Stephen Colbert tittar upp bakom en vägg av Pringles-rör. Den amerikanske nyhetssatirikern har en favorit: ”Taco night, frigör inte bara smaken från en taco – till och med en taco kan göra det. Men här är hela tacokvällen!”, utbrister han. Det låter som en uppfinning helt i svensk smak. Men konceptet framstår som exotiskt här.

Det brukar ofta heta om svenskar, inte minst när vi pratar om oss själva, att vi är snabba att anamma trender. Öppna för nya intryck, lika redo att slå ihop dem till något nytt. Bara här kan man hitta tacosushi på en lunchbuffé i Ljusdal, ingen annanstans har kebabpizzan en lika självklar position.

Men när det kommer till snacks är vi konservativa. Inte ens tacos – en annan fredagsmyskomponent – finns i chipsform. Åker man till Lettland kan man köpa pommes pinnes-liknande snacks som smakar exakt som en tugga prickig korv-smörgås. I England har Walker’s gjort serien ”Great British dinners” med smaker som lamm med mint och rostbiff med Yorkshirepudding.

I Sverige stannar smaksättningen vid örter, kryddor och mejeriprodukter. Försök görs, då och då. Senast i fjol lanserade Estrella extra tjocka, knapriga baconchips. De är tagna ur produktion nu. OLW satsade 1997 på indiska chips, i smakerna koriander/jordnötssmör, limekyckling och curry. En flopp. Svenskar vill inte ha snacks som smakar mat, inte ens äta snacks till mat – utan till mys.

Storsäljaren bland svenska chipssmaker är Sourcream and onion. Det är en lokal hit, lanserad 1988. Namnet tog man från USA, men smaken anpassades, berättar Pia Greverius, marknadschef på Estrella.

–De amerikanska sourcreamchipsen hade en tydlig smörsmak. Det kommer man inte gilla i Sverige, kände vi. Vad är accepterat här däremot? Mejeriprodukter. Gräddfil, crème fraiche. Rätter där man gifter ihop mjölk och potatis, som potatisgratäng, är vanligt. Vi utgick från svenska smaklökar. Men vi lanserade dem med amerikanska förtecken, i en röd-vit-blå påse. Det var lite proamerikansk stämning då.

Idag är den sötsyrliga sourcreamsmaken så etablerad att den blivit en plattform för att utveckla nya smaker, påpekar konkurrenten OLW:s marknadschef Marcus Thollin. Det behövs, ”man vill inte ta några stora risker till fredagsmyset med familjen”.

–Namnet sourcream ger en sorts trygghet om att chipsen kommer smaka gott, säger Thollin.

Det råder delade meningar om huruvida chipsen uppfanns i England eller USA. Utvecklingen var parallell. Den tydligaste dateringen är från augusti 1853, Saratoga springs, i New York. Irriterad på en prominent gäst som klagat på för geggig potatis ska kökschefen George Crum ha skivat potatis så tunt som bara möjligt, friterat, och öst på salt.

Till Sverige kom snacksen med välfärden. På 1950- och 60-talet växte nya former av umgänge fram. Det skulle vara mer lättsamt att träffas. Snacks såldes in som fest. En isbrytare. Något för moderna människor som inte iddes peta med konstfärdiga kanapéer.

Smååt gjorde man innan dess. Edward Blom, tv-bekant mathistoriker, anställd vid Centrum för näringslivshistoria, säger:

–Snacks är urformen för all mat. Som samlare smååt vi konstant. Det man hittade, en hasselnöt, bär, det stoppade man i munnen. Det ligger i vår natur att stoppa i oss.

Brödet, smöret, osten, korven och sillen på det typiska svenska brännvinsbordet, från 1500-talet till och med 1800-talets mitt, karaktäriserar Blom också som snacks. Med hästtransporter plägade gästerna trilla in under flera timmars lopp. I väntan på fullt sällskap fyllde man på sin sup, skar en bit ost. Nästan bara män närvarade emellertid vid dessa bord. Frosseriet är fortsatt manligt kodat. OLW:s tecknade vargmaskot, Olwen, fick i skarven mellan 1980- och 90-tal sällskap av en Miss Olw. Hon prydde påsarna med less fat-chips.

Snacks är – som allt som är fett, sött, salt och för lätt att tycka om – lågstatus. Snacks är dessutom populärkulturens föda. Popcorntrågen är alltjämt en viktig faktor i bioekonomin, försäljningen av snacks matchar intäkterna från reklam för biograferna.

Jan Guillou, som själv slutade lyssna på popmusik när The Beatles lät håret växa, har blick för snacksens värde som klassmarkör. En kompis, född på 70-talet, berättar att hon hajade till när hon i tonåren läste Hamilton-boken Den enda segern. I boken befinner sig Hamilton på en hotellbar, där han, iklädd ”ett par smaklösa solglasögon” ska passera som turist. ”Han tog några jordnötter i handflatan och kastade med en knyck in ett lass i munnen, roade sig själv med rörelsen eftersom han aldrig gjort det tidigare i sitt liv.” Överklassagenten åt för första gången jordnötter så som hon vuxit upp med att göra.

–Jag gör fortfarande det. Men varje gång tänker jag på det där citatet, säger hon.

Det finns en liten lyxnisch inom snacks, där råvaran lyfts fram. Rootfruit, ett halländskt företag som friterar rödbetor och palsternackor, är ett exempel. Renée Voltaire-sortimentet av tamarirostade mandlar och chilikryddade bananchips, ett annat. De stora tillverkarna gör i omgångar också satsningar på det mer sofistikerade, som havssalt och grovmalen svartpeppar. Men om man jämför med till exempel choklad, där det numera finns ett betydande kvalitetssegment, så är snacks ännu något som övervägande handlar om att unna sig, hämningslöst.

Snacksens låga status skapar också lojalitet. Många har en strategi för hur man äter chips, och lagrar dem. Att man till exempel aldrig går ut och blir full en kväll utan att försäkra sig om att man har chips hemma till nästa morgon. En definierad snackssmak är något som hör till i en bred populärkulturell bildning. Man vet vad syskonen Dreijers senaste heter, man har sett The wire, man har koll på sourcream och bearnaise-chipsen.

En bekant kallas ”dillchipsprofessorn”. Dillchips, som är Sveriges fjärde populäraste smak efter sourcream, grill och lättsaltade, äter man enligt honom som de är. Till dricker man ljus ale, whisky eller rustik vodka. ”Även starkvin med karaktär funkar fint”, tipsar han.

För dricker gör man till snacks, oundvikligen. Kategorin har till och med karaktäriserats som processade produkter som gör att det känns torrt i munnen. Snacks har alltid sålts på upplevelse, sällan på råvara och absolut inte på näringsinnehåll. Ingen skulle få för sig att kränga ostbågar baserat på vad de består av (majsmjöl, vegetabilisk olja, ostpulver (ost, jästextrakt, färgämne (E 160a, E 160c)), mjölkpulver, salt, stärkelse (potatis), druvsocker). Man får rikta in sig på vad man kan ha dem till. Att ha kul. Numera har festligheten och partyt, som snacksen kom med, ersatts av ett behov av mys och trygghet, säger OLW:s Marcus Thollin.

Fram tonar en depressiv vision, av ett trygghetstörstande folk som blir allt törstigare, medan vi gräver oss djupare ner i påsarna med torra, salta snacks.

Mindre svartsynt: Mysprofileringen tar fasta på något för mat och ätande grundläggande, men ofta förbisett. Vi läser om näringsämnen, vi testar dieter. Men vi äter för att trivas.