Webb-tv
En varm komedi med förväntade och oväntade förväntningar - precis som livet.
Betyg: 5 av 6
Förrförra filmen Vicky Christina Barcelona var som en nyutslagen ros, en het komedi i passionens tecken med oanade förvecklingar, medan förra årets Whatever works kändes mindre fräsch, framförallt beroende på den okarismatiske Larry David i huvudrollen. Men en mellanfilm av Woody Allen är ändå alltid bättre än det mesta i samma väg. Denna gång befinner oss i London fast det likaväl kunde vara i New York.
Här finns rollfigurer som man med glädje känner igen, som den äldre mannen som jagar sin förlorade ungdom på gymmet och i joggingspåret. Sydney Pollack gjorde samma roll i Allens Fruar och äkta män. Nu är det Anthony Hopkins Alfie som ligger i så att svetten lackar, medan han knaprar viagra i smyg. Man måste säga att rollen följer med sin tid.
En annan Allenfavorit är den långbenta och blåsta callgirlen. Mira Sorvino odödliggjorde henne i På tal om Afrodite och fick en Oscar på kuppen. Lucy Punch är en mera vulgär lycksökerska. (Just här känns det som att Woody Allen upprepar sig en gång för mycket.)
Däremot är Helena, en kvinna på snart 70 år, spelad av Gemma Jones ett helt nytt kort i leken. Om det finns ett centrum i filmen så är det hon. Efter att ha lämnats av Alfie (Hopkins) söker Helena ny vägledning i livet hos en spåtant.
Helena är lika förtjusande i sitt eget exalterade sökande som hon är nervpåfrestande när hon opåkallat dyker upp hos sin dotter Sally (Naomi Watts) och hennes man Greg (Josh Brolin) och ger dem råd de inte bett om. Helena kan inte bara se framåt, hon har även levt tidigare liv. Till och med de döda dras in i hennes planer under en fruktansvärt rolig seansafton.
Man förstår att paret blir tokiga. Grälen pågår utan avbrott medan de tre kontrahenterna rör sig in och ut ur rummen smidigt som turerna i en menuett av Boccherini, vars musik är något av ett ledmotiv i filmen förutom den traditionella jazzen.
Josh Brolin som mest fått spela stora fyrkantiga killar visar här en ny och komisk sida som självupptagen författare med skrivkramp. Han kommer så småningom på en – som han tror – väldigt smart lösning på problemet. Naomi Watts är intensivt närvarande som missnöjd mitt-i-livet-kvinna som inte kan bestämma sig om hon ska skaffa barn, satsa på karriär eller börja en kärleksaffär med Antonio Banderas galleriägare. Scenen mellan dem där hon försöker ta reda på hans känslor för henne är näst intill plågsam. Under tiden tröstar sig hennes make med att uppvakta en vacker granne i fönstret mittemot.
Vad handlar det hela om? Att ingen kan förutsäga sina liv. En spåtant kan ha lika rätt som någon psykolog eller vetenskapsman. Alla drömmer om den stora vändpunkten då pusselbitarna ska falla på plats och deras liv ska få den där förklarade meningen, som de inte insett själva.
Filmens motto är hämtat ur Shakespeares Macbeth ”En skugga blott, som går och går, är livet,/en stackars skådespelare, som larmar/och gör sig till, en timmes tid på scenen/och sedan ej hörs av./Det är en saga/berättad av en dåre./Låter stort,/betyder intet.” Samma citat som Ingmar Bergman använde för sitt tv-drama Larmar och gör sig till.
Här larmar alla verkligen och gör sig till Det är bubblande roligt hela vägen samtidigt som det är smärtsamt igenkännligt.
