Dramatens lilla scen är avklädd som en källarteater med svarta väggar när Dominique Blanc ger oss Marguerite Duras Smärtan, La Douleur. Hon sitter stilla på en pinnstol med ryggen mot publiken medan vi kommer in, länge.
Det dröjer också innan Blanc vänder sig till oss; hennes fokus tycks vara en annan stol, med en kappa över ryggstödet. Hon – Duras – berättar om sina dagböcker, att hon knappt mindes att hon skrivit dem.
Berättelsen om de återfunna dagböckerna från en smärtsam tid övergår omärkligt i en gestaltning av deras innehåll: väntan. Väntan på en man. Väntan på en man som kanske återkommer.
Det handlar ombottenlös ovisshet, om inbillad visshet, om en historia där ett lyckligt slut över huvud taget inte är möjligt. Platsen är Paris vid andra världskrigets slut. Koncentrationslägren befrias, ett efter ett.
Det är inte tragedins slut; det är början på tvånget att leva med det som hänt, kollektivt och individuellt. Kvinnan väntar förstenad. Hon väntar rastlöst. Hon läser listor. Hon låter bli att läsa listor. Hon vill veta. Hon vill inte veta.
Patrice Chéreaus och Thierre Thieû Niangs uppsättning arbetar med mycket små medel – det allra värsta får vi föreställa oss själva, ledda av Blancs oansenliga uppenbarelse. Hennes blick fokuserar en punkt och vi följer henne, delar hennes fantasier, hennes skräckvisioner.
Mot alla odds kommer han tillbaka. Ingen skådespelare skulle lika gripande kunna gestalta den människospillra som vi får oss beskriven (även om Bengt Järnblad var nära i Karin Boldemanns När glasdörren öppnas på Stockholms stadsteater).
Återseendets fasa övergår i konkreta fakta: mannens dramatiska feberkurva, hans bubblande skits färg, lukt och konsistens. Blanc spänner ögonen i oss och säger, som Duras: den som inte tål höra talas om denna skit är värd förakt.
La Douleur är enkel och tydlig teater. Duras vackra franska ljuder klart ur Blancs kropp (den textas på svenska). Allra bäst är de ögonblick då det inte går att skilja scenens nu från det förflutna: då Blanc rastlöst plockar med papper och föremål på bordet, närmar sig minnen, släpper dem, och resolut fattar tag i dem. Att applådera känns svårt, futtigt, även om det är oerhört bra.
