En gång när jag städade hittade jag ett ostsnack under soffan och åt upp det. Det är väl sju-åtta år sedan nu, men jag tänker fortfarande på det ibland. Det var en Cheese ball, den var dammig, hade legat där minst några veckor, och den gled ned i min strupe efter det där snabbt mjuk-krasande tuggljudet som är så karaktäristiskt för just ostbollar. Krunsch. Svälj. Jag har ätit något tiotusental ostbollar sedan dess, men den var speciell, den där soffbollen. Skam och njutning i en kombination jag aldrig kommit i närheten av i något annat sammanhang.
Snacks är överlag en starkt laddad matprodukt. I populärkulturen används snacket ofta för att symbolisera just den här blandningen av livsnjuteri och frosseri, och för nästan alltid med sig ett straff. I ett avsnitt av tv-serien 30 Rock blir huvudpersonen Liz Lemon besatt av mexikanska ostpuffar med namnet Sabor De Soledad; smaken av ensamhet. Det finns självklart en baksida. Ostpuffarnas mustiga smak kommer av tjursperma och gör att Lemons graviditetstest visar falskt positivt. Den moraliska läxan blir att de luftfyllda näringsfattiga snacksen må ge illusionen av mättnad, men kan aldrig fylla det riktiga tomrummet.
I en satirisk Andra världskriget-episod i serien Family Guy är chipset frestelsen som leder till undergången. Hukande gömmer sig karaktärerna för nazister på en vind, knäpptysta, tills den rundnätte fadern Peter Griffin inte kan hålla sig utan hugger in på ett frasigt potatischips. Krunsch.
Det har gjorts marknadsföringsförsök att vända vår attityd till snacksen. Fettsnåla potatisskruvar. Gourmetchips med sofistikerat havssalt. Rotfruktschips. Lantchipsen, i rustik och naturnära brun papperspåse.
Men snacksen är och förblir fulla av synd. Vi kommer aldrig att sluta skämmas när vi förstulet slickar kryddpulvret från våra flottiga fingrar. Och samtidigt: den hundraprocentiga lössläppta njutningen. Den dammiga ostbollen under soffan har blivit som min personliga fattigmans-Madeleinekaka. Smaken av processad stärkelse och artificiell ostarom är smaken av frihet. Revolution. Trots. Den må ha invaderats av kvalster under sin viloperiod i mitt ostädade hem, men det är min ostboll, och jag tänker äta den.
Tidigare i månaden dog Morrie Yohai, mannen som på 1950-talet uppfann ostbågen. Jag undrar om han visste vad han skapade. Att hans ljuvligt giftorangea snackprodukt femtio år senare, i en era av slow food och kolhydratshat, skulle bli den moderna motsvarigheten till äpplet i Eden. Oemotståndlig, men smutsigare än en natt på tysk bordell.
Hanna Fahl är krönikör i Svenska Dagbladet och programledare i P3.
