Den tibetanske munken Palden Gyatso satt i kinsesiskt fängelse i 33 år. Hans vardag bestod av svält, tortyr och förnedring. Pistolkniven används av polisen under demonstrationer. Nedstoppad i ett hölster ser den ut som en pistol. Med vapnet kan demonstranter oskadliggöras utan att skott behöver avslossas.
Foto: JOAKIM ENEROTH
Tibets samtidshistoria har satt sina spår i den gamle mannens kropp. Ständigt bär han med sig sitt vittnesmål, berättelsen har etsats fast i hud och organ, i deformerade lemmar och i återkommande mardrömmar. Han lyfter den mörkröda munkdräkten och visar benen som förtvinade under de två år och sex månader han tvingades bära fotbojor, tatueringarna som skrapats bort med kniv och resterna av brännskador. Han har ingen hörsel kvar på ena örat och inga tänder.
Palden Gyatso tar ut löständerna och öppnar den tomma munhålan, gommen är ärrad och tungan sprucken. Han visar hur fängelsevakten pressade in elbatongen, berättar att tandrötterna förstördes av elektriciteten, att hans närminne rubbades och sedan om hur tänderna föll ut, en efter en.
Det uppstår en djup tystnad i rummet när Palden Gyatso redogör för hur han behandlades i de kinesiska fängelserna. Det enda som hörs är hans hesa röst och tunga andhämtning. En obehandlad, punkterad lunga följer honom genom livet, som en påminnelse om alla de gånger han misshandlades i fängelset. Tolkens ansiktsuttryck och fotografens suckar är de enda kommentarer som ges. Annars är allting mycket stilla. En krukväxt blommar i en plåtburk på bordet och Dalai Lama vinkar ut över rummet från färgglada vykort som står på altarskåpet. När översättaren tar vid försvinner Palden Gyatsos blick ut genom fönstret. Solljuset lyser in från sidan, dammkornen står stilla i luften och hans ansikte är allvarligt. För en stund anas mörkret där, det som man förväntar sig av en man med hans livshistoria. Men så skiftar det fårade ansiktet, som om han just kom på något roligt:
–Te, säger han, får jag bjuda er på te?
Han ler, upptäcker att tolken sitter i bara strumplästen och envisas med att få slå in hans fötter i en varm filt, han vill ta i våra händer och trycka sin panna mot våra pannor, han skrattar, tar fram en påse med kolor som han bjuder på och tittar glädjestrålande in i kameralinsen.
Vi befinner oss i buddhistmunken Palden Gyatsos hem i Dharamsala i norra Indien. Hit kom han 1992 efter att ha flytt över Himalaya. Under 33 år av sitt liv var han politisk fånge i de kinesiska fängelserna i Tibet. Mellan 26 och 59 års ålder var svält, tortyr och förnedring en del av hans vardag.
–Men nu anser jag mig vara en mycket lycklig människa, säger Palden Gyatso och börjar sedan berätta.
I oktober 1950 korsade den kinesiska armén Yangtzefloden för att befria det tibetanska folket. Det feodala styret skulle krossas, landet moderniseras och befolkningen återförenas med det kommunistiska moderlandet Kina. Folket i Snöns rike, som är tibetanernas eget namn på sitt land, mötte en stridsvan armé utrustade med modern teknik och ett propagandamaskineri som snart letade sig fram till varje litet bytorg på den tibetanska högplatån.
Det dröjde fem år innan den kinesiska befrielsearmén kom till Palden Gyatsos kloster. Det var samma år han fyllde 22. Soldater omringade klostret medan de oroliga munkarna förberedde kinesernas besök genom att laga te och bära fram blommor. Men de kinesiska tjänstemännen hade inte kommit för att dricka te, deras uppgift var att reformera munkarnas tänkande.
I Tibet har munkar och nunnor enligt tradition försörjts av sina familjer utanför klostret, vilket gjorde dem till förtryckare och exploatörer av den arbetande klassen enligt kineserna. I Palden Gyatsos fall, eftersom han kom från en välbärgad familj, var domen extra hård. Han klassificerades som son till rik godsherre, vilket innebar lägsta status i den nya hierarkin. Senare skulle han också komma att tillhöra klassen oren, eftersom han deltagit i antikinesisk verksamhet.
När Palden Gyatso arresterades första gången 1961, var det för att han vägrat att på falska grunder anklaga sin lärare för spioneri. I den tibetanska buddhismen är läraren den människa som står dig närmast i världen. Förhören och misshandeln pågick i flera dagar. Kinesernas noggrannhet var rigorös. Med tiden skulle han bli väl bekant med den.
Under de första åren i fängelset svalt många av Palden Gyatsos medfångar ihjäl. Den dagliga matransonen bestod av en kopp te, en mugg svag kålsoppa och ett hekto rågmjöl. Från morgon till kväll utförde de också hårt kroppsarbete. Han berättar att när de somnade på kvällen visste de aldrig vilka som skulle vakna upp igen dagen efter.
1962 försökte Palden Gyatso fly från fängelset tillsammans med några andra fångar. Flykten misslyckades och Palden Gyatsos resa in i den politiska fångens helvete tog en ny vändning. Under sex månader efter sitt flyktförsök tvingades han bära både hand- och fotbojor dygnet runt. Han var fullständigt beroende av sina medfångar, som hjälpte honom att äta, tvätta sig och använda toaletthinken.
–Hjälpsamheten och omtanken från de andra fångarna lindrade situationen. Det finns faktiskt saker jag saknar från fängelsetiden. Framför allt är det mina vänner.
Efter sex månader togs handbojorna bort för att han skulle kunna arbeta bättre. Fotbojorna skulle han tvingas bära ytterligare två år. De var sammanlänkade med en mycket kort kedja och under två och ett halvt år kunde han endast hasa sig fram.
Palden Gyatso reser sig upp för att visa, lyfter sin munkdräkt och rör sig med ryckiga små steg över golvet.
–Titta, säger tolken, ser ni att hans ben är krumma? Om han bär något tungt viker de sig.
Den gamle munken sätter sig till rätta igen och sätter upp ett pekfinger i luften för att understryka det han ska säga.
–Bojor kan inte fängsla tankar. Det var min fysiska kropp som var fängslad. Jag kände mig ofta fri, mentalt fri.
Under den kinesiska kulturrevolutionen, 1967–1976, intensifierades våldet och förhören. Fångarna hetsades till att ange och bestraffa varandra. Under våren 1968 utsattes Palden Gyatso för en två veckor lång bestraffning. Varje dag, efter arbetets slut, tvingades hans cellkamrater att misshandla honom under övervakning av fängelsepersonalen. Orsaken var att en man hade sett honom skaka bort vatten från fingrarna när han druckit. Palden Gyatso anklagades för att ha utfört en traditionell buddhistisk ritual.
Att Palden Gyatso lyckats ta sig igenom de fysiska och psykiska påfrestningarna under fängelsetiden framstår som allt mer obegripligt ju mer han berättar. De 33 åren breder ut sig som en ofattbar tidsrymd. För han har inte bara överlevt, han har gjort det med sin medmänsklighet i behåll.
–Överlevnad, säger han, handlar om ett fritt eller fängslat sinne. Hade jag låtit dem knäcka mig psykiskt hade det varit över, då hade jag gått under.
Med tiden blev Palden Gyatso en förkämpe för fångarnas rättigheter inne i fängelset.
1983 adopterades han som samvetsfånge av en italiensk Amnestygrupp. Tack vare den uppmärksamhet som fanns kring hans fall utanför Tibet, riskerade han inte längre att bli avrättad. Den kinesiska regeringen visste att de hade ögonen på sig i hans fall.
Palden Gyatso tror själv att det var hans träning som munk och hans buddhistiska perspektiv som gjorde att han klarade sig. Han mediterade ständigt, oavsett om han arbetade, deltog i möten för ”tankereformering” eller blev torterad.
–Om jag inte varit munk hade jag nog varit mer fylld av hat mot vakterna. Både nu och då när jag var fängslad.
Men hatet och hämndbegäret, det måste väl ändå ha funnits där?
Och visst var det så. Stundtals under tortyr kände han ett rasande hat mot kineserna. Men Palden Gyatso kommer genast med en motfråga:
–Varför skulle jag hata idag?
Han förklarar att ilska och hat är grundorsaken till alla problem och svårigheter.
–Vad som har hänt hör till det förflutna, det är inte nu. Jag har arbetat med att inte generera mer ilska i nuet, att hata skulle inte hjälpa mig eller någon annan.
Enligt buddhismen går det att nå djupare insikter i medvetandet och de mänskliga villkoren som gör att genererandet av nytt hat framstår som fullkomligt irrationellt. Hat anses som en avancerad form av okunnighet, som i sin tur bygger på en begränsad förståelse av verkligheten. I den buddhistiska världsbilden hänger allt samman, alla levande varelser är beroende av varandra och att hata eller våldföra sig på någon blir på så sätt abnormt.
Kanske förklarar det något av Palden Gyatsos fridfulla ansikte och det faktum att han inte ens är bitter över de år som försvann i fångenskap.
–Det absolut värsta fängelsevakterna gjorde mot mig, det var att de tog min medkänsla för dem ifrån mig. Men idag har jag inget hat kvar. Och eftersom jag fortfarande är vid liv och kan berätta min historia hoppas jag att de kunde ta del av den och förstå att jag varken hyser vrede eller illvilja mot dem. Kanske skulle det lära dem något.
Palden Gyatsos mardrömmar har avtagit i styrka under åren, men det händer ofta att han vaknar av att han skriker. I drömmarna kan han återuppleva tortyren, om och om igen. Han måste också bära sina fysiska smärtor och förlusten av familjen, lärarna och vännerna. Men han har använt sitt lidande.
–Fängelsetiden gav mig en oersättlig undervisning om förnöjsamhet. Hur rik en människa än är och hur bekväma omständigheter hon än lever under, så betyder det ingenting om hon inte förstår att uppskatta det. Fängelsetiden har också lärt mig betydelsen av frihet, inte bara för mig som individ, utan frihetens betydelse för ett land, en kultur och dess folk. Och det är tanken på Tibets frihet som driver honom.
–Jag har ägnat mitt liv i frihet åt att väcka uppmärksamhet kring Tibets sak och hur den kinesiska regeringen har behandlat personer som jag och hur de fortfarande behandlar dem som vågar hävda rätten till självständighet.
När Palden Gyatso efter 33 år frigavs ur fängelset bestämde han sig för att fly till Indien. De kinesiska myndigheterna följde varje steg han tog och han var rädd att åter bli fängslad. Med sig smugglade Palden Gyatso en väska med begagnade tortyrinstrument, för att visa omvärlden vad som pågår bakom fängelsemurarna. Redskapen köptes av samma personer som sedan hjälpte Palden Gyatso att fly ut ur landet. Försäljaren var en före detta kinesisk fängelsevakt i Lhasa, som kunde få tag på det mesta om man bara kunde betala.
Samma år som han flydde vittnade Palden Gyatso om sina upplevelser inför FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Den kinesiska delegationen svarade aldrig på hans vittnesmål, men en tid senare kom han att läsa ett publicerat brev av en kinesisk ambassadör, Mr. Ma Yuzhens. Han skrev: ”Palden Gyatso är en brottsling som framhärdade i aktiviteter riktade mot regeringen. De brott han begick inbegriper verksamhet med syfte att störta regeringen, flykt från fängelset samt stöld. Palden Gyatsos historia om hur han blev torterad av fängelsevakter är osann. Tortyr är förbjudet i kinesiska fängelser.”
Idag lever dubbelt så många kineser som tibetaner på den tibetanska högplatån. Tibetanerna är andra klassens medborgare i det som en gång var deras eget land. De diskrimineras på alla områden i samhället, sjukvård, utbildning, arbete, handel och religionsfrihet. Att hävda sin yttrandefrihet eller Tibet som en egen nation är brott som kan leda till långa fängelsestraff. Fortfarande är bilder av Dalai Lama förbjudna och att ens tala om ledaren kan vara orsak till arrestering.
Enligt Amnesty avrättar Kina årligen fler människor än alla övriga länder tillsammans och vittnesmål från före detta politiska fångar visar på att de brutala förhållandena i fängelserna består. 1,2 miljoner tibetaner beräknas ha dött till följd av den kinesiska invasionen och än idag är det många politiska fångar som delar Palden Gyatsos öde.
Fängelserna är fortfarande fyllda och en strid ström av flyktingar gör varje år den riskfyllda vandringen över Himalaya för att nå friheten i Indien.
–Det finns ingenting som tyder på att tortyren har minskat, Palden Gyatsos historia är lika relevant idag som tidigare, säger Erik Törner Amnestys Tibetexpert i Sverige.
För Palden Gyatso är det viktigast att vi i de fria länderna verkligen kan förstå hur situationen ser ut och att Kina med våld har ockuperat Tibet och att folk lider i Snöns rike.
– För dem som nu sitter fängslade i Tibet och för hela vårt folk. När människor ser och förstår att andra oskyldiga människor skadas och förtrycks, kan de inte acceptera detta. Den känsla av indignation över hur det tibetanska folket behandlas kommer automatiskt att verka för Tibets sak.
Idag är väst närmare Kina än någonsin. Den enorma marknaden och den billiga arbetskraften lockar världens företag. Investeringarna har resulterat i ett komplext ekonomiskt beroende av ett land som motarbetar demokratisk utveckling och ignorerar de mänskliga rättigheterna. När Kina 2001 tilldelades de Olympiska spelen, talade både kinesiska delegater och företrädare för internationella olympiska kommittén varmt om hur de mänskliga rättigheterna bättre skulle efterlevas i och med och med att Kina blev värdland för OS 2008. Men ingenting tyder på att Kina engagerar sig för att förändra sin attityd till de mänskliga rättigheterna.
Palden Gyatso ser på oss, hans stadiga och tillitsfull blick letar sig fram över våra ansikten och han talar mellan sina tunga andetag.
–Visst kan det vara nedstämmande att se de diplomatiska ansträngningarna från väst för att förbättra relationerna med Kina, medan Tibetfrågan och de mänskliga rättigheterna helt hamnar i skymundan, säger han. Men Tibets sak är en angelägenhet för mänskligheten och det mänskliga kollektivet kommer att reagera.
Han ler och nickar övertygat.
