkorrekt, som om vi i Sverige skulle tveka att lyfta fram Strindberg, med tanke på hans fientliga inställning till såväl kvinnor som judar.

Nu kommer Strindberg istället att bli föremål för en mängd olika satsningar, i Sverige och utomlands, även om man förstås kan fråga sig om det verkligen behövs. Är han inte tillräckligt uppskattad och världsberömd som det är?

–Fast kändisskapet är inte det viktiga, säger Anders Örn på Svenska Institutet. Det väsentliga är att visa hur Strindberg pekade framåt, in i vår egen tid, hans engagemang för det fria ordet, hans vilja att ifrågasätta och diskutera allt, även sådant som vi i dag tar upp, som jämlikhet mellan könen.

Örn ser framför sig hur Institutet kommer att kunna initiera debatter i viktiga ämnen runt om i världen, genom att förmedla bitar av författaren. Bland annat har konstnärsduon FA+ satt ihop en mobil utställning med tänkvärda Strindbergcitat, som ska turnera utomlands och som börjar i Kairo och Alexandria.

Men det är här hemma den stora anstormningen kommer att äga rum, trots njugga anslag från stat och kommun. Strindberg blir mycket närvarande under jubileumsåret, inte minst som dramatiker. Två platser bjuder till och med på samtliga 64 pjäser: Stadsteatern, i form av hörspel, och Klassen, i form av uppläsningar.

LÄS OCKSÅ: OS viktigare än Strindberg

LÄS OCKSÅ: Sajt samlar Strindbergsjubileum

LÄS OCKSÅ: Strindbergs stjärna bländar alla utom svenska staten